Varnar för ett något känsligt inlägg.
Det är inte mycket jag är rädd för och ännu mindre livrädd för, men det finns faktiskt en sak. Ni kanske tycker jag är konstig nu (det kan jag ta), men jag är livrädd för att bli mamma igen.
Inte för att bli gravid, vara gravid eller föda ett barn. Nä, det tom längtar jag efter (själva födandet lockar kanske inte riktigt lika mycket). Däremot är jag rädd för VAD som händer med min kropp efter graviditet och förlossning.
Ni som läst min blogg vet vilka problem jag haft efter förlossningen. Ni andra kan läsa det HÄR. Att kroppen förändras är jag fullt medveten om. Det där med att man blir en tjock geléklump med muskler knappt synliga har jag inga problem med. Inte heller hormonerna som spelar en en spratt. Det är jobbigt och läskigt på samma gång, men man vet ju att det går över.
Det är alltså de nedre regionerna jag fruktar för. I 5-6 månader var jag oviss om det någonsin skulle läka och bli ”normalt” igen. Jag kunde inte gå en promenad utan att det kändes som om allt skulle trilla ut. Jag kände mig äcklig och onormal. Att ha sex kom inte på fråga. Stackars Jon.
Det hela förändrades när jag slutade amma. Vet inte om det har med det att göra, men det var då det började ”dra ihop sig” igen. Sakta, men säkert blev det bättre. Jag har fortfarande problem med att knipa strålen. Det går, men det tar sin lilla tid. Att hoppa går bra, men inte för många gånger. Då kommer känslan tillbaka. Dessutom håller jag på att kissa på mig. Att löpa går däremot bra. Kanske för att jag väntade tills bålen blivit starkare och bäckenbotten var tillräckligt upptränat.
Ni kanske förstår min rädsla efter Ni läst detta. Jag är väl medveten om att jag måste gå igenom detta igen, men det jag är rädd för är att det kommer bli 10 gånger värre.
Någon som erfarenhet av detta och vill dela med sig kanske? Har Ni några lugnande ord att skriva så gör det gärna
nyförlöst och helt omedveten om vad som komma skall
Nej, jag är INTE gravid och kommer inte bli det heller på ett bra tag. Där fick vi det sagt också
Igår besökte jag gyn och fick sitta i den bekväma stolen. Jag var orolig för att det inte står rätt till där nere och tyckte det var lika bra. Undersökningen gick bra och jag fick titta med en spegel. Nu fick jag se vad som var ”fel” och vad som var orsaken. Det är ju inget för den känsliga om man säger som så.
Den främre slidväggen är lite slapp vilket gör att den kan bukta ut ur slidmynningen. Speciellt om kissblåsan är full och trycker på. Detta är tydligen vanligt efter en förlossning, men inget man pratar om. Jag har aldrig hört att man kan få det i så unga år, men jag är i alla fall inte ensam. Lite synd att man inte vågar prata om det. Underlivet är en del av vår kropp och borde vara lika svälvklart att prata om som något annat.
De säger att det tar lika lång tid för kroppen att bli återställd som man är gravid. Detsamma gäller här. Jag ska tänka på att kniiiipa dagligen för att skynda på det hela. Bli inte förvånade om Ni som hälsar på hittar lappar i lägenheten där det står knip på. Är ju som sagt lite glömsk
..men inget för Er känsliga
Jag har alltså för svaga bäckenbottenmuskler vilket har resulterat i framväggen i slidan (lite svårt att förklara) typ buktar ut. Detta är en lindrigare form av framfall som förhoppningsvis rättar till sig med mycket träning.
Imorgon blir det en sväng till apoteket för att inhandla träningsredskap. Nu jäklar ska det kniiipas
Vielle Vagitrim
Jag läker. Jag känner att jag blir mer hel dag för dag. Hade inte i min vildaste fantasi anat att jag skulle bli så pass mörbultad efter förlossningen.
1) Underlivet
Svidandet när jag kissat har varit fruktansvärt. Det är de förbannade stygnens fel. Tack gode att jag inte sprack.
"Trycket" neråt har gjort så att jag bara kunnat stå och gå max 5 minuter innan det gjort för ont.
Blåmärket har gjort så att jag inte kunnat sitta på stolar.
Att göra nummer 2 tog 4 dagar och en massa laxerande. Hemorrojden gjorde inte saken bättre.
Avslaget (blödningar). De stinker och man känner sig så jävla ofräsh.
2) My nipples
Ja, som sagt. Att en så söt, liten, oskyldig mun kunde trasa sönder mina bröstvårtor så pass trodde jag var en omöjlighet. Man lär sig något nytt varje dag.
3)Mjölken
Ska väl egentligen inte klaga över detta, men när det sprutar åt alla håll och man har mjölk i hela lägenheten, då är det inte så kul.
4) Febern
När mjölken rann till kom febern som ett brev på posten. En hel vecka har jag proppat mig full (så mycket jag fått då alltså) med värktabletter. Jag har vaknat om nätterna med värsta frossan och vetat att jag bara MÅSTE ta mig upp för Wildas skull. Duschen har varit min bästa vän. Ja, ångorna från den.
5) Ångest
Att inte vara en bra mamma. Det är töntigt. Jag vet, men när tankarna tar över är man otröstlig.
Nu äntligen… Underlivet är näst intill läkt.
Kissa och bajsa är inga problem.
Trycket är borta tack vare knipövningar.
Jag blöder inte längre (men det stinker ändå).
Bröstvårtorna har bara små sårskorpor kvar som snart försvinner.
Mkölken har börjat stabilisera sig och rinner inte över lika mycket.
Febern försvann i samma veva.
Ångesten är borta. Jag är ju så klart den bästa mamman för just vår dotter.
Vill du fortfarande ha barn?
När förlossningen var avklarad, jag kissad och duschad och mackorna uppätna så rullades (i rullstol då alltså) vi in på vårt rum. Tyvärr fick vi inte ett eget rum på familje-bb utan var tvungen att dela med en annan.
Första natten blev en chock. Det var fullt på bb och Jon fick snällt sova hemma. 02.30 lämnades vi där, helt ensamma. Nu då? Jag kände mig hel vilsen. Vad ska jag göra med denna lilla "sak"? Instinkten tog dock över och allt bara flöt på.
100105
Dagen efter var jag duktigt mörbultad. 1 timmes sömn på det. Det kändes som 2:a världskriget där nere (och då blev jag knappt sydd) och brösten var ömma. Vad hände med att Bebisen sover oftast det första dygnet? My ass! Wilda satt fastklistrad på mina bröst och släppte bara när hon sov. Jon kom in klockan 8 och vi var båda som i trans. Kunde inte stirra oss mätta på det lilla miraklet.
När jag inte ammade passade jag på att sova och Jon åkte iväg och käkade. Den där maten var ju som sagt inte någon höjdare.
Wilda höll sig väldigt lugn och började nu sova lite mer. Vi fick byta den första blöjan och bara det var en upplevelse.
fast vid mitt bröst
Dag 2 vaknade jag helt utvilad och på ett strålande humör. Lyckligast i hela världen. Jon kom in lagom till frukost så jag fick äta i lugn och ro. 1 dagars-testet togs på vår lilla tös och allt var perfekt. Man är ju så klart lite orlolig precis innan. Man vet aldrig.
När jag duschade gjorde jag en mindre rolig upptäckt. Hemorrojd? Blev livrädd och tillkallade bm. Hon lovade mig en undersökning innan jag skulle hem och fick laxerande och stolpiller. Att gå på toa och göra nr 2 när det känns som redan allt håller på att trilla ut är lite skräckinjagande.
Amningen började nu komma igång på riktigt, men då hon var en sådan igel började brösten ömma på riktigt redan nu. Hon sög inte fel, bara väldigt mycket.
100107
Idag var dagen med stort D. Vi skulle åka hem. Vi var otroligt spända, men först skulle det göras ett test, PKU, och sen skulle det vägas. Testet gick utmärkt, men det gjorde ont i mitt hjärta när de stack henne i handen. Vägningen gick bra och tösabiten hade lagt på sig. Stolt mamma.
Sen var det dags för min kontroll. Nu var jag mer nervös. Ner med brallorna och ja, det fanns en lite, liten hemorrojd. Bm sa dock att den skulle försvinna inom några dagar (är nu borta). Såg på hennes ansiktsuttryck att något var fel. Allt ser fint ut och svullnaden är nere, MEN… Hon räckte mig en spegel och sa att jag gärna fick titta (rekommenderar detta). Det enda jag såg var ett enda stort blåmärke. Från "kissen" till "rumpen". Såg helt sjukt ut. Det var sugklockan som hade gjort sitt. Bm undrade hur jag över huvud taget kunde sitta.
100107
Klockan 11 kom mannen min och vi checkade ut. Nu väntade verkligheten
LoVe
22.15 lades jag i en säng och kopplades upp i ctg och jag fick lustgas. Började på lägsta dos och kände inte ett skit. Var bara rädd för att bli illamående och spy. Hjärtljuden på bebis var nu lite låga och det bestämdes att man skulle ta vattnet. Det visade sig vara fullt av avföring. Nu kallades läkare in och de kom fram till att de skulle kolla bebis värden.
Läkaren gick iväg och kom tillbaka. Nu var klockan runt 22.45. Det sattes elektrod på bebis huvud och de tog prover, men allt visade sig vara bra. Kan meddela att detta kändes som en enda lång värk. Det gjorde så in i (/%/&%(/%& = (&&/¤&&()/ ont. Här glömdes jag bort lite och jag skrek att de måste öka lustgasen, men inget hände. När testerna var klara fick jag mer lustgas och jag fick vila i 1 minut. Världens bästa minut!!
Läkaren tittade på mig och sa att hon skulle vara tillbaka om 20 minuter. Nu var klockan 23.00. Jag skrattade henne rakt i ansiktet och sa att det inte skulle gå. Jag skulle föda och det NU. Hon lugnade mig och sa att jag bara var öppen 7 cm och att det skulle ta ett tag till. Hon gick ut ur rummet och nu jäklar. Jag var tvungen att krysta. Min ena bm sa att det var alldeles för tidigt, men va fan. Jag måste ju! Jag kunde inte hålla emot. Jag låg nu på sidan, men hela min kropp vred sig och automatiskt la jag mig på rygg och började krysta.
Nu gick bebis hjärtljud ner och läkaren ringdes tillbaka. De kollade och såg att jag helt plötsligt var fullt öppen. Hur gick detta till? De fick föra undan den sista delen av livmodertappen och nu upptäcktes det att hennes ansikte låg uppåt. Inte bra. Nu kom en massa människor in i rummet och det beslutades för sugklocka. Än en gång var allt fokus på bebis och jag höll på att dö. Jag fick ingen respons och började få panik. Jag drog ut sladdarna till lustgasen och Jon fick agera. Utan honom hade jag inte fått någon. Nu höll jag även på att slå till läkaren och jag knep i barnmorskans ben. Stackare. In med sugklocka och jag krystade. Jag krystade utan värkar och de frågade varandra om jag hade värk. Ingen visste. Jag var tydligen ganska stark.
De fick tag om huvudet och på den kommande krystvärken kom hon ut. Lilla Wilda. Hon var helt likvit/grå och andades inte. Hon lades på min mage medans de masserade och klippte navelsträng. Sen tog de iväg henne för mer massage. 30 sekunder senare hörde jag det vackraste ljudet i denna värld. Jag hörde henne. Min lilla tös. Vid detta tillfälle visste ingen vilket kön och jag fick fråga den efterlängtade frågan. Vad blev det?
23.11, 4 timmar från första första värken, föddes vår lilla dotter, Wilda Nikita Tilling. 51 cm lång och 3292 gram. Världens finaste lilla tös. Vi mådde alla bra efter omständigheterna. Jon var lite lätt chockad, men behöll sitt lugn. Han var en ängel igenom hela förlossningen och jag är så stolt över honom. Han är bäst.
Detta är det absolut värsta jag någonsin varit med om, men även det bästa. Smärtan trodde jag aldrig att jag skulle glömma, men nu minns jag bara att det gjorde jävligt ont. Jag tänker lätt göra om det igen, men inte denna vecka om an säger som så.
Jon: Tack för att du gett mig den finaste gåvan i världen
Wilda: Så älskad från första stund
några minuter gammal
lyckligast
stoltaste pappan
what to say
hur mycket?
stora flickan
underbar
lite smått mörbultad, men söt ändå
Så var det dags för den stora berättelsen. Jag hade först tänkt vänta tills jag fått fl-journalen, men den får jag först om 8 veckor. Tiderna stämmer därför inte exakt.
100104
Dagen började med lite molande i magen. Värkarna kvällen innan kände jag inte av. Jag var hos min bm för en kontroll och allt såg bra ut. Värkarna hade gjort nytta och bebis huvud låg väldigt långt ner. Nu ville jag bara att det skulle sätta igång. Gick lite i affärer, men min kropp sa ifrån så det blev till att åka hem igen.
Väl hemma drog jag fram dammsugare och mopp. Har aldrig städat så effektivt, men kände inte ens av en sammandragning. Nu var jag säker på att det inte skulle bli bebis den dagen heller.
Jon jobbade över och kom hem vid 6.15. Vi hade paket att hämta och lite saker att handla så vi hoppade in i bilen och körde iväg. Paketet hämtades och vi körde till affären. På parkeringen kände jag äntligen av en rejäl förvärk. Den gjorde nästan lite ont. Klockan var nu 19.00. Traskade in i affären och fick värkar med jämna mellanrum. Var det dags??
Hemma igen blev det soffläge. Värkarna tilltog och kändes mer för varje gång. Satte igång värktimern på datorn och såg att de kom med 4-5 minuters mellanrum. Jon var ashungrig och behövde mat. Jag höll mig lugn och sa att han kunde ta det easy och laga sin mat. Det hade ju bara precis börjat. Jag messade med min kompis som tyckte att jag skulle höra med förlossningen. Nu var klockan 19.30.
De sa det jag visste de skulle säga. Ta en dusch och avvakta. Kort därefter fick jag frossa och 19.40 kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Nu tyckte min kompis att vi skulle åka in och jag lydde hennes råd. Jon slängde sin mat, fortfarande ashungrig stackarn, och började få panik. Han packade ihop allt och jag ringde förlossningen och sa att vi var på väg.
20.10 var vi framme vid entrén. Jon parkerade bilen och jag började så långsam ta mig till fl. Jävligt lång väg att gå kan jag meddela. Fick 3 värkar på vägen. Där gick jag i en lång korridor helt ensam med en stor väska släpandes efter mig. Har aldrig kännt mig så lost.
20.20 kopplades jag upp i ctg och jag var livrädd att värkarna skulle avta, men icke. De blev starkare och starkare och 21.10 kom den första "riktiga" värken. Fy fan!!! Var det så här det skulle kännas? Barnmorskan kom in och kopplade ifrån mig 21.20 och kollade hur mycket jag var öppen. Nu höll vi tummarna jävligt hårt. 5 cm. YES! Vi skulle få ett rum.
fortfarande kaxig
ctg
Vi kom in på rummet och lämnade av våra saker. Kort därefter kom barnmorskan och sa att jag skulle få ta ett bad. Klockan var nu 21.30. Nu gjorde det olidligt ont och när jag stod upp blev det värre. Dock tyckte jag inte att badet gjorde någon nytta. Min ena barnmorska var gudomlig och hjälpte mig igenom värkarna. Jon gjorde oxå ett superjobb som påminde mig om att andas och slappna av. Jag stod dock inte ut och kände att jag behövde någon sorts smärtlindring. Tanken var att jag skulle ligga i badet 1 timma, men efter 30 minuter tog de upp mig. Kändes lite som att bm tyckte jag var lite mesig, men det visade sig senare att det var tur att jag togs upp ur badet.
Fortsättning följer
Lämna en kommentar