Precis hållit i två crossfitpass på Filborna och är sjukt sugen på att köra ett hårt pass. Tror jag får köra ett 20-minuters medan Dixie sover. Wilda kan jag alltid muta med bananglass eller ölkorv. Bästa supportern liksom
I eftermiddag har jag PT-kund och även då lär jag få en liten dos träning. Jag har inte tillgång till gym och en massa vikter, men med en 60 kg tung Sara, en kb, ett gummiband och ett hopprep kan man göra mycket. Det vill jag lova…
Vissa dagar blir inte riktigt som man vill. Idag blev jag riktigt riktigt besviken på vissa människor. Jag tål mycket. Det gör jag, men det finns gränser. Skäms på Er!
Skit samma. Inget jag lägger energi på. Den lägger jag på dem jag bryr mig om och det jag tycker är kul.
Idag fick barnen hela mig. Jag la undan alla måsten och var vid deras sida varenda sekund vi hade tillsammans. Solen tittade fram och poolen fylldes upp. Wilda hoppade i medan lillskiten höll sig på gräsmattan. Vi sparkade boll och lekte tagen. Klättrade i trappan och byggde kojor. Dockorna fick mat och flugor slogs ihjäl. Förlåt. Jag var tvungen. Dixie fick panik så fort hon såg en. Min lilla stadsunge
Inte ett enda bråk på hela dagen. Underbart. Och Wilda smaskade i sig en stor portion mat utan protester. Lyx
Jag hade en klass på kvällen, men hann hem för att natta de små. Jon läste en påhittad saga (som Wilda tydligen kan utantill nu) och sen tog jag över. Det krävdes inte så mycket. De somnade på en minut.
Nu ska jag hoppa i säng. Jag håller två pass i morgon förmiddag och på eftermiddagen ska jag få plåga en PT-kund (jo, du ber om det).
God natt och sov gott
Jag har kommit på en sak. Jag trillar fram på tå i mina lyftarskor. Ju varmare jag blir desto värre. Jag misstänker att jag har tillräckligt bra rörlighet och därför blir det onaturligt för min del att ha klack på skorna. Eller vad vet jag?
Vad jag däremot vet är att höften inte gjorde ont under tiden jag körde och en femma på 55 gick hur bra som helst. Innan har det mest gjort ont.
Höften känns för övrigt bättre idag. Den ska få vila hela dagen och imorgon får det bli något som inte gör saken värre. Jag har inte tillgång till gymmet utan får ta fram min kettlebell och andra redskap jag har tillgång till.
God morgon
Jag har ont. Väldigt ont. I min höft. Typ. Tror jag. Eller så är det hela mitt bäcken. Jag kan inte beskriva smärtan och jag kan inte säga var den kommer ifrån. Jag vet inte om det är musklerna eller benet. Och just nu har jag varken tid eller råd att kolla upp det. Lagom kul när det är tävling bästa helg.
Jag har börjat se ett mönster. Det har hänt förut och jag vet precis vad det är. Jag satsar. Jag tränar hårdare, tyngre och oftare och min kropp blir arg. Sen blir jag sämre på att lyssna på signalerna. Jag hör dem, men ignorerar. Jag vill ju bara göra bra ifrån mig!
Det är inte kul att ställa upp i tävling och veta att man inte gjort sitt allt för att kunna göra så bra ifrån sig som möjligt. Det tror jag alla kan hålla med om, men nu får jag inse att jag gör mitt allt genom att ta det lite lugnare. För tävla ska jag. Om jag så ska vila mig i form.
Jag har inga mål med denna tävling. Jag blir liksom överlycklig om jag inte kommer sist. Hallå. Jag ska hoppa över häckar. Samtidigt som jag springer. Mohaha. Ni som känner mig kan ju se det hela framför Er. Klumpedunsen Sara kommer riva varenda en.
Sen har vi snatch och oh squat. Brudarna jag ska tävla emot tar dubbelt så mycket som mig (nej, jag skojar inte. jag 35, de 70). Det blir ju en spännande match.
Fast nu ska jag bara tävla mot mig själv. Det är ju exakt det jag säger till alla andra. Jag ska göra mitt bästa och jag ska vara stolt över att jag gör det. Sen om jag kommer sist eller nästsist. Skit samma. Jag ska åka upp och ha jävligt roligt, svettas och umgås med härliga människor.
Jag är redo (och snart även min höft)
Dixies tänder är kollade och vad tandläkaren kunde se fanns inga skador. Inte på tänderna i alla fall. Däremot är hennes läpp ganska illa tilltygad. Två fina jack på insidan som numera är helt blå
Stackars liten blev livrädd så fort vi skulle gå in i rummet. Hon fattade nog vad som väntade, men besöket gick snabbt och tårarna kunde torkas. Att få leka lite utanför gjorde susen och Dixie var snart tillbaka till sitt gamla vanliga jag
Nu håller vi tummarna att tänderna under är hela och fina också
Lämna en kommentar