Ska iväg in till stan nu, det är numera det längsta jag åker om jag inte åker bil. Pendeltåg och framförallt tunnelbanan känns mer och mer HEMSK ju längre jag går in i graviditeten. Kan inte andas, jag svettas av den fuktiga luften och det är inte en enda människa som erbjuder sig en sittplats  till en höggravid här i Stockholm. Ska ta mig en acai bowl på mitt nya favoritställe (som är supernyttigt!) Reload superfood bar på Sveavägen. Ett tips! De har även otroligt goda sallader! Vi hörs sen.

Idag går vi in i vecka 37 och det känns helt galet. Det har börjat ”dra lite” i magen och varje rörelse känns verkligen. Jag märker att han tycker att det är trångt därinne. Jag och Abbe tror ju att han är så lång att ingen pyjamas som vi har köpt kommer att passa honom. Vi får väl se. Det är fredag och det känns bra! Solen skiner faktiskt just nu och man blir verkligen piggare av det. Abbe har gått till jobbet och jag ska äta upp min frukost och sen läsa lite. Trodde aldrig jag skulle vänja mig vid att ”vara hemma livet”, men det har jag, tycker det är så avkopplande att spendera mina dagar med att läsa böcker, gå på promenader och skriva.

Sitter här på sängen och ska snart ta mig upp och slänga i mig lite yoghurt och banan inför natten, blir så otroligt hungrig nu, måste äta varannan timme för att hålla mig mätt! Kan vakna mitt i natten och äta för att det kurrar i magen.

Idag har det bara regnat och regnat, jag tycker det är jätteskönt som är höggravid men tycker synd om andra icke-gravida människor. Vilken hemsk sommar det har varit. Jag ser fram emot hösten och baby-livet. Ska bli spännande och mysigt. Eller ja, oftast känner jag så i alla fall. Vissa dagar har jag panik och undrar vad jag och min man egentligen har gett oss in på? Kommer vi att klara det här? Eller kommer jag få någon form av psykos?

Hur som helst, just nu känns det bra. Han rör sig därinne i magen as we speak. Godnatt!

Bild från vecka 35

Nu står jag här inför det enorma, det mest mäktigaste man någonsin kan vara med om i livet. Att bli förälder. Det är svårt att greppa och ta in trots att jag nu bara har ca 4 veckor kvar till beräknad förlossning. Det är svårt att förklara hur det känns och vad jag egentligen gått igenom både kroppsligt och mentalt under det här året. Det är och har inte varit lätt och lättare blir det väl inte med det kommande baby-livet? Jag vet inte. Har ingen aning. Känns som om ingen riktigt säger sanningen. Känns som att alla har olika historier.

Här tänkte jag skriva min!

/ Samira