Andra dagen jag tillbringar ca en timme i någon avdelning på Sahlgrenska. Igår trodde jag att jag inte kunde besöka ett deppigare väntrum, men idag så hamnade jag där, i ett ännu deppigare rum. Själva rummen var precis lika muntra som vilket väntrum som helst men stämningen i de båda sjöd inte av glädje direkt. Vi satt tysta med helst en plats emellan och någon bläddrade försiktigt i en tidning. Om några veckor kommer besked om leende eller tårar, mer om det då.
Här sitter vi muntergökar
Efter sjukhusbesöket hämtade jag Revbebis hos Daniel på kontoret och tog båten hem till ön där vi blev bjudna på lunch hos och av Malin. Nu ligger Revbebis och sparkar på en tom pappåse från McD. Ganska skönt att han och katterna tycker om samma leksaker.
Kul på golv hos Malin
Kanske kanske finns det någon som har något som kanske eventuellt kan smitta och då är det ju givetvis säkrast att sätta sig på lagom avstånd så att man själv inte riskerar något… Något som också alltid sker tycker jag är att alla sitter och panikartat stirrar in i väggen/gammal veckotidning från 1993 för att absolut inte möta en medväntandes blick. Det kanske också smittar?
Jag hoppas att du återkommer med goda besked, leenden och tårar av glädje. Det tänker jag se fram emot.
Jag stirrade ner i mobilen, ungdom som man är, och smygtittade på de andra plus fotade lite som man kan se. Undrar lite hur det gått för alla andra. Eller kommer gå. ?