Jag skrev att jag skulle komma tillbaka hit. Jag menade det. Sen kraschade jag totalt. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag vet bara att det pågått på tok för länge och jag föll. Jag föll till en plats jag aldrig tidigare skådat. En plats som gav mig en känsla av lugn och panik samtidigt. Sen hamnade jag på akuten. 
Efter många om och men beslöt jag mig för att ta upp bloggandet. Men jag ville ha en ny blogg med bra app. Men det finns fan inte. Så vi kör vidare på min gamla vanliga blogg. Vet inte ens vad jag ska skriva. Vet bara att jag älskar att skriva tills fingrarna blöder. Men med en 1åring som vill ha allt och undersöka allt är det inte så lätt alla gånger. Jag har aldrig tidigare haft eller mött ett barn lika vild som Cayenne. Hon röjer från morgon till kväll, klättrar på allt å låter konstant. Men vem kan inte låta bli å flina åt henne å hennes upptåg.
Jag tror detta kan bli bra. Jag behöver min fristad. Jag behöver en plats att ventilera på. För lets face it psykologer är bra men förr eller senare överger även dom en och då står man där ensam med ens mönster. Jag har en bra bit tillbaka. Men jag kämpar på. Motgångarna har varit många men jag tror på ljuset i slutet av tunneln. Jag tar mig igenom det här.
Ju längre tiden går desto mer pressar jag mig till att titta i mina förlossningsjournaler. Det är jobbigt att läsa igenom och minnas. Jobbigt då jag minns rädslan. Jobbigt att minnas och se anteckningarna av hur jag ville ha min begravning om jag skulle dö. Vilket jag var helt säker på att jag skulle göra. Men jag dog inte. Inte min dotter heller. Vi överlevde. Kommer skriva mer om allt detta när jag är redo för det. Men bara detta är ett steg i rätt riktning. Jag nämner det. För mig är det stort. För mig är det tungt.
Kom relativt nyligen hem från Cayennes läkarbesök. Hon har problem med sömnen så jag ville kolla så att hon inte har ärvt mitt problem med luftvägarna. Dom gjorde samma undersökning på henne som jag gjorde för 3år sedan. En kamera upp i snoken. Det uppskattades inte men ja allt såg bra ut så det är inte det som stör henne iaf. Vilket är skönt för isf hade det krävts operation vilket vi helst vill slippa. Men Hon var iaf så duktig
Fredrik är fortfarande kvar på jobbet. Vill helst att han ska komma hem asap. Har fortfarande kvar mig gråtkänsla i kroppen. Går runt med svidande brännande ögon. Lagom kul. Vill helst ha kväll så jag kan börja på ”ny kula”. Men ja det blir nog bättre sen. Som vanligt. 
Ibland vaknar man upp med en bra känsla. Ibland med en dålig idag är en sånn dag tårarna bränner och hela bröstkorgen värker. Det är tuffa år vi har bakom oss jag och Fredrik. Hela resan för att ens få barn. Sen när vi äntligen blir gravida då stänger mitt jobb och jag tvingas byta jobb. Efter det gick det snabbt utför. Graviditetsdeppresion var ett faktum även denna gång. Ni som hängt med ett tag vet att jag även hade det med Holly. Men Ja denna gång blev det inte bättre när hon föddes utan det fortsatte in i em förlossningsdeppresion. Nu 8månader efter Cayenne föddes så börjar jag se små glimtar av mig själv igen. Som jag saknar mig själv. Mitt glada sociala jag. Det var länge sedan jag såg henne. Jag är inte där än. Men Jag är iaf på rätt spår igen. Det Finns så mycket jag vill skriva. Men Jag är inte redo än. Saker Jag vet kommer göra ont att skriva. Men vissa saker ska inte tystas ner. Som Kenza med sin ivf resa. Sånt är viktigt. Att få bort skammen. Att göra att färre känner sig ensamma. Att hjälpa andra samtidigt som man hjälper sig själv. Jag tror det är viktigt. Jag vet att det är viktigt. Det är inte rätt väg att gå för alla. Men för mig är det det.
Jag tror inte på att göra som strutsen och stoppa huvudet i sanden. Den enda det hjälper är personen som lever i förnekelse. Och Jag må vilja förneka saker ibland. Men det finns tre saker man inte kan gömma. Solen. Månen och sanningen. Förr eller senare kommer de alltid fram igen. Jag älskar att jag är så öppen. Jag älskar när jag får mina flow och fingrarna glöder. Jag älskar uppriktigheten i mina inlägg. Jag skiter i om det är 0 eller 1000 som läser. Det här är min portal. Min fristad. Min rätt till mina tankar. Mitt sätt att skriva bort de dåliga känslorna och komma ut starkare.
