Mail och kommentarer

Annons

Barn i köket på förskolan?

Vi har fått in ett par kommentarer som rör förskolan. Och kanske framförallt köket. Kommentarerna kom efter att jag lagt upp att jag hade hjälp av barnen en dag.
Det kan ju vara fler som har samma funderingar, så jag tänkte att jag svarar som ett inlägg.

livsmedelshygien utbildning

barn i kök förskola

Kommentarerna löd såhär:

”Omfattas inte privata förskolorskök av livsmedelslagarna?
Super stränga och noga med kraven i köket på vår förskola. Där inne får bara kökspersonalen visats, och med särskilda kläder etc.
Piercing är inte heller tillåtet när du jobbar i kök.”

”Jobbar som förskollärare själv och är så nyfiken på hur det fungerar med er förskola? Får ”vem som helst ” jobba, även utan pedagogisk utbildning och hur ser det ut i köket, är det liksom bara att stövla in och laga mat? Jobbar kommunalt och här får vi knappt gå in i köket som personal, och absolut inte barnen, plus att det krävs utbildning hos pedagogerna. OBS, frågar av ren nyfikenhet, er förskola verkar toppen.”

Svar på det:
Jo, självklart omfattas fristående förskolor av livsmedelslagarna. Det gör alla kök som serverar mat till allmänheten.
Innan vi startade upp förskolan hade vi en dialog med kommunen angående det här med att ha med barn i köket. Det svar vi fick var att vi självklart får ha med barn i köket om vi ser till att god hygien hålls. Och att det är säkert för barnen. Men det ska det ju å andra sidan vara för kökspersonalen också.
Anledningen till att de kommunala förskolorna inte har det är nog mer att det är bekvämt att inte tillåta barnen att vara med. Vid något tillfälle när livsmedelslagarna skärptes blev förskolorna rädda och tillät inte barn att vara delaktiga i köket.
Det är en missuppfattning som levt kvar kan man säga.

Så vi har med förskolebarn i köket varje vecka. Det är en otrolig pedagogisk tillgång att kunna använda köket i verksamheten för barnens skull. Där fångar man lätt upp barnens intresse och kan väva in alla möjliga saker att lära in. Vi övar på matematik, väga, mäta, räkna, större och mindre.. med mera. Vi tränar språk.. Kemi, för det är ju vad bakning till stor del handlar om. Vilka ingredienser behövs, och vad har de för effekt på degen?
Barnen bakar och hjälper till med enklare matlagning och tycker det är jätteroligt, samtidigt som de lär sig otroligt mycket.
Jag lägger aldrig upp bilder på förskolebarnen i den här bloggen, men nu hade våra egna barn varit med en dag och hjälpt mig i köket.. så därför kunde jag lägga upp en bild på dem.
Att de inte hade mössor på sig var en miss från min sida. Det ska barnen alltid ha i köket.
Vi har köpt in mössor och förkläden till barnen på förskolan.

Särskilda kläder? Nja.. rena kläder och skyddskläder om det behövs är nog regeln som gäller. Skyddskläder är då mössa och förkläde tänker jag.
Ingen kommer in i köket med skitiga kläder eller om den är förkyld eller sjuk på annat sätt.

Angående piercing i kök.. så kan du gärna få visa mig var i lagtexten det står något om det. =)
Jag har inte lyckats hitta det iaf.. Den piercing jag har i ögonbrynet har suttit där 14 år och bör vara läkt sen länge.. och innebär således ingen ökat smittorisk.

Om vem som helst får jobba i köket. Ja.. om regler och lagar kring livsmedelshygien följs.
En av våra anställda har kockutbilding, en annan har arbetat inom kök i flera år och jag har HACCP-utbildning.
Men alla har inte dokumenterad utbildning hos oss.. De är dock väl informerade om vad som gäller i köket.
Nu när frågan ändå kommit upp så är det kanske läge att sätta alla i personalen på en HACCP-kurs. =) Så det var ju bra att vi fick den tanken. Tackar för det. =)

Och angående om vem som helst får komma och jobba hos oss..
Vi eftersträvar att all personal ska ha relevant utbildning för arbete i förskola.
För tillfället har vi en förskollärare, två barnskötare, två personer med annan pedagogisk utbildning, Linda om är undersköterska och arbetat som dagbarnvårdare i flera år. Jag som arbetar mycket i köket och har påbörjat en förskollärareutbildning och Erik som gör mycket ”vaktmästarjobb”.
Jag, Linda, Erik och en anställd har yrkesförarutbildning. Jag och Erik har både taxi och buss-behörighet. Linda och den anställda har taxi-behörighet.
Eftersom vi skjutsar förskolebarnen själva när vi ska på utflykter och vi hämtar och lämnar barn till föräldrar som inte har möjlighet själva så är det en extra säkerhet att vi faktiskt har mer utbildning än ett vanligt B-körkort.

Vi är otroligt nöjda med personalstyrkan vi har! De gör ett fantastiskt jobb.
Det är inte helt lätt att få tag på förskollärare i dagsläget eftersom det är så stor brist på dem. Hade vi fått önska hade vi haft fler förskollärare.. men det är svårt att hitta.
Någon som är utbildad och intresserad av att söka en tjänst hos oss? =)

Annons

Vår privatekonomi..!

5-tips-pa-hur-du-sparar-till-kontantinsatsen

För ett par dagar sedan kom det in två kommentarer här på bloggen som fick oss att haja till lite. Kommentarerna kom efter att jag åkte och köpte en skiftnyckel för 199:-
Jag behövde en skiftnyckel precis då.. och vad ska man då göra?
Och Linda beställde en häcksax.. för att vi ska kunna klippa häcken.. Förstår inte riktigt varför det skulle vara fel?

När kommentarerna kom fick vi en lite olustig känsla.. att det kan störa någon att man köper saker man behöver..
Såhär löd kommentarerna:

”Ekonomi och inkomster brukar va privat. Men jag är förvånad/imponerad av er köpkraft. Verkar ha obegränsade resurser.
Grattis till ert blomstrande företag.
(Hoppas det så ni inte skuldsätter er för alla spontana inköp) 💰”

”För mej handlar denna blogg nästan bara om hur mycket ni handlar. Vad man ska köpa, vilken märken som är bra osv. Tycker det är märkligt att allt för föräldrar tillåter detta då man sällan har bra ekonomi under barnaåren.”

Efter att ha läst kommentarerna började vi bläddra bakåt i bloggen för att se om det verkligen framställs så.. att vi handlar och handlar utan att tänka oss för.
Och visst.. vi köper saker ibland.. saker vi behöver. Barnen behöver cyklar, kläder och andra saker. Vi behöver en del saker för att få vardagen att gå runt. Men jag vet inte om vi handlar mer än någon annan?

Tror en del av det här handlar om enkel matematik som alla inte tänker på.
Vi är tre vuxna i hushållet som ”drar in pengar”.. men vi kostar ju också pengar.. och sju barn som kostar pengar. Totalt tio personer.. Ungefär dubbelt så stor som en genomsnittlig familj. Det gör också att vi behöver handla ungefär dubbelt så mycket.

T.ex. kan jag förstå om det ser vräkigt ut när vi köpt 4 nya cyklar på en gång. Men barnen behövde cyklar.. vad ska vi göra? Ingen skulle reagera om någon gick och köpte en ny cykel för att den har ett barn som behöver det. Eller två nya cyklar. men fyra cyklar! Omänskligt!
Sen sålde vi de begagnade cyklarna för att det inte skulle bli så dyrt. De nya cyklarna köpte vi på Biltema.. billigaste möjliga ställe att köpa cyklar på.. Så kan inte riktigt tycka att det stämmer med ”vilka märken som är bra”.

När vi kollade tillbaka på vad vi visat att vi köpt så såg vi bland annat lampor, ett våffeljärn, en joggingvagn, en blomma till Linda på morsdag, material för att renovera huset.. kläder..
Okej.. Lampor känns som att det inte är några konstigheter. Det har väl alla hemma? Och ett våffeljärn.. hör väl till varje kök?
Joggingvagnen. Ja.. ett större inköp. Där funderade vi flera varv innan vi verkligen köpte den. Vi kollade, jämförde och funderade på om vi hade råd med den just nu. Fick tag på en bra vagn för ett kampanjpris så vi inte behövde betala en hel förmögenhet.
En blomma till Linda på morsdag.. ja, vad ska man säga? Det var hon väl värd?
Material för att renovera.. det är dyrt att renovera. Men har man ett hus från 1950 så finns en del renoveringsbehov. För den som är lite uppmärksam och följt oss under en längre tid så kan du ha märkt att renoveringen stått still ett bra tag. Just för att det behövs pengar till det.
Kläder.. ja.. alla behöver det.. och där väljer vi oftast att köpa kläder med bra kvalitet för att de håller längre och det blir billigare i längden.

Även om vi haft råd med en del utgifter just nu så har det inte alls sett ut så hela tiden.. Vi planerar ekonomin ganska noga för att ha råd med det vi prioriterar. Speciellt de senaste två åren.. då har det krävts mycket eftertanke för att få det att gå runt.
När vi valde att sluta köra taxi och satsa på förskolan fullt ut visste vi inte riktigt hur det skulle gå. Men för allas information så var det till att hålla nere levnadskostnaderna rätt rejält. Det första året tog vi inte ut lön från företaget. Vi levde på en föräldrapenning och sålde av en del saker.. som en snöskoter t.ex och massa saker i förråden.. För att ha råd att leva.

Efter ett år med förskolan kunde vi äntligen börja ta ut en lön. EN lön. Lagom när föräldradagarna började tryta.. Nu när det gått två år kan vi ta ut två löner.
Vi tackar för kommentaren ”Grattis till ert blomstrande företag”.
Det var ju inte direkt så att ”det blomstrande företaget” ramlade ner från himlen i handen på oss.. Vi har kämpat på väldigt hårt för att få det att fungera. Förskolan är en sak.. det är vår huvudgren i företaget. Där vill vi ha en bra fungerande verksamhet där pengarna verkligen går till att barnen ska få det så bra som möjligt hos oss.
För att vi ska kunna ta ut lön har vi en del sidogrenar. Vi kör mat på helger, har bageri & cateringverksamhet.. gör smörgåstårtor, grillplankor, vanliga tårtor, kakor till jul och så vidare.. Vi säljer barnkläder, flyttstädar och tar på oss andra hushållsnära tjänster. Att vara entreprenör och driva eget företag är ett jobb som pågår dygnet runt, året runt!
Om man får det att fungera verkar det tyvärr som avundsjukan blir stor hos en del..?
Men alltså.. hur många är det som jobbar så mycket för att få det att fungera? För att kunna få lön.
Det här är inte ett jobb.. det är en livsstil.. en livsstil som vi gillar.
Sen är det ju fritt fram för alla att driva sina egna företag. Varsågod att testa om ni vill.

Och tillbaka till det här med vårt handlande..
Ja, vi köper saker.. saker vi behöver..
Alla ni som läser lär väl ha era utgifter? Sen kan det vara olika vad vi lägger våra pengar på.. Vi är väldigt sparsamma till vardags.. och ibland tar vi och storhandlar, eller köper något vi verkligen vill ha eller behöver. Men resurserna är inte obegränsade.

Ha det gott!
Polyfamljen

Annons

En tråkig kommentar.

”Idiot, lämna det ansvaret till hennes mamma & pappa. Det kan du/ni aldrig ersätta, så varför engagera er i saker som ni inte har med att göra? Hur hennes biologiska mamma uppfostrar och tar han om I är upp till henne, och Hampus. Inte Linda eller Erik. Vad är det ni inte fattar, att det är det som fått henne att må dåligt? En 5 åring som mår dåligt, så fruktansvärt och borde få varenda förälder att backa och ta ett steg tillbaka och funderar över vad man gjort fel.. Men inte ni, ni skyller på mamman. Folk e så innihelvete less på er så ingen orkar längre säga som det är gällande varken I eller något annat. För de blir ett sånt jävla liv då, möten och helvete så alla backar. Jag har lessnat, de e synd om I. Så innihelvete synd om henne som inte får vara barn, som inte höger uppleva hur det är att bara ha bonusföräldrar som bara älskar kravlöst och framförallt är det synd om Hampus. Han kommer sitta där om 10 år, ha urusel kontakt med Isabelle och sitt gamla, och troligen leva med en fruktansvärd ångest! Tack för mig, jag håller inte tyst längre !”

 

Vaknade denna morgon och såg denna kommentar. Det var inte precis någon trevlig kommentar. Den som skrivit den verkar heller inte helt uppdaterad så vi känner att vi vill bena ut den lite.
För det första så är det jag, Hampus, I’s biologiske far som skrivit inlägget du lagt kommentaren på. Alltså är den du kallar idiot samma person som du senare säger ska ta ansvaret..
Det är varken Linda eller Erik som skrivit inlägget.

Du undrar över vad det är vi inte fattar, att I mår dåligt.. å varför. Det är ju precis det vi tagit hjälp till att få ordning på. Genom att ta kontakt med föräldra-barnhälsan för att kunna reda ut vad vi ska göra. Hur vi ska få I att må bra och att vi ska kunna ha en bättre kontakt med henne. Men du kanske tycker det är fel att ta hjälp av någon utomstående? Du anser att vi är problemet. Förklara gärna för oss på vilket sätt.. Det blir mycket enklare att förstå saker om du skriver vad det är du menar.

Att Erik och Linda inte har med saken att göra tycker vi låter konstigt..? Som vuxna förebilder så har väl de med saken att göra i allra högsta grad? Vi anser nog att alla vuxna i ett barns omgivning har en viktig roll för barnet. Oavsett vilket barn det rör. Vuxna förebilder är ju inte bara de biologiska föräldrarna, utan även bonusföräldrar, lärare, farbror, farmor, farfar, grannen, tränaren på innebandyn med flera.. eller?
I en familj måste man ha en gemensam grund med regler. Barnen kan inte bli särbehandlade på olika sätt beroende på vem den biologiska föräldern är.

Du skriver att hon inte tillåts vara barn.. Men på vilket sätt menar du då? Hon, precis som de andra barnen i familjen är barn och gör saker som barn gör. Men alla barn utvecklas och klarar av mer och mer saker. Barn har föräldrar av en anledning.. Föräldrar har ett ansvar att lära barnen saker, annars skulle barnen lika väl kunna bo själva om de inte behövde någon som lärde dem något.
Vi ställer inga orimliga krav på något av barnen. Det handlar om enkla saker som är bra att kunna. Givetvis anpassat efter varje barns ålder och förmåga. För I’s del är det t.ex. bra att kunna dra upp dragkedjan  på overallen själv, kunna hämta kläder i garderoben som hon ska ha i morgon, kunna duka köksbordet med tallrik, glas och bestick.. Plocka undan efter sej när man lekt klart. Detta är saker som dom även jobbar för att barnen ska kunna på förskolan, skulledu ställa dej och gnälla över deras ”krav” på att barnen lär sej saker också??

Du skriver att vi skyller på mamman. Vi kan inte riktigt förstå vad du menar med det? Vi har tagit ett steg tillbaka och försöker se vad vi ska göra för att allt ska bli bättre. Hampus har kontaktat förädra-barnhälsan för att kunna reda ut saker. Allt ligger inte hos oss vuxna där. Att I inte klarar av att vara från sin mamma längre tider är något som ligger hos I. Hon klarar inte av att bo varannan vecka och då har vi anpassat oss efter det. Det här är saker vi gått igenom med psykolog på föräldra-barnhälsan. Allt för barnens bästa.
Vi skyller inte detta på mamman, men som det ser ut nu så ligger ansvaret på henne att I får det hon behöver, får lära sej det hon behöver och att allt fungerar som det ska eftersom I bor där större delen av tiden. Det kan väl inte vara så konstigt?

Du tycker synd om I.. av vilken anledning är det mycket mer synd om henne än om de andra barnen? Det enda som skiljer henne från de andra barnen är att hon har separerade föräldrar. I övrigt får hon precis samma saker, hjälp, stöttning med mera som de andra barnen.
Det känns som att hur vi än gör så blir det alltid synd om henne, medan de övriga barnen aldrig nämns.
Hur man än vänder och vrider sej så blir det fel..?
Åker vi på två veckors semester och hon följer med så är det synd om henne för att vi tvingar henne att vara från sin mamma så länge.. Åker vi två veckor utan henne är det synd om henne för att hon inte fick följa med. Hur ska man då göra?

 

Hur det ser ut om 10 år är svårt att förutse nu. Vi hoppas givetvis på en bra kontakt med I. Det är ju det vi jobbar för nu. Vi har tagit ett steg tillbaka för att få det att bli bättre. Bygga upp på nytt utan att tvinga henne så att hon mår dåligt. Hur tycker du vi ska göra?

Å förresten.. vilka är ”folket” som är så less på oss?

Och lite intressant är det ju att du skriver att du inte kan hålla tyst längre.. men du kan inte stå för vem du är..?

Annons

Över hela världen

Dagarna från i tisdags och fram till nu har varit omtumlande, mycket har hänt, mer än vad vi någonsin kunnat drömma om. I våra huvuden var det bara ”vi” en helt vanlig familj sånär som på en till vuxen som skulle var med i tv, närmare bestämt 21 minuter. Vi är otroligt tacksamma för all respons vi fått, alla hejarop, alla uppmuntrande kommentarer och liknande. Givetvis har vi även fått endel negativt, så är det, men vi är alla olika och tycker olika om saker. Alla kan inte acceptera vårt sätt att leva så är det, men så länge vi inte ens känner personen i fråga spelar det ingen roll. Är det någon som står oss nära som inte kan acceptera att vi gjort ett annat val i livet så är det svårare tyvärr.

Vad vi menar med att acceptera är att andra egentligen inte gör någon stor sak av det, dom behöver varken tycka vi göra rätt eller vilja leva så som vi gör, men acceptera andras val bara, bete dig, prata normalt och var dig själv även om vi är med. Vi är precis samma personer som innan vi gick in i detta förhållandet.

Vi kan också precis som alla ha åsikter om andras val, men vi är inga att döma, alla måste få göra sina val i livet, vi vill inte bo enskilt på landet, ska vi då sluta umgås med dom som gör det? Vi vill ha många barn, ska vi sluta umgås med dom som valt att skaffa ett eller kanske till och med valt bort barn? Ni förstår nog vart vi vill komma, man kan umgås med människor även om man har olika åsikt.

 

Angående responsen efter vårt framträdande i TV4 med Jenny Strömstedt så tänkte vi som sagt att det bara var ett kort program och inget mer skulle hända av det. Men det har tydligen spridit sej en del… lite mer än vi kunde tro.
Googlade lite snabbt på våra namn och fick snabbt upp några sidor som skrivit om oss.. inte bara på svenska.. även på turkiska, kinesiska, ryska och så vidare.. Hmm.. hur kunde det här bli en snackis över hela världen helt plötsligt? Det här har ju bara varit en snackis hemma på byn förut.
Vi har även fått både mail och telefonsamtal från andra som vill att vi ska delta på olika saker..
Vi har inte svarat på dom än.. Får se om vi tackar ja till något mer eller inte..
Det är lite fascinerande hur en historia kan ändras också.. När vi går in och läser på de olika sidorna så stämmer inte allt överens med det vi ursprungligen berättat. Vi har nu lärt oss att man ska inte tro allt tidningarna skriver. De är tydligen inte speciellt källkritiska när de skriver.

Här kommer en liten lista på länkar där vi finns med:

Srbijadanas

Aftonbladet

Mirror

Arbetarbladet

Metro

The Local

Jenny Strömstedts blogg

Metro UK

Skylight

TV4 Jenny Strömstedt

News Zing

Milliyet

Newkerala

Samachar

Polyinthemedia

Gundemkibris

Jandan

Business Standard

In News

Click.ro

Livslogg

Bastillepost Hongkong

DT

Haberay

Nairaland

 

Annons

Svar på en kommentar.

 

Vi fick för ett tag sen en kommentar som vi lägger in som ett inlägg här och svarar på.
Kommentaren lyder:

 

”Hej fina polyfamiljen.
Ett tag sen jag skrev. Har ju fullt upp själv.
Hoppas ni har en mysig semester allihopa och får ihopa livspusslet. Ser att vissa gånger måste ni förklara varför ni gör som ni gör och blir ifrågasatta om allt. Helt absurt.
Det jag egentligen villefråga om . Det handlar lite om er situation. Jag o min man har nu träffat en kvinna som bor 100 mil ifrån oss inga barn, men älskar våra barn trivs med allt i vårt hus mm. Problemet är att hon e gift. Hennes man och hon har en överenskommelse och han vet vad hon gör och det e ok. Men hon vill något mer e inte lycklig i sin relation. Det jag frågar är för att jag vet hur er historia började. Påminner lite. Hur vågade ni ta steget och flytta ihopa? Bryta upp med en annan relation och flytta? Tror ni kan förstå lite hur mina tankar flackar runder. Att våga ta det steget.
Vill ni inte svara så respekterar jag det.
Många kramar och kärlek till er alla från josephine”

På detta känns det mest naturligt att jag, Hampus, svarar.. Eftersom det är jag som tagit det steget att bryta upp en relation för en annan.

Jag instämmer på att en del av det du beskriver stämmer överens med den situation jag befann mej i, förutom att det inte fanns någon överenskommelse om att det var okej för mej att ha någon vid sidan av.
Det är inte helt lätt att svara på detta, men jag ska försöka.
För mej var det så att jag inte trivdes i den relation jag var i. Jag hade under en längre tid känt att vi vuxit ifrån varandra. Att vi var väldigt olika och inte hade så mycket gemensamt. Vi delade inte så många fritidsintressen. Det fanns ingen gnista i vår relation längre. Allting rullade bara på i rutiner.. Men vi hade ju en dotter ihop och kämpade för att få vardagen att fungera. Tyvärr kände jag att det inte skulle funka i längden… Det skulle inte hålla för evigt..

Jag hittade Erik och Linda som jag älskade och trivdes med. Vi funkade bra ihop. Jag älskade barnen och hela situationen. Vi hade mycket gemensamt. De är driftiga människor med många järn i elden.. Jag kände att de var människor som jag vill leva med.

Men att då ta steget från den relation jag hade till att bilda en ny relation var inte så lätt. Speciellt inte när det rörde sej om ett poly-förhållande. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle vara polyamorös, att man skulle kunna älska och leva tillsammans med fler samtidigt.
Det var väldigt rörigt i huvudet på mej under några månader när jag lärde känna Erik och Linda bättre och bättre.
Vi hamnade ju tillsammans i bastun och hade sex efter julfesten på jobbet och det var väldigt härligt. Men det är klart, jag hade mycket ångest och funderingar efter det. Vad fan hade jag gjort? Hur fan kan man bete sej som jag gör?
Om jag skulle få göra om någonting så är det just det.. Jag skulle avslutat min relation jag hade innan jag gick in en en ny.
Men tyvärr följer man inte alltid regelboken då det handlar om känslor.
Och olyckligtvis var det nära jul och nyår.. Högtider man bara inte kan förstöra för familjen.

Jag stoppade helt enkelt huvudet i sanden och bara plöjde på under december månad.
Steget att lämna min dåvarande sambo tog jag när jul och nyår var överstökat. Den första januari gick liksom luften ur mej. Jag tänkte inte, bara gick på vad jag kände. Åkte hem till Erik och Linda. Skrev till min sambo att jag inte kommer hem ikväll..
Tog upp diskussionen några dagar senare och förklarade att jag inte ville leva tillsamman med henne längre.. Efter det har det varit många diskussioner, tårar och utbrott..

Jag vet inte riktigt hur man ska ta steget.. Men för mej kom det automatiskt.. Jag gick på känslorna.. Helt utan att min hjärna fick vara med och bestämma.

Det kanske verkar flummigt och rörigt.. Men jag kan inte ge något jättebra svar tyvärr.
Men några tips och råd kan jag ge.

Gör klart med den du vill lämna. Se till att göra slut innan du går vidare, vilket jag inte gjorde.
Var glad över det beslutet! Du lever för din egen skull och måste se till att du mår bra! Du kan inte stanna i en relation du inte vill vara i. Jag känner en dam på 89 år som jag brukar prata med ibland. Hon levde i 60 år med en man hon inte älskade för barnens skull. Hon ångrar sitt beslut idag. Hon är glad för att jag vågat ta steget att lämna en dålig relation och att jag är lycklig i ett poly-förhållande.
Skit i vad andra tycker. Poly-förhållanden är inte vanliga, men de finns. Vi kör vårt race. Om vi är lyckliga med varandra, varför skulle vi då låta andra stoppa det?

Jag vet inte om något av det här hjälper?
Ställ gärna följdfrågor om du vill.
Vi är alla öppna för att svara! =)

Stora kramar

Hampus