Funderingar från andra

Annons

Rykten och osanningar.

Jaha.. och vem kan man nu lita på egentligen?

Att få höra skit om sig själv och sin familj på omvägar är inte kul. Speciellt inte när anklagelser och påståenden inte stämmer.. När man hör att det är en gravt förvriden version av verkligheten.. förvriden till det mest negativa såklart.

Den senaste tiden har vi bland annat fått höra saker som:

  • Att vi inte har koll på att barnen äter. Varken frukost eller middag tydligen.
    Okej?? Mycket märkligt då det går åt en väldans massa mat här i huset. Frukost brukar barnen reda upp själva på vardagar innan de gå till skolan. De är mellan 8-15 år.. och vet således hur man äter frukost. Det är dessutom alltid någon av oss som är hemma på vardagsmorgnarna..
    Och middag.. ja, det äter vi precis som de flesta familjer tillsammans.. alla sitter vid bordet vid samma tillfälle.. inga konstigheter.. eller? Och visst händer det att någon saknas vid middagsbordet av olika anledningar. Någon kan vara hos en kompis eller på träning. Då kan det ju hända att de får äta när de kommer hem istället för tillsammans med alla andra.
    På helgerna är det väl så att barnen kan ha klivit upp innan vi vuxna.. å då har de antingen ätit frukost innan vi klev upp, eller så äter de tillsammans med oss.. sen serveras det både lunch och middag.. å fika på kvällen.
    Vi vet inte riktigt vad vi ska säga om det? Känns det onormalt på något sätt? Ser barnen utmärglade och sjuka ut på grund av brist på mat?
  • Att vi är dåliga föräldrar som inte är med på alla träningar och matcher i alla idrotter.
    Hmm.. ja, det stämmer att vi inte alltid kan vara med överallt. Men gör det oss automatiskt till dåliga föräldrar? Fotbollsträning, innebandyträning, gymnastik med mera flera gånger i veckan och matcher på helger. Det är klart att det skulle funka att vara med vid varje tillfälle.. om vi inte hade något annat att göra.
    Vi försöker vara med när vi kan.. när vi inte kan skjutsa har vi löst det med samåkning med någon annan. Fast det är tydligen fel..samåkning är tydligen inte okej? Är alla ni andra som har barn som utövar idrotter med på alla träningar och alla matcher?

Det är inte bara detta vi fått höra gör oss till dåliga föräldrar, finns mer. Någon sitter alltså och hittar på saker om oss som en ”vanlig” familj inte ens skulle ifrågasättas för. Vi vill inte se oss själva som offer på något vis men visst är det så att man blir förbannad, vad ger andra rätten att snacka skit om oss och sprida osanningar? Vi gör precis om alla andra vårt allt för våra barn, men det betyder inte att vi kan sitta med på alla matcher eller att vi breder deras smörgåsar. Tyvärr har vi sedan vi blev en polyfamilj upplevt att vi kollas på ett helt annat sätt än innan, bilar kör sakta sakta förbi vårt hus, vi ifrågasätts på ett helt annat sätt och som nu, saker som är normalt i andra familjer har någon fått till att det är onormalt i vår. Ska vi göra allt ”bättre” än alla för att vi är dom vi är? ska våra barn inte ha samma förutsättningar? samma regler? samma privilegier? Om alla andra gör på samma sätt som oss, hur kan det vi gör bli fel?

Kan man lita på någon? Vem vill oss så illa att man sprider sådana rykten? Våra barn har allt dom behöver, både var gäller kärlek och materiella ting, dom har tak över huvudet, mat på bordet varje dag (flera gånger) men vi låter dem utvecklas och lära sig saker också, vi curlar inte barnen. Dom får breda sin egen smörgås, gå själv till träningen och till skolan.

Innan vi bodde tillsammans fick vi t.ex. höra att våra barn var duktiga som klarade vissa saker själva, nu är det svårt om, måste dom göra saker själva och växa som individer så är vi inte närvarande….

Snälla, du som sprider detta om oss, kom gärna och prata med oss istället…

 

Annons

Att visa upp oss.. och ansvaret

Många tycks tro att vi är med i tidningar, på tv och har bloggen för att visa upp oss, att vi själva vill synas. Så är det inte, ingen av oss är någon som vill stå i rampljuset bara för att.

Anledningen till att vi varit med i olika tidningar och nu senast på tv är för det första att visa att man kan leva på andra sätt än i tvåsamhet, att det faktiskt fungerar och att man ska följa sitt hjärta, ingen annan kan bestämma hur du ska leva. Känns det bra för dig så kör liksom..

Andra anledningen till att vi vill vara med och berätta vår historia är för att lyfta frågan högre upp, bland politiker och andra som kan göra skillnad. Som det är nu så är i princip inget anpassat efter att man ska leva 3 personer i en relation, allt är för par.

Vi vill att frågan ska lyftas så vi kan komma ett steg längre, ett steg där vi ser det som självklart att man ska få gifta sig med fler personer, att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter i ett förhållande, och ge trygghet åt oss som vuxna men framför allt barnen.

Vissa saker kan vi själva välja att skriva hur vi vill ha det om nu något skulle hända någon av oss men allt kan vi inte bestämma själva då vi alla tex inte är gifta med varandra, vi har olika rättigheter och skyldigheter mot varandra. Vad händer om någon eller några skulle gå bort, måste den/dom andra flytta från huset, vem ärver vad?

Sen finns det massor av frågor som egentligen inte bara rör oss som lever 3 utan även familjer med bonus föräldrar och bonusbarn. Varför kan ett barn bara ha två vårdnadshavare? Vem ska få följa med på utvecklingssamtal? Vem bestämmer egentligen det?

Vi vill alltså inte synas för vår egen skull utan för att frågan ska lyftas och lagar ska ändras, inget kommer bli gjort i morgon, men på sikt hoppas vi på förändring.

Sen tycker endel att vi inte ska skriva det vi skriver i bloggen, det är svårt att göra alla till lags, en blogg med bara ” i dag har vi städat”  ” i dag har vi lekt ute i snön” blir lätt tråkigt, iaf tycker vi det. Sen tycker vissa då att vi hänger ut mamman som i förra inlägget, ingen har hängt ut henne, det var ett konstaterande att det är svårt för oss här att veta hur I utvecklas då hon är här så lite. Och ja det ansvaret att se till så att hon lär sig och utvecklas ligger alltså mestadels på hennes mamma nu, inget konstigt alltså, så är det i alla familjer som har separerade föräldrar och där barnet bor mestadels hos en av föräldrarna.

Annons

En tråkig kommentar.

”Idiot, lämna det ansvaret till hennes mamma & pappa. Det kan du/ni aldrig ersätta, så varför engagera er i saker som ni inte har med att göra? Hur hennes biologiska mamma uppfostrar och tar han om I är upp till henne, och Hampus. Inte Linda eller Erik. Vad är det ni inte fattar, att det är det som fått henne att må dåligt? En 5 åring som mår dåligt, så fruktansvärt och borde få varenda förälder att backa och ta ett steg tillbaka och funderar över vad man gjort fel.. Men inte ni, ni skyller på mamman. Folk e så innihelvete less på er så ingen orkar längre säga som det är gällande varken I eller något annat. För de blir ett sånt jävla liv då, möten och helvete så alla backar. Jag har lessnat, de e synd om I. Så innihelvete synd om henne som inte får vara barn, som inte höger uppleva hur det är att bara ha bonusföräldrar som bara älskar kravlöst och framförallt är det synd om Hampus. Han kommer sitta där om 10 år, ha urusel kontakt med Isabelle och sitt gamla, och troligen leva med en fruktansvärd ångest! Tack för mig, jag håller inte tyst längre !”

 

Vaknade denna morgon och såg denna kommentar. Det var inte precis någon trevlig kommentar. Den som skrivit den verkar heller inte helt uppdaterad så vi känner att vi vill bena ut den lite.
För det första så är det jag, Hampus, I’s biologiske far som skrivit inlägget du lagt kommentaren på. Alltså är den du kallar idiot samma person som du senare säger ska ta ansvaret..
Det är varken Linda eller Erik som skrivit inlägget.

Du undrar över vad det är vi inte fattar, att I mår dåligt.. å varför. Det är ju precis det vi tagit hjälp till att få ordning på. Genom att ta kontakt med föräldra-barnhälsan för att kunna reda ut vad vi ska göra. Hur vi ska få I att må bra och att vi ska kunna ha en bättre kontakt med henne. Men du kanske tycker det är fel att ta hjälp av någon utomstående? Du anser att vi är problemet. Förklara gärna för oss på vilket sätt.. Det blir mycket enklare att förstå saker om du skriver vad det är du menar.

Att Erik och Linda inte har med saken att göra tycker vi låter konstigt..? Som vuxna förebilder så har väl de med saken att göra i allra högsta grad? Vi anser nog att alla vuxna i ett barns omgivning har en viktig roll för barnet. Oavsett vilket barn det rör. Vuxna förebilder är ju inte bara de biologiska föräldrarna, utan även bonusföräldrar, lärare, farbror, farmor, farfar, grannen, tränaren på innebandyn med flera.. eller?
I en familj måste man ha en gemensam grund med regler. Barnen kan inte bli särbehandlade på olika sätt beroende på vem den biologiska föräldern är.

Du skriver att hon inte tillåts vara barn.. Men på vilket sätt menar du då? Hon, precis som de andra barnen i familjen är barn och gör saker som barn gör. Men alla barn utvecklas och klarar av mer och mer saker. Barn har föräldrar av en anledning.. Föräldrar har ett ansvar att lära barnen saker, annars skulle barnen lika väl kunna bo själva om de inte behövde någon som lärde dem något.
Vi ställer inga orimliga krav på något av barnen. Det handlar om enkla saker som är bra att kunna. Givetvis anpassat efter varje barns ålder och förmåga. För I’s del är det t.ex. bra att kunna dra upp dragkedjan  på overallen själv, kunna hämta kläder i garderoben som hon ska ha i morgon, kunna duka köksbordet med tallrik, glas och bestick.. Plocka undan efter sej när man lekt klart. Detta är saker som dom även jobbar för att barnen ska kunna på förskolan, skulledu ställa dej och gnälla över deras ”krav” på att barnen lär sej saker också??

Du skriver att vi skyller på mamman. Vi kan inte riktigt förstå vad du menar med det? Vi har tagit ett steg tillbaka och försöker se vad vi ska göra för att allt ska bli bättre. Hampus har kontaktat förädra-barnhälsan för att kunna reda ut saker. Allt ligger inte hos oss vuxna där. Att I inte klarar av att vara från sin mamma längre tider är något som ligger hos I. Hon klarar inte av att bo varannan vecka och då har vi anpassat oss efter det. Det här är saker vi gått igenom med psykolog på föräldra-barnhälsan. Allt för barnens bästa.
Vi skyller inte detta på mamman, men som det ser ut nu så ligger ansvaret på henne att I får det hon behöver, får lära sej det hon behöver och att allt fungerar som det ska eftersom I bor där större delen av tiden. Det kan väl inte vara så konstigt?

Du tycker synd om I.. av vilken anledning är det mycket mer synd om henne än om de andra barnen? Det enda som skiljer henne från de andra barnen är att hon har separerade föräldrar. I övrigt får hon precis samma saker, hjälp, stöttning med mera som de andra barnen.
Det känns som att hur vi än gör så blir det alltid synd om henne, medan de övriga barnen aldrig nämns.
Hur man än vänder och vrider sej så blir det fel..?
Åker vi på två veckors semester och hon följer med så är det synd om henne för att vi tvingar henne att vara från sin mamma så länge.. Åker vi två veckor utan henne är det synd om henne för att hon inte fick följa med. Hur ska man då göra?

 

Hur det ser ut om 10 år är svårt att förutse nu. Vi hoppas givetvis på en bra kontakt med I. Det är ju det vi jobbar för nu. Vi har tagit ett steg tillbaka för att få det att bli bättre. Bygga upp på nytt utan att tvinga henne så att hon mår dåligt. Hur tycker du vi ska göra?

Å förresten.. vilka är ”folket” som är så less på oss?

Och lite intressant är det ju att du skriver att du inte kan hålla tyst längre.. men du kan inte stå för vem du är..?

Annons

Inte intresserade..

Tänkte vi skulle utveckla lite för er som är nya läsare, har förstått på kommentarerna att det inte är helt självklart hur vår familj är ”uppbyggd”.

Vissa tror att kvinnan har 2 karlar, andra att männen är ett par och kvinnan mer till för barnen, ja konstellationerna är många:)

Inget av det är iaf rätt:) I vårt förhållande är vi alla jämställda, vi är alla tillsammans med varandra, alla har 2 partners och alla älskar alltså varandra. Vi försöker så långt det är möjligt att vara jämställda vad det än handlar om, vi har inga direkta uppdelningar vad gäller invanda könsroller.

Vi sover alltså alla i samma dubbelsäng under samma stora täcke, vem som ligger i mitten alterneras, vi är alltså tillsammans på samma villkor som du och din fru/man, bara att vi är 3 istället.

En fråga som ofta kommer upp är även om vi är intresserad och öppna för att ta in ännu en partner i förhållandet, och på den frågan svarar vi nej, vi är inte intresserad av det. Vi har ett slutet förhållande på 3, precis om andra har på två.

Annons

Svar på en kommentar.

 

Vi fick för ett tag sen en kommentar som vi lägger in som ett inlägg här och svarar på.
Kommentaren lyder:

 

”Hej fina polyfamiljen.
Ett tag sen jag skrev. Har ju fullt upp själv.
Hoppas ni har en mysig semester allihopa och får ihopa livspusslet. Ser att vissa gånger måste ni förklara varför ni gör som ni gör och blir ifrågasatta om allt. Helt absurt.
Det jag egentligen villefråga om . Det handlar lite om er situation. Jag o min man har nu träffat en kvinna som bor 100 mil ifrån oss inga barn, men älskar våra barn trivs med allt i vårt hus mm. Problemet är att hon e gift. Hennes man och hon har en överenskommelse och han vet vad hon gör och det e ok. Men hon vill något mer e inte lycklig i sin relation. Det jag frågar är för att jag vet hur er historia började. Påminner lite. Hur vågade ni ta steget och flytta ihopa? Bryta upp med en annan relation och flytta? Tror ni kan förstå lite hur mina tankar flackar runder. Att våga ta det steget.
Vill ni inte svara så respekterar jag det.
Många kramar och kärlek till er alla från josephine”

På detta känns det mest naturligt att jag, Hampus, svarar.. Eftersom det är jag som tagit det steget att bryta upp en relation för en annan.

Jag instämmer på att en del av det du beskriver stämmer överens med den situation jag befann mej i, förutom att det inte fanns någon överenskommelse om att det var okej för mej att ha någon vid sidan av.
Det är inte helt lätt att svara på detta, men jag ska försöka.
För mej var det så att jag inte trivdes i den relation jag var i. Jag hade under en längre tid känt att vi vuxit ifrån varandra. Att vi var väldigt olika och inte hade så mycket gemensamt. Vi delade inte så många fritidsintressen. Det fanns ingen gnista i vår relation längre. Allting rullade bara på i rutiner.. Men vi hade ju en dotter ihop och kämpade för att få vardagen att fungera. Tyvärr kände jag att det inte skulle funka i längden… Det skulle inte hålla för evigt..

Jag hittade Erik och Linda som jag älskade och trivdes med. Vi funkade bra ihop. Jag älskade barnen och hela situationen. Vi hade mycket gemensamt. De är driftiga människor med många järn i elden.. Jag kände att de var människor som jag vill leva med.

Men att då ta steget från den relation jag hade till att bilda en ny relation var inte så lätt. Speciellt inte när det rörde sej om ett poly-förhållande. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle vara polyamorös, att man skulle kunna älska och leva tillsammans med fler samtidigt.
Det var väldigt rörigt i huvudet på mej under några månader när jag lärde känna Erik och Linda bättre och bättre.
Vi hamnade ju tillsammans i bastun och hade sex efter julfesten på jobbet och det var väldigt härligt. Men det är klart, jag hade mycket ångest och funderingar efter det. Vad fan hade jag gjort? Hur fan kan man bete sej som jag gör?
Om jag skulle få göra om någonting så är det just det.. Jag skulle avslutat min relation jag hade innan jag gick in en en ny.
Men tyvärr följer man inte alltid regelboken då det handlar om känslor.
Och olyckligtvis var det nära jul och nyår.. Högtider man bara inte kan förstöra för familjen.

Jag stoppade helt enkelt huvudet i sanden och bara plöjde på under december månad.
Steget att lämna min dåvarande sambo tog jag när jul och nyår var överstökat. Den första januari gick liksom luften ur mej. Jag tänkte inte, bara gick på vad jag kände. Åkte hem till Erik och Linda. Skrev till min sambo att jag inte kommer hem ikväll..
Tog upp diskussionen några dagar senare och förklarade att jag inte ville leva tillsamman med henne längre.. Efter det har det varit många diskussioner, tårar och utbrott..

Jag vet inte riktigt hur man ska ta steget.. Men för mej kom det automatiskt.. Jag gick på känslorna.. Helt utan att min hjärna fick vara med och bestämma.

Det kanske verkar flummigt och rörigt.. Men jag kan inte ge något jättebra svar tyvärr.
Men några tips och råd kan jag ge.

Gör klart med den du vill lämna. Se till att göra slut innan du går vidare, vilket jag inte gjorde.
Var glad över det beslutet! Du lever för din egen skull och måste se till att du mår bra! Du kan inte stanna i en relation du inte vill vara i. Jag känner en dam på 89 år som jag brukar prata med ibland. Hon levde i 60 år med en man hon inte älskade för barnens skull. Hon ångrar sitt beslut idag. Hon är glad för att jag vågat ta steget att lämna en dålig relation och att jag är lycklig i ett poly-förhållande.
Skit i vad andra tycker. Poly-förhållanden är inte vanliga, men de finns. Vi kör vårt race. Om vi är lyckliga med varandra, varför skulle vi då låta andra stoppa det?

Jag vet inte om något av det här hjälper?
Ställ gärna följdfrågor om du vill.
Vi är alla öppna för att svara! =)

Stora kramar

Hampus