I onsdags, för en vecka sedan fick vi då äntligen åka hem, lite på nåder eftersom Nils fortfarande dippade i syresättning några gånger per dygn men eftersom vi köpt andningslarm så tyckte läkaren det var okej.
Kändes nästan overkligt på något vis när vi gick ut från sjukhuset och packade in allt i bilen. Trångt blev det, tyckte inte vi hade så mycket saker i vårt rum men på 5 veckor hade vi tydligen samlat på oss en hel del:)
Tanken var att vi skulle hinna hem för att överraska barnen då dom slutade skolan men han inte riktigt då det var läkarundersökning innan vi fick åka och sedan var det recept som skulle skrivas. Barnens mormor kom hem med barnen istället och det blev kramkalas och glädjetårar i hallen. 5 veckor är lång tid att vara ifrån varandra, både för barn och oss vuxna.
Nu har vi alltså varit hemma i en vecka och börjat landa i en vardag som småbarnsföräldrar igen, det var ju några år sedan vi skakade välling, bytte små blöjor och behövde upp på nätterna:)
Allt har gått bra, är väl egentligen bara nattsömnen man saknar, dom är väldigt snälla och duktiga men Signe vill inte alltid vara tyst och sova på nätterna om man säger så:) I natt tog nog priset, ingen av oss har sovit nå många minuter efter 3 i natt. Vi laddar för en bättre natt i natt helt enkelt.
Linda är föräldraledig medan Hampus och Erik alternerar att vara hemma och på förskolan.
//Polyfamiljen
Hej!och grattis till tvillingarna! Jag och min man kom hem från neo i mars i år efter 7 veckor inne.. omtumlande och konstigt att vara hemma..
Känner igen oss i allt ni beskriver. Personalen på neo är ju fantastiska men skönt ändå att få låsa om sig och vara en familj!
Önskar er ett stort lycka till och njut av tiden! Hälsn linda
Hej!
Hoppas allt är bra med era små.
Ja efter 7 veckor vet ni ju hur det är, man är tacksam för den vård som finns men samtidigt gör man inte annat än att längta hem:)