Månadsarkiv: april 2013

Annons

Tre veckor senare kom ett sms från mamma

Sist jag skrev skrev jag om allt vi ”vunnit” på att vara ärlig om hur vi lever, vilka vi älskar och hur vi vill att vårt liv ska se ut.
Men skrev även om att vissa inte vill acceptera och förstå.
En av dem som inte vill ta till sig hur jag valt att leva mitt liv är min mamma, hon fick veta ganska tidigt att pappa2 flyttat in, redan efter 1-2 veckor om jag inte minns helt fel. Hon har sedan dess betett sig ganska bra, man har sett att hon haft åskiter men hon har valt att svälja dem och inte visa det så mycket för oss.
Vi hade ett långt samtal med henne och hennes sambo i mars och trodde efter det att det var lugnt, vi hade rett ut allt och vi visste var vi stod.
Som pappa2 skrivit om tidigare var det tyvärr inte så, bakslaget kom som ett brev på posten för snart 3 veckor sedan, när pappa2 fick en utskällning som hette duga, jag blev galen och skickade ett sms till min mamma och sa rakt ut vad jag tyckte, att hennes beteende inte var okej, hon har ingen rättighet att skälla ut honom, han har inte gjort några fel gentemot henne, mer än att han älskar hennes dotter. Vilket hon tyvärr inte ser som något positivt.
Efter ett antal sms till henne, både från mig, pappa2 och ett samtal från pappa1 har vi ändå inte hört något från henne, hon har valt att som flera gånger förr prata med andra istället för den det gäller, i detta fallet sin dotter och hennes sambos.
Vi har förklarat och försökt få henne att acceptera men nej ingen respons, inte förrän i går, då fick jag ett sms att då hade hon tid för ett samtal och ville att jag skulle komma till henne, ensam, mina sambos fick inte följa med.
Efter 3 veckor hade alltså min mamma tid för sin dotter…
Jag förstår att hon har mycket tankar som snurrar, många frågor och det tar tid att ta in men hon har vetat sedan i början av januari som sagt och jag har hört från flera håll att hon sprider rykten och pratar mycket med andra istället för att ställa frågorna hon har direkt till oss, det är klart det blir skitsnack då hon sproder falska rykten på byn.
Jag har inte svarat på det sms hon skickade i går, jag varken hade någon lust eller hade tid i går då jag jobbade och hade flera timmar i bilen framför mig. Efter så lång tid som ändå gått vet jag varken ut eller in, vill jag prata med henne nu när hon äntligen vill prata eller har vi det bättre utan hennes åsikter, tankar och sneda blickar? Och framför allt, vill jag att barnen ska få dra ett stort lass av hennes tankar, tyvärr låter hon dem inte vara utanför utan varje gång dom varit där kommer dom hem med funderingar och åsikter som vi alla hör kommer från henne.
Senast i torsdags sa näst yngsta dottern när jag tog fram ett par tjocksockar till yngsta att, ”Dom har momma stickat, hon säger att ** inte får använda dem, dom är bara mina” Varför säger hon så? Varför lägger hon det på barnen?
Det är en svår balansgång när det gäller ens allra närmaste, ens föräldrar och syskon, alla vill ju ha en bra kontakt med dem men till vilket pris?
Vi kommer inte att ge upp vårt liv och våra drömmar för deras skull, men kommer dom någonsin att acceptera?
Annons

När folk accepterar och tycker det är okej

Mycket kommentarer har vi fått, några negativa men faktiskt mest positiva.
Det jag tycker är mest roligt är de nya bekatskaperna vi fått, personer vi inte haft kontakt med innan hör av sig, tycker det är spännen och stöttar oss i vårt val, vår livstil, vår kärlek!
Nya vänner på facebook, folk som stannar och pratar eller dom som hör av sig och vill komma och hälsa på, det är äkta vänner, dom som inte vänder en ryggen utan dom som visar att alla gör vi val i livet som känns bra för oss och dom stöttar dem, vissa har till och med uttryckt sin avundsjuka och önskar dom själva fick leva som vi gör.
Sen finns det alltid dom som vill vara vänner för att ”snoka”, nyfikna ena som egentligen bara vill åt detaljer att sprida vidare och snacka om i fikarummet på jobbet, dom såller vi bort rätt fort, det märks så väl, som tur är är dom inte många.
Att vi skulle leva som vi gör nu har aldrig ens funnits på kartan, aldrig ens snuddat vid tanken.
Men tänk vad livet kan ta vändning, en underbar vändning, tänka att jag får leva med dom jag älskar, båda två!
Älskar er pappa1 och pappa2, vi för alltid!!
Annons

Lösning på umgänget

Igår var jag på samarbetssamtal på sociala.. för femtioelfte gången.. Nu var det också förhoppningsvis det sista mötet! =)
Målet för mötet var att hitta en lösning för att komma till att dottern bor hos oss växelvis varannan vecka.
Efter en och en halv timmes möte hade vi kommit fram till ett schema för detta och inom fyra veckor har vi nått målet! Känns skönt att äntligen kunna släppa den delen av ens liv.. att behöva kämpa för att få träffa sin dotter… samtidigt som det känns förjävligt att man som pappa måste överbevisa sin förmåga att vara förälder.. medan det från början varit självklart att mamman är en bra förälder..?!
Detta är något samhället borde jobba med för jämställdhetens skull! Båda föräldrarna ska vara lika inför lagen, men så är inte riktigt fallet känns det som..?
Bara för att det nu är löst på papperet så är det väl inte riktigt klart.. Nu kommer vidare diskussioner med praktiska lösningar.. Dotterns saker och kläder sedan tidigare ska delas.. Hur vi ska göra vid överläming.. När det blir semester.. möten på dagis… BVC.. och säkert tusen saker till som jag inte tänkt på..
Men det löser sig eftersom.
Igår kväll var jag helt utmattad.. nästan svimfärdig.. alla krafter hade gått åt till att ladda inför mötet på sociala..
När vi la oss hann jag bara lägga ner huvudet så somnade jag som en stock..
Imorse när jag vaknade hade jag laddat om.. vaknade med ett leende på läpparna.. mamman på ena sidan och pappa1 på andra sidan.. och hade bara en känsla: ”ÄNNU EN DAG I PARADISET!!” =)
Ju fler saker som är lösta och blir en del av vardagen desto vackrare blir livet!
Kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är just nu!
Puss och Kram!
~Pappa2
Annons

Barnlängtan

Ja… som det ser ut nu så har Mamman och Pappa1 fyra gemensamma barn. Pappa2 har ett barn sen ett tidigare förhållande. Totalt fem barn.
Nu funderar vi på att skaffa fler barn. Vi vill ha gemensamma barn som från början tillhör alla tre.
I ett ”vanligt” förhållande med en man och en kvinna är det inte så mycket att fundra över. Man skaffar barn tillsammans. Men för oss blir det genast lite mer komplicerat.
Vem som ska vara mamma är det inget att fundera över. Efter som det bara är en kvinna i förhållandet.
Men vem som ska vara biologisk pappa kan man diskutera. Hur vill vi ha det?
Ska Pappa1 och Mamman skaffa fler gemensamma barn? Ska Pappa2 vara biologisk pappa? Då binder vi ihop familjen så barnen blir mer syskon på något sätt. Eller spelar det egentligen någon roll?
Ska vi välja vem det ska vara eller ska vi bara köra på och det får bli som det blir?
Ska vi sen ta reda på vem som är far till barnet eller inte? Vad spelar det för roll? För vår egen del eller för andra.. Vi själva skulle naturligtvis inte göra någon skillnad på framtida barn oavsett vem som är biologisk far.
Däremot vore det kul att se samhällets reaktioner när vi kräver att vi ska vara tre vårdnadshavare. De första tio pappadagarna måste vi båda få! Föräldradagar måste delas upp på tre. Alla tre är ju lika mycket förälder och ingen vet vem som egentligen är biologisk far. =)
Det optimala och häftigaste hade varit om vi fick tvillingar med olika pappor. Men chansen att det skulle hända spontant är nog inget att räkna med, tyvärr…
Så.. kan man med någon form av hjälp lösa det? Provrörsbefruktning där det sätts in flera ägg befruktade av båda popporna.
Att få hjälp med detta i Sverige är nog svårt… om vi inte hittar någon alternativ läkare med en generös etisk syn på detta…
Kanske finns det större chanser i något annat land? Där lagar och regler inte sätter stopp för moderna familjer som vill ha det på ett lite otraditionellt sätt..
Det här måste vi fundera på och diskutera med varandra.. och börja forska i hur vi ska gå till väga för att få vår önskan uppfylld! =)
Ingen av oss säger att det kommer vara lätt… men det kommer vara värt det!
Annons

Tillbaka i vardagen

Ja så var det redan onsdag, vi är tillbaka i vardagen med allt vad det innebär.
Började i måndags med att jag fick hämta hem 2 febrig killar på skolan, kan det börja bättre? Självklart måste dom få vara hemma när dom är sjuka, inget snack, men det ställer helt klart till det lite, även fast vi är tre som kan hjälpas åt. Nu löstes både måndag och tisdag bra och i dag är dom tillbaka på skolan igen.
Trots att vi varit borta några dagar och haft en underbar vistelse i Göteborg står ju inte livet hemma still, det pratas fortfarande, min mamma har inte tagit sitt förnuft till fånga och vela prata med oss något mer och ungänget med pappa2:s dotter ska diskuteras.
Att min mamma inte kan ta till sig att vi lever som vi gör vet jag egentligen inte vad jag ska tycka om, det normala är ju att man vill lösa konflikten till varje pris, ingen vill ju vara osams, speciellt inte med sin mamma.
Men i samma stund känner jag bara att nä, ska hon hålla på såhär får det vara, jag orkar inte krusa någon, vem det än må gälla, livet är bara ens eget, ingen annans och man måste själv få bestämma hur man vill leva för att må bra. Mamma är alltid mamma men till vilket pris?
Jag må låta hård men känner man inte henne förstår man inte heller hur hon är, tyävrr bekräftar bara fler och fler samma känsla som jag känner, man kan inte ändra på henne, så är det bara!
Vi ger henne tid helt enklet, kanske kommer hon krypande någon dag och inser att hon gjor fel, inte fel som i att hon får tycka som hon vill, det får man, men fel som i att hon tycker vi ska leva efter vad hon tycker.
Det som gör mest ont är att barnen inte träffar sin mormor, det är det som jag tänker på mest..
Det är tur vi har fina och stöttande vänner runt oss, vänner som respekterar vårt val, som förstår att vi är samma människor som innan och som vill umgås med oss, i kväll ska vi ha 3 fina vänner över på fika, 2 som vi känner genom jobbet allihopa och en som är pappa2:s vän sedan tidigare, ska bli mysigt att bara sitta ner och prata lite.