Polyfamljen består av Erik, Linda och Hampus. Tillsammans har vi 9 barn mellan 0 och 18 år. En rejäl spridning i ålder som gör att det inte alltid är så lätt att anpassa aktiviteter som passar alla, men vi försöker så gott det går. Vi driver tillsammans en fristående förskola, en webshop med barnkläder och inredning, cateringverksamhet och Strömsunds cigarraffär. Vi har alltid något renoveringsprojekt som väntar på att slutföras och tar gärna en sväng med husvagnen eller en charterresa när tid finns. Här får ni följa med i vår vardag, vi har alltid något på gång! =)

De första månaderna efter flytten

Så nu hade jag alltså flyttat från min fästmö och in hos den andra familjen. Mina älskare och deras barn. Att bo med dem kändes helt rätt. Jag älskade både mannen och kvinnan.. och deras barn som är de mest underbara ungar man kan tänka sig.
Den första tiden efter årsskiftet blev jag rätt inåtvänd. Jag hörde inte av mej till någon. De enda jag träffade och pratade med och var mina arbetskamrater och familjen jag numera bor med. Jag hörde varken av mig till min fästmö som jag flyttat från eller min familj. Jag visste inte vad jag skulle säga till dem. På något sätt skämdes jag över att jag gjort slut med min fästmö och orkade inte ta tag i att prata med någon. Det var inte heller så lätt att berätta vart jag flyttat och varför. Det var helt enkelt för mycket känslor att hantera.
Min mor fick reda på att jag inte längre bodde på min gamla adress genom att hon var dit för att hälsa på mig. Då var endast min före detta sambo hemma och hon berättade för min mamma att jag flyttat från henne. Mamma ringde mej direkt då hon fått reda på hur det låg till. Men jag svarade inte. Hon ringde flera gånger under dagen. Till slut skickade hon ett meddelande och undrade vad det var som hände. Hur jag mår och varför jag inte svarar. Hon var så orolig som en mamma ska vara.
Senare skickade en av mina systrar ett meddelande och undrade samma sak. Hon hade fått höra av mamma. Jag hörde av mig till min syster och ville prata med henne. Det kändes mycket lättare att prata med min syster än min mor. Jag och min syster står varandra väldigt nära och kan prata om allt och hjälper alltid varandra oavsett vad som hänt.
Jag hämtade min syster och vi var ute å åkte bil och pratade. Jag beskrev inte hela sanningen för henne då. Jag kunde helt enkelt inte. Jag vet inte riktigt varför, men det var nog så att jag var rädd för reaktionen om jag sa att jag lämnat min fästmö för två andra.
Dagen efter det pratade jag med min mor. Inte heller till henne kunde jag berätta hela sanningen.
De följande veckorna undvek jag mer eller mindre mina nära och kära. Jag orkade inte ta tag i att berätta för dem. Jag undrade hur de skulle ta det hela. Fast egentligen visste jag att de skulle acceptera det. Min familj är förstående och öppna för annorlunda saker. Jag hade många år tidigare kommit ut som bisexuell och det var ingenting som de gjorde en stor sak av.

Min före detta fästmö och jag pratade några gånger. Hon ville lösa det hela och att jag skulle komma tillbaka, vilket inte var min önskan. Jag var säker på att jag inte ville tillbaka till henne. Hon provade övertala mej på alla sätt och vis. Hon gav mej dåligt samvete för att jag inte kämpat nog för familjen. Hon förstod inte att jag faktiskt har kämpat flera år för att hålla ihop det vi hade. Jag orkade och ville helt enkelt inte längre. Och jag hade inga känslor kvar för henne annat än vänskap. Jag hade nu mycket starka känslor för de två personer jag flyttat in hos. Jag älskar dem och vill aldrig släppa dem.
Jag ville träffa dottern så mycket som möjligt. Helst av allt skulle jag vela haft växelvis boende från första dagen. Men hon vägrade släppa dottern ifrån sig. Hon tycker inte jag bor i ett acceptabelt boende. Efter många diskussioner och tårar så får jag ha min dotter hos mig under vissa dagar. Men enligt mej är det inte upp till henne att bestämma allt. Vi har gemensam vårdnad och måste komma överens om hur vi ska ha det. Tyvärr gjorde vi inte det på egen hand. Vi tog kontakt med sociala för att få hjälp. Vi var på möte med familjerätten.
Vi beskrev vårt ärende ur respektive synvinkel. Sociala dög inte till att hjälpa till med någonting. De säger bara att det är upp till oss att lösa som föräldrar och att de inte kan bestämma åt oss.
Efter första mötet kom vi fram till ett fyra veckors schema där jag skulle få ha min dotter dagtid lördag och söndag varannan vecka samt torsdagar. Inga övernattningar, för det tyckte inte mamman. Jag gick med på den tillfälliga lösningen och såg fram mot nästa möte när vi kunde gå vidare och öka på umgänget.
Fyra veckor gick. Jag trivdes helt underbart med min familj. Älskar mina sambor mer och mer för varje dag.
Andra mötet på sociala blev en stor besvikelse. Jag hade tänkt ut hur vi skulle gå vidare och få till en lösning på det hela. Mamman till dottern hade inte tänkt alls. Hon var fortfarande fast i att hon ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle ha den perfekta familjen.
Då hon inte gick med på någonting av det jag ville hände ingenting. Efter en timmes möte gick jag därifrån förbannad med gråten i halsen. Så länge inte vi var överens hände ingenting. Enligt sociala skulle jag som far kanske vara tvungen att acceptera ett minskat umgänge till en början. Och visst kunde jag acceptera det så vida vi kunde hitta en mjuk övergång. Men inga förslag jag kom med var bra, varken enligt mamman eller sociala. Vi bokade in ett nytt möte tre veckor senare. Under dessa tre veckor började jag fundera allt mer på hur vi skulle lösa det hela. Jag läste på om hur en vårdnadstvist går till. Vilka rättigheter och skyldigheter vi båda har som föräldrar. Vilka rättigheter dottern har. Jag kontaktade en jurist för att få ett utlåtande.
Jag skrev ett brev till mamman och förklarade vad jag ville och att hon måste skriva under på det, annars måste vi göra en rättslig sak av det hela.
Hon fattade nog inte riktigt allvaret i det hela, för när nästa möte kom så var hon fortfarande oförberedd. Hon såg inte framåt, utan bakåt. Hon jobbade inte alls för någon lösning utan bara på att förhala det hela och att jag en dag skulle komma tillbaka.
Jag förklarade för henne att jag måste skicka in en stämningsansökan om vi inte kommer överens och att det då kommer börja kosta pengar. Pengar som vi båda kan göra mycket bättre saker för än att bråka om vår dotter.
Hon kontaktade en advokat och bokade ett möte. För att hon vill ventilera och diskutera med någon som vet. Det mötet är nu i veckan och jag väntar på att hon ska avklara det och höra vad hon har att säga. Kommer hon fortfarande inte att ge med sig tvekar jag inte en sekund på att skicka in stämningsansökan. Kosta vad det kosta vill. Jag kan ta den ekonomiska smällen för min och min dotters rätt till ett normalt umgänge. Mina sambor stöttar mej också i det. De tycker samma sak som jag. Pengar är inte allt. Barnen är allt!

De senaste veckorna har i övrigt varit mycket bra. Vi tre i detta förhållande har alla tagit tag i att prata ut med våra närmsta. För att förklara hur det ligger till med vårt förhållande. Att vi alla tre lever tillsammans under samma tak och samma förutsättningar. Det är inte hon som skaffat två karlar. Vi älskar varandra alla tre och delar allt.
Det var en lättnad både för oss de andra att få prata ut. De frågor de hade fick de svar på och framöver kan vi bygga bättre relationer till våra föräldrar, syskon, arbetskamrater m.fl.
Det känns så skönt att slippa tassa på tå och vara rädd att de ska nämna något, fråga något, tycka något. Nu vet alla hur det ligger till och vi vet att de vet.

De tre senaste månaderna har varit omtumlande för oss alla i detta förhållande. Att bilda en polyfamilj är inte helt självklart och enkelt. Det finns inga regler att följa, inga andra att fråga och man möts av en del motstånd både från samhället och närstående. Men vi älskar varandra alla tre och tillsammans är vi starka och oslagbara!

My family is not perfect… it’s fucking amazing!! =)

4 reaktioner på ”De första månaderna efter flytten

  1. Blir glad o lessen om vartannat av dina rader, glad för er skull som hittat kärleken och vågar ta stegen hur svåra de än kan tänkas vara o lessen att andra inte ser att det viktigaste som finns för ens gemensamma barn är att komma överens, barnen är inte något att användas mot den andre föräldern. Endast om någondera parten misshandlar sin respektive eller sitt barn/sina barn finns det grund att ta barnen från den andre, i ert fall definitivt inte. Har själv varit i tvist tillsammans med maken o barnens pappa om hans barn, trista historier där tyvärr flest kvinnor vägrar se till barnens bästa och rätten till båda sina föräldrar.

    1. Hej Mia.
      Ja, det har ju tyvärr varit väldigt stökigt kring det med yngsta dottern. Att få kämpa den första tiden mot moderns vilja att släppa ifrån sej barnet och se till att dottern har båda sina föräldrar närvarande även efter separation.
      Jag kan tänka mej att det är många föräldrar, framförallt pappor som får genomgå det. Alla kanske inte orkar hela vägen och ger upp. Men jag är tacksam att jag har Erik och Linda som har stöttat och hjälpt mej att orka med.
      Idag samarbetar jag och I’s mamma bättre. Dottern har bott varannan vecka under en längre tid, vilket tyvärr inte funkade så bra. Inte på grund av mamman, utan på grund av att dottern slet väldigt ont av det.
      Vi har nu tagit hjälp av förädla och barn-hälsan för att hitta någon bättre lösning.
      Men det verkar iaf som att I’s mamma är på det klara med att dottern behöver båda sina föräldrar och hon har accepterat min familjesituation. Hon kanske inte tycker det är det optimala så som jag lever… men hon försöker nog iaf att acceptera det.

  2. Blir glad o lessen om vartannat av dina rader, glad för er skull som hittat kärleken och vågar ta stegen hur svåra de än kan tänkas vara o lessen att andra inte ser att det viktigaste som finns för ens gemensamma barn är att komma överens, barnen är inte något att användas mot den andre föräldern. Endast om någondera parten misshandlar sin respektive eller sitt barn/sina barn finns det grund att ta barnen från den andre, i ert fall definitivt inte. Har själv varit i tvist tillsammans med maken o barnens pappa om hans barn, trista historier där tyvärr flest kvinnor vägrar se till barnens bästa och rätten till båda sina föräldrar.

    1. Hej Mia.
      Ja, det har ju tyvärr varit väldigt stökigt kring det med yngsta dottern. Att få kämpa den första tiden mot moderns vilja att släppa ifrån sej barnet och se till att dottern har båda sina föräldrar närvarande även efter separation.
      Jag kan tänka mej att det är många föräldrar, framförallt pappor som får genomgå det. Alla kanske inte orkar hela vägen och ger upp. Men jag är tacksam att jag har Erik och Linda som har stöttat och hjälpt mej att orka med.
      Idag samarbetar jag och I’s mamma bättre. Dottern har bott varannan vecka under en längre tid, vilket tyvärr inte funkade så bra. Inte på grund av mamman, utan på grund av att dottern slet väldigt ont av det.
      Vi har nu tagit hjälp av förädla och barn-hälsan för att hitta någon bättre lösning.
      Men det verkar iaf som att I’s mamma är på det klara med att dottern behöver båda sina föräldrar och hon har accepterat min familjesituation. Hon kanske inte tycker det är det optimala så som jag lever… men hon försöker nog iaf att acceptera det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *