Månadsarkiv: mars 2013

Annons

De vanligaste frågorna

Alla som får reda på hur vi lever har i regel ungefär samma frågor. Så det är lika bra vi redogör för några av dem på en gång.

Den första och största frågan för alla är: Hur tar barnen detta?
Svaret på den frågan är: deras reaktion är.. ingen..
Vi pratade med barnen rätt snabbt efter jag flyttat in om hur det ligger till. Att jag ska bo med familjen och vara en del av den. Vi är nu tre föräldrar och de kan prata med mej om saker precis som de pratar med mamma och pappa. Barnen tyckte bara att det var kul att jag ska bo med dem. Barn har inga förutfattade meningar, inga inpräntade normer och är öppna för förändringar. Det har nu gått tre månader och ingen av barnen har sagt något negativt om att vi är tre vuxna istället för två. Vi har pratat flera gånger med dem under tiden som gått, både enskilt och hela familjen tillsammans. Så de har haft alla möjligheter i världen att säga om något känns fel. Men ingen har sagt något negativt. Det är ett mycket större problem för andra vuxna, som har sin världsbild klar för sig. Man lever i ett heterosexuellt förhållande med mamma, pappa och några barn. Deras föreställningar blir rubbade av detta, inte barnens.

Fråga nummer två som brukar komma är:
Hur har ni tänkt detta?
Det svar vi har att ge är att vi lever tillsammans alla tre i ett förhållande där vi står lika inför varandra. Det är inte hon som har två karlar. (som de flesta tror) Vi lever alla under samma tak, sover i samma säng. (vilket också är en stor fråga, som ingen törs ställa) Alla älskar varandra. Precis som ni lever i ett förhållande på två lever vi i ett förhållande på tre.

Fråga nummer tre som kommer är:
Har ni tänkt på att barnen kan bli mobbade på grund av detta?
Och ja, så klart tänker vi på barnen.. och att de kan komma att få höra detta från olika håll. Folk kommer att ha synpunkter och barnen måste försvara sej. Än så länge har det inte hänt, tack och lov. Men vi tror att så länge inte vi visar för dem att det skulle vara något fel med detta och att vi jobbar för att barnen ska bli starka i sej själva så kommer de ha lättare att svara när folk frågar saker.
Vill barn mobba andra barn kommer de hitta anledning att göra det oavsett. Det finns tusen saker att mobba för: Rött hår, tjock, glasögon, skitig, bonde, för lång, för kort, dum, fräknig, ful, fula kläder, stora tänder, fattig, snobbig, fjantig.. osv.

En annan fråga som ställs är: Hur kom ni fram till det här?
Det är inte helt enkelt att svara på… Det var inte en enkel och självklar resa precis. Hur kom ni själva fram till att ni älskar varandra? Svara på den frågan..
Men vi råkar vara tre personer som älskar varandra. En lyckträff? Skrivet i stjärnorna? Ödet var förutbestämt? Vem vet?
Men att ta steget att faktiskt bli tillsammans och flytta ihop var väl stort. Att våga ta upp frågan med varandra. Att tre personer skulle känna samma sak. På något magiskt sätt blev det bara så här.

Fler frågor mottages tacksamt.. vi är öppna med vårt förhållande och förklarar gärna hur vi tänker och känner.

Annons

De första månaderna efter flytten

Så nu hade jag alltså flyttat från min fästmö och in hos den andra familjen. Mina älskare och deras barn. Att bo med dem kändes helt rätt. Jag älskade både mannen och kvinnan.. och deras barn som är de mest underbara ungar man kan tänka sig.
Den första tiden efter årsskiftet blev jag rätt inåtvänd. Jag hörde inte av mej till någon. De enda jag träffade och pratade med och var mina arbetskamrater och familjen jag numera bor med. Jag hörde varken av mig till min fästmö som jag flyttat från eller min familj. Jag visste inte vad jag skulle säga till dem. På något sätt skämdes jag över att jag gjort slut med min fästmö och orkade inte ta tag i att prata med någon. Det var inte heller så lätt att berätta vart jag flyttat och varför. Det var helt enkelt för mycket känslor att hantera.
Min mor fick reda på att jag inte längre bodde på min gamla adress genom att hon var dit för att hälsa på mig. Då var endast min före detta sambo hemma och hon berättade för min mamma att jag flyttat från henne. Mamma ringde mej direkt då hon fått reda på hur det låg till. Men jag svarade inte. Hon ringde flera gånger under dagen. Till slut skickade hon ett meddelande och undrade vad det var som hände. Hur jag mår och varför jag inte svarar. Hon var så orolig som en mamma ska vara.
Senare skickade en av mina systrar ett meddelande och undrade samma sak. Hon hade fått höra av mamma. Jag hörde av mig till min syster och ville prata med henne. Det kändes mycket lättare att prata med min syster än min mor. Jag och min syster står varandra väldigt nära och kan prata om allt och hjälper alltid varandra oavsett vad som hänt.
Jag hämtade min syster och vi var ute å åkte bil och pratade. Jag beskrev inte hela sanningen för henne då. Jag kunde helt enkelt inte. Jag vet inte riktigt varför, men det var nog så att jag var rädd för reaktionen om jag sa att jag lämnat min fästmö för två andra.
Dagen efter det pratade jag med min mor. Inte heller till henne kunde jag berätta hela sanningen.
De följande veckorna undvek jag mer eller mindre mina nära och kära. Jag orkade inte ta tag i att berätta för dem. Jag undrade hur de skulle ta det hela. Fast egentligen visste jag att de skulle acceptera det. Min familj är förstående och öppna för annorlunda saker. Jag hade många år tidigare kommit ut som bisexuell och det var ingenting som de gjorde en stor sak av.

Min före detta fästmö och jag pratade några gånger. Hon ville lösa det hela och att jag skulle komma tillbaka, vilket inte var min önskan. Jag var säker på att jag inte ville tillbaka till henne. Hon provade övertala mej på alla sätt och vis. Hon gav mej dåligt samvete för att jag inte kämpat nog för familjen. Hon förstod inte att jag faktiskt har kämpat flera år för att hålla ihop det vi hade. Jag orkade och ville helt enkelt inte längre. Och jag hade inga känslor kvar för henne annat än vänskap. Jag hade nu mycket starka känslor för de två personer jag flyttat in hos. Jag älskar dem och vill aldrig släppa dem.
Jag ville träffa dottern så mycket som möjligt. Helst av allt skulle jag vela haft växelvis boende från första dagen. Men hon vägrade släppa dottern ifrån sig. Hon tycker inte jag bor i ett acceptabelt boende. Efter många diskussioner och tårar så får jag ha min dotter hos mig under vissa dagar. Men enligt mej är det inte upp till henne att bestämma allt. Vi har gemensam vårdnad och måste komma överens om hur vi ska ha det. Tyvärr gjorde vi inte det på egen hand. Vi tog kontakt med sociala för att få hjälp. Vi var på möte med familjerätten.
Vi beskrev vårt ärende ur respektive synvinkel. Sociala dög inte till att hjälpa till med någonting. De säger bara att det är upp till oss att lösa som föräldrar och att de inte kan bestämma åt oss.
Efter första mötet kom vi fram till ett fyra veckors schema där jag skulle få ha min dotter dagtid lördag och söndag varannan vecka samt torsdagar. Inga övernattningar, för det tyckte inte mamman. Jag gick med på den tillfälliga lösningen och såg fram mot nästa möte när vi kunde gå vidare och öka på umgänget.
Fyra veckor gick. Jag trivdes helt underbart med min familj. Älskar mina sambor mer och mer för varje dag.
Andra mötet på sociala blev en stor besvikelse. Jag hade tänkt ut hur vi skulle gå vidare och få till en lösning på det hela. Mamman till dottern hade inte tänkt alls. Hon var fortfarande fast i att hon ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle ha den perfekta familjen.
Då hon inte gick med på någonting av det jag ville hände ingenting. Efter en timmes möte gick jag därifrån förbannad med gråten i halsen. Så länge inte vi var överens hände ingenting. Enligt sociala skulle jag som far kanske vara tvungen att acceptera ett minskat umgänge till en början. Och visst kunde jag acceptera det så vida vi kunde hitta en mjuk övergång. Men inga förslag jag kom med var bra, varken enligt mamman eller sociala. Vi bokade in ett nytt möte tre veckor senare. Under dessa tre veckor började jag fundera allt mer på hur vi skulle lösa det hela. Jag läste på om hur en vårdnadstvist går till. Vilka rättigheter och skyldigheter vi båda har som föräldrar. Vilka rättigheter dottern har. Jag kontaktade en jurist för att få ett utlåtande.
Jag skrev ett brev till mamman och förklarade vad jag ville och att hon måste skriva under på det, annars måste vi göra en rättslig sak av det hela.
Hon fattade nog inte riktigt allvaret i det hela, för när nästa möte kom så var hon fortfarande oförberedd. Hon såg inte framåt, utan bakåt. Hon jobbade inte alls för någon lösning utan bara på att förhala det hela och att jag en dag skulle komma tillbaka.
Jag förklarade för henne att jag måste skicka in en stämningsansökan om vi inte kommer överens och att det då kommer börja kosta pengar. Pengar som vi båda kan göra mycket bättre saker för än att bråka om vår dotter.
Hon kontaktade en advokat och bokade ett möte. För att hon vill ventilera och diskutera med någon som vet. Det mötet är nu i veckan och jag väntar på att hon ska avklara det och höra vad hon har att säga. Kommer hon fortfarande inte att ge med sig tvekar jag inte en sekund på att skicka in stämningsansökan. Kosta vad det kosta vill. Jag kan ta den ekonomiska smällen för min och min dotters rätt till ett normalt umgänge. Mina sambor stöttar mej också i det. De tycker samma sak som jag. Pengar är inte allt. Barnen är allt!

De senaste veckorna har i övrigt varit mycket bra. Vi tre i detta förhållande har alla tagit tag i att prata ut med våra närmsta. För att förklara hur det ligger till med vårt förhållande. Att vi alla tre lever tillsammans under samma tak och samma förutsättningar. Det är inte hon som skaffat två karlar. Vi älskar varandra alla tre och delar allt.
Det var en lättnad både för oss de andra att få prata ut. De frågor de hade fick de svar på och framöver kan vi bygga bättre relationer till våra föräldrar, syskon, arbetskamrater m.fl.
Det känns så skönt att slippa tassa på tå och vara rädd att de ska nämna något, fråga något, tycka något. Nu vet alla hur det ligger till och vi vet att de vet.

De tre senaste månaderna har varit omtumlande för oss alla i detta förhållande. Att bilda en polyfamilj är inte helt självklart och enkelt. Det finns inga regler att följa, inga andra att fråga och man möts av en del motstånd både från samhället och närstående. Men vi älskar varandra alla tre och tillsammans är vi starka och oslagbara!

My family is not perfect… it’s fucking amazing!! =)

Annons

Fortsättning på början

Ja, nu har ni säkert listat ut vad som hände i bastun på julfesten när alla andra gått hem..?
Tre personer som gillar varandra sitter nakna i värmen med någon promille i blodet..
Bastandet tog drygt två timmar.. 😉

Dagen efter vaknade jag hemma. Jag ångrade inte det som hänt. Jag var glad att vi hade gjort det.
Däremot var jag ganska förvirrad och undrade vad de andra kände. Ångrade de sej? Kommer det vara konstig stämning på jobbet på måndag? Tanken slog mej att jag varit otrogen. Men största sveket kände jag inte mot min fästmö, utan min dotter. Att förstöra den perfekta kärnfamilj vi hade. Med villa, kombi, katter och allt ordnat. Att vi ändå planerat för den. Skaffa syskon åt dottern. Kanske inte för vår skull som föräldrar, utan för hennes skull. För det är så det ska vara.

Jag träffade mina arbetskamrater redan dagen efter festen. Hon hörde av sej och tyckte att det var bäst att träffas så snabbt som möjligt just för att det inte skulle ligga och gro till måndag morgon och skapa konstiga spänningar i luften på jobbet.
Vi gick på julmarknad tillsammans den dagen. Jag, min dotter och hela deras familj. Det var en helmysig dag och allt kändes normalt på nåt vis trots allt.

Vi funderade nog alla tre på vad som skulle hända nu? Ska vi träffas igen? Ska jag lämna min fästmö? Ska de två separera? Vem känner vad för vem? Handlar det bara om sex?

Vi skrev mycket till varandra de följande dagarna och kom fram till att ingen ångrade det som hänt. Tre dagar senare bestämde vi att jag skulle komma till dem när barnen lagt sej.
Det var ganska nervöst och krystat. Vi drack kaffe och pratade. Vi kringgick ämnet sex och samlevnad rätt länge. Det är mycket svårare att prata om det och göra saker i verkliga livet än det är att skriva det i ett sms.
Dragningskraften till varandra tog till slut över och vi hamnade i sovrummet. Allt kändes så bra.

Efteråt drack vi julmust och pratade mycket mer öppet. Lättare att prata när spänningarna släppt och isen är bruten. Vi pratade om oss.. Vad som egentligen händer? Vi kom iallafall fram till att vi måste träffas igen.. Och igen.. Och igen..
Jag kom hem ganska sent på kvällen och min fästmö låg och sov, vilket var ganska skönt för min del.

Det gick några dagar. Sedan var jag dit igen. Samma procedur upprepades. Så höll vi på hela december. Drack kaffe, hade sex, drack julmust och pratade. Vi har nog alla en annan relation till julmust nu än vi haft innan. 😉

Hela tiden gnagde dock sveket och skammen inom mej. Jag förstod att detta var ohållbart även om jag provade stoppa huvudet i sanden.
Jag visste heller inte vad jag hade att vänta mej av mina älskare. Vart skulle det här landa? Handlade det om mer än sex? Jag fick starkare och starkare känslor för båda två. Måste jag till slut välja en? Det var ju heller inte bara upp till mej. Det var ju två personer till inblandade. Vad kände de? Hade de några känslor för mej?

Hon frågade mej en dag hur jag ville ha det. Om jag fick bestämma.
Utan betänketid svarade jag att om jag fick bestämma så skulle jag flyta in hos er precis som det ser ut nu. Med man, fru och alla barn. Jag tycker om er alla och kan inte välja.

Jul och nyår närmade sej. Jag var inne i min bubbla att hålla fasaden. Planerade högtiderna precis som vanligt. Allt för familjens skull. Ville inte riva upp allt precis före jul. För mina föräldrar, syskon, dotter och fästmö.
Jag saknade den andra familjen nåt fruktansvärt på julafton. Kunde inte njuta av tillvaron alls. Kände mej helt felplacerad. Redan på juldagen var jag hem till dem igen.
Dagarna mellan jul och nyår kändes plågsamma. Jag ville bara vara hos dem, men visste att nyårsafton skulle firas med släkten som vanligt.

Nyårsafton kom. Jag saknade den andra familjen lika mycket som på julafton. Jag var på dåligt humör och näst intill okontaktbar. Det märkte naturligtvis de runt ikring mej. Min fästmö provade att prata med mej och vara mej till lags hela tiden. Hon kände nog på sej att det var nåt allvarligt fel och att jag var tänkt att lämna henne.
Under kvällen skickades många meddelanden mellan mej och mina älskare. Han jobbade och hon var ensam hemma med barnen. Ingen av oss hade den nyårsafton den ville.

Jag genomled kvällen och gick och la mej tidigt efter tolvslaget. Dels var jag på dåligt humör och dels skulle jag upp för att jobba på nyårsdagen. Vi sa knappt god natt till varandra jag och min fästmö.

På nyårsdagen åt vi frukost tillsammans med mina släktingar och sedan åkte vi hemåt. Jag släppte av min fästmö och dotter hos mina svärföräldrar och sedan utförde jag mitt jobb. Direkt när jag var klar med det åkte jag till mina älskare. Inte för att ha sex, utan för att jag saknade dem. Jag ville bara vara hos dem.
Jag skickade ett meddelande till min fästmö och skrev att jag inte skulle komma hem. Jag var tvungen att få vara borta från henne och tänka.

Det var mycket känslor på gång då. Jag visste att jag var på väg att ta steget på riktigt.. Det var väldigt smärtsamt även om jag visste att det var det jag ville..

Jag åkte aldrig hem nåt mer..

Annons

Att inte vara vårdnadshavare

I skolans värld tycks allt handla om att vara den biologiska föräldern, vårdnadshavare..
I vår familj är vi 2 vårdnadshavare på papper men ser oss alla 3 som föräldrar, vilket gör att vi inte ser något konstigt med att den som inte är vårdnadshavare på papper även den kan och ska få kunna gå på utvecklingssamtal, få information från lärare och liknande. Detta är alltså något vi i vår familj ser som en självklarhet då vi somsagt är en familj och vill kunna delta på samma vilkor vad det än handlar om.
Detta sätter dock samhället och dess lagar stopp för, eftersom ett barn inte kan ha fler än 2 vårdnadshavare står alltså en av oss utanför när det gäller något barn vi inte är vårdnadhavare till.
Vi som vårdnadshavare borde i denna frågan ha en stor del att säga till om anser jag, om båda två är överens om att den 3:e ska få delges samma information som oss borde det då inte vara upp till oss föräldrar att bestämma det?
Annons

Från början

Jaha.. och hur kommer man nu till det läge att man bildar en polyfamilj?
I teorin är det är ganska enkelt. Man tar en familj bestående av två vuxna och fyra barn, lägger till ytterligare en vuxen och ett barn och så är det klart.
Men i praktiken är det kanske inte lika enkelt. Det är var ju som sagt inget som någon av oss i denna polyfamilj hade tänkt oss. Inget som fanns på världskartan att det skulle kunna hända. Tanken hade nog aldrig slagit någon av oss.
Det finns säkert många sätt att komma dit vi är idag, men för oss gick det till ungefär så här:
Jag som skriver nu jobbade på en arbetsplats sedan några år. För två år sedan slutade en person och en ny skulle anställas. Vi fick tag på en kille genom en arbetskamrat som utbildade sig för att kunna börja. Jag blev utsedd att vara hans handledare under introduktionen. Första gången han kom till jobbet tänkte jag att det var en snygg kille! Kul att han ska börja här, så man får nåt fint att kolla på. 😉 Men inget mer än så, han är ju ändå gift och har fyra barn.. knappast ett byte. Jag själv var ju också förlovad med en tjej och har ett barn med henne.
Han var lite blyg och tyst, men väldigt trevlig och rolig att jobba med.
Vi jobbade på och var helt vanliga arbetskamrater i ungefär ett och ett halvt år. Träffade hans fru och barn när de kom på jobbet och hälsade på. Hans fru var söt och verkade ha ganska mycket go i sig. Det verkade som att hon är en sån som tar tag i saker närä det behövs. Jättekul att få träffa henne och barnen. Vi arbetskamrater blev hembjudna till dem när han fyllde år. Men mer kontakt än så hade vi inte under den första tiden.
Så kom upptakten till en djupare relation än arbetskamrater.
Under sommaren 2012 ringde han en lördag kväll och behövde hjälp med att sätta upp vindskivor. Jag är en sådan som gärna hjälper till när någon behöver hjälp. Och här såg jag min chans att få åka hem till dem å träffa dem. Jag hjälpte till med det som behövdes och tyckte att det var bara för dem att ringa igen om de behövde hjälp igen.
Det gick några veckor. Jag hade semester och var på en badplats med min dåvarande familj. När vi var där fick jag ett sms där han undrade om vi ville komma å grilla på eftermiddagen. Jag blev jätteglad och tyckte att det ville vi självklart. Jag tog med min dåvarande fästmö och min dotter. Jag tyckte det var jättetrevligt. Liv och rörelse med alla barnen och enkla trevliga vuxna. Jag kände från början att vi klickade på nåt sätt. Alla utom min dåvarnade fästmö.. hon klickade aldrig med den här familjen, vilket jag var jätteledsen över. Jag kände att jag skulle kunna umgås med dem varje dag.
Frugan i familjen sökte nytt jobb och ville gärna utbilda sig för att kunna arbeta på samma arbetsplats som sin man. Vi pratade om det via sms och i chatten på ett spel. Hur det gick med utbildningen. Vi började även prata om andra saker. Vi kunde skriva så lätt till varandra om alla möjliga saker. Jag kände att vi hade mycket gemensamt. Hon blev klar med utbildningen och kom på jobbet för att lära sig det i praktiken.
Det var kul att ha dem båda på samma arbetsplats, dessa härliga människor.
Under hösten började vi umgås mer och mer. Jag var ofta hem till dem på middag. Inget storslaget, utan bara enkla vardagsmiddagar med pannkaka eller köttbullar. Jag blev så glad varje gång jag lyckades fiska åt mig en middag. Inte för matens skull utan för att jag fick träffa dem. Min dåvarande fästmö var inte alls lika glad över detta som jag. Hon tyckte att det blev för mycket. Att vi kan inte åka dit så ofta. Hon ville hellre vara hemma. Vilket gjorde att jag tog varje chans att åka dit utan henne när hon jobbade kväll. Eller så sa jag att jag skulle iväg på jobb, fast jag i själva verket åkte hem till dem.
Jag kände mig alltid ledsen över att behöva åka hem från dem. Ibland kunde jag komma på mig själv med att sitta å gråta över att deras barn aldrig kunde bli mina. Jag tyckte om barnen så mycket. Och var ledsen över att jag inte kunde bli en del av deras familj. Tanken slog mig aldrig att jag faktiskt kunde det!
Jag bestämde tillsammans med dem att vi skulle åka utomlands en vecka vi fyra vuxna och lämna barnen hos sina att respektive morföräldrar. När jag berättade det för min dåvarande fästmö blev hon inte alls glad. Hon tyckte att om vi skulle åka utomlands så skulle vi göra det själva.. inte med några andra. Jag ville så gärna åka med dem och övertalade henne till att göra det. Vi hade roligt under den veckan, fast jag märkte på min fästmö att hon inte alls tyckte det var lika kul som jag.
Efter den veckan kände jag mer och mer att jag inte trivdes med det liv jag levde. Vi hade nog egentligen aldrig passat bra tillsammans. För olika intressen och syn på livet.
Det gick drygt en månad. Jag pratade med min arbetskamrats fru mycket via meddelanden. Om allt mellan himmel och jord men aldrig om vädret.. De hade en svacka i sitt förhållande och visste väl inte riktigt var det skulle leda. Så vi pratade mycket om våra relationer. Vi pratade också mycket om sex på ett skämtsamt sätt.. fast ingen av oss visste väl egentilgen om den andre skämtade nu när jag tänker på det i efterhand. Jag berättade för henne att jag är bisexuell och kom ut med det för ungefär tolv år sen. Att jag varit med män, men aldrig varit tillsammans med en man. Jag och min fästmö hade varit tillsammans i drygt åtta år och det var väl nästan glömt för alltmänheten att jag är bisexuell. Hon undrade vad jag tyckte om hennes man och jag berättade som jag tyckte. Att han är bland de snyggaste män jag träffat. Han har allt jag tycker är snyggt hos en man. Ljus, lång, stora blå ögon.. söt och snygg. 😉
Jag berättade kanske aldrig för henne vad jag tyckte om henne.. men jag tycker hon är söt, sexig och rivig.. en stark kvinna!
Vi snuddade vid ämnet trekant nån gång.. men inte på ett allvarligt sätt.. jag trodde absolut inte att det skulle hända. För att han inte skulle vilja det.
Men så närmade vi oss december och vi planerade en julfest för jobbet. Vi tre styrde upp det tillsammans. Vi bestämde ett datum, samlade in pengar och handlade det som behövdes. En jättekul julfest med de flesta på jobbet närvarande. Vi åt och drack och tjoade på.
När festen var över och alla andra gått hem återstod städningen och vi tre var kvar för att stöka undan det värsta.
På arbetsplatsen finns en bastu. Vi bestämde oss för att starta den och städa medan den blev varm.. sedan bastade vi..
Och ja, ni vet väl alla hur en julfest med jobbet slutar… 😉