Sent på kvällen 13/7 parkerade vi äntligen bilen på vår uppfart hemma, det kändes som en evighet sen sist men ändå inte.
Vi hade inte ställt i ordning någon spjälsäng, skötbord eller liknande innan vi åkte ner till Lund av rädsla för att behöva mötas av alla bebissaker om mardrömmen att komma hem utan Eliot skulle bli sann.
Så jag började montera ihop spjälsängen nästan det första jag gjorde när vi kom hem så Eliot skulle ha någonstans att sova, vi hade inget babynest så jag vågade inte ha honom i vår säng.
Det var en obeskrivligt skön känsla att gå och lägga sig i sin egen säng igen med hela familjen under samma tak och min lilla kille i sin spjälsäng bredvid mig.
Nästa morgon åkte Robin till sin syster för att hämta hem vår hund och två katter som hade bott hos henne under vår tid i Lund. De var alla väldigt nyfikna på den nya familjemedlemmen och vår hund Hudson gav Eliot både en och två pussar.
På kvällen njöt jag av min första barnvagnspromenad med Eliot och Hudson, det var så mysigt så jag kunde promenerat runt hur länge som helst om inte mitt bäcken hade protesterat lite.
Jag kan ibland känna en stor sorg att jag blev snuvad på den första tiden med den där bebisbubblan som ”alla andra” får. Tyvärr fick jag inte uppleva det med Felice heller, då var det jag som blev sjuk och inlagd på sjukhus istället på grund av en rejäl infektion.
Men jag har i alla fall båda mina barn hos mig och vid liv, det är det viktigaste.
På fredagen var det dags för Eliots första besök hos kardiologen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, sist jag var där bodde han fortfarande i min mage.
Hjärtat såg fint ut, läckaget såg helt normalt ut men han hade fortfarande hög hjärtfrekvens och vänster kammare var lite påverkad, vi skulle fortsätta med vätskedrivande som hade en avlastande effekt på hjärtat.
Kardiologen nämnde något i förbifarten om en avvikelse på en ryggkota som de sett i Lund på lungröntgen och vi hajjade till….”Va?!”
Efter varje röntgen hade de sagt att allt såg fint ut, inte ett ord om någon ryggkota! Men i hans journal som de skickat till Stockholm stod det att det fanns en avvikelse på en kota i bröstryggen. Per, vår läkare, skulle be dem skicka röntgenbilderna så han kunde granska dem själv.
Skulle det aldrig ta slut?!
Efter besöket på ALB åkte vi till Eliots farfar så han fick träffa sin sonson för första gången, under tiden vi var där blev Robin uppringd av läkaren. Vi skulle ha tagit prover efter besöket men hade inte uppfattat det men det var ingen fara om vi tog oss till sjukhuset efter helgen och gjorde det.
Han hade även kontaktat en Endokrinolog för att höra lite om Eliots kalciumvärden och det var inget konstigt att de kunde dippa efter en sådan omfattande operation men vi skulle ändå få en remiss dit för att följa upp.
Jag hade sett framför mig att vi skulle få en ganska lugn tillvaro när vi kom hem från Lund med ett och annat besök hos kardiologen för att hålla koll på hjärtat men det skulle visst bli mer än så…