Det är så flummigt att vi har en rävfamilj i vår trädgård. Det kanske är många som har det men vi bor på Kungsholmen i Stockholm. Rådjur dyker upp ibland också och rycker upp våra blommor. ”Dumma rådjur!” vill jag säga då till Walter och peka på vår sadistiska Bambi. Men jag vill ju också att Walter ska tycka om djur så jag är lite kluven när det kommer till vår nationalpark, 50 meter ifrån Expressenhuset.
Walter har bara sett en av rävarna en gång och det var då en bit bort. Rådjuren och rävarna tar ju helst för sig efter mörkrets inbrott. Insekter har han sett massor av och ibland går det bra och ibland är den vanliga svartmyran symbolen för världens ondska. ”Grodan” var livsfarlig där en gång också och han har ju aldrig ens sett en groda live. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag kan göra förutom att låta honom upptäcka djurriket själv. Men sen gör oron sig lite påmind.
Rådjur kanske kan stångas om de blir rädda? Fästingar kanske föredrar barnblod? Räven kanske vill skydda sina valpar och biter Walter i strupen? Nej, det tror jag inte och ja, rävens ungar heter valpar. Jag googlade. Sen är jag uppvuxen i storstadslägenhet och allt det här är lite nytt för mig. Det slog mig faktiskt nu att den som kommer lära mig hur djuren gör, vad de tänker, vilka som är livsfarliga och vilka som är helt harmlösa (med andra ord den överhängande majoriteten), är Walter. Äh! Jag tar honom fortfarande i bänkpress ett litet tag till.
Kommentera