Om någon frågar mig ”har du någonsin varit med och gjort ett bankrån” – så skulle jag snabbt svara: NEJ
När kungen får fråga om han varit på strippklubb svävar han och säger ”neeej, jag tror faktiskt inte det…neeej”
Vet man inte det? TROR man bara att man inte varit på en…faktiskt….
Nej, jag är misstänksam
Kommentera
Det finns något väldigt rogivande med radio. Att få lyssna på någon som pratar utan att ens behöva ha ögonen öppna. Att hålla med eller inte utan att behöva argumentera eller säga ”ja precis”.
I dag skrev Henrik Schyffert på Facebook att han varit hemma hos Kjell Alinge. Bekvämt nog lade han även ut en länk till intervjun. Så jag öppnade balkongdörren på vid gavel och puffade upp de stora kuddarna i den stora soffan. Så la jag mig där och lyssnade. Jag låg och höll med, log igenkännande och ville stundtals säga saker som ”aha – du pratar om ofixat könshår som Arthur Ringart…själv misstänkte jag att jag såg ut som Bobby Ewing därnere i slutet av graviditeten, men vet inte eftersom jag inte såg dit och vågade inte fråga någon. Hur som helst är det väl ingen som kommer i håg honom heller…” Men jag slapp säga det. För jag lyssnade på radio.
Jag lärde mig att lyssna på radio i mitt barndomshem på Drömstigen i Bromma. På sommaren låg jag på altanen och lyssnade. Jag släpade upp den brutalt tunga (vad var det i den egentligen) dynan till solsängen i trä. Dynan luktade av varm hud och solkräm. Inte äckligt, men inte gott. Mamma stod ute och strök kläder och gardiner. Så hade hon alltid radion på. Det har hon fortfarande. På sommaren lyssnade vi på Sommar så klart. Så lyssnade vi på Eldorado i bland. På lördagarna var Tracks heligt. På nätterna lyssnade mamma på Galaxen med Jacob Dahlin. Så lyssnade vi till något radioprogram som hade signaturmelodin ”det ska va gamla låter, såna som de gjorde förr…”. Minns inte vad det var för program.
Det ingav ett härligt lugn att ligga där på altanen och lyssna på radio. Med jämna mellanrum hörde man hur mamma stänkte tvätten med stänkflaskan. Så hörde man om någon kom hem då det knastrade i grusgången två våningar nedanför. Frid och avslappning.
Man lär sig lyssna på radio. Den måste finnas som en naturlig del av vardagen. Och man måste våga upptäcka andra kanaler än Energy. P1 och P2 är grymma kanaler.
Movitz har hört radio hela sitt liv. Redan förra sommaren som 11-åring, kunde han uppskatta en bra sommarpratare. I april gick hans önskan i uppfyllelse om att få sitta med och sända ett program på Radio Bandit.
Så där låg jag då…för en stund sedan…med balkongdörren på vid gavel så att luft och sol trängde in. I min stora soffa med min lilla bebis på bröstet. Undrar om inte Moltas kände mitt lugn och min meditationsstund där tillsammans med Kjell och Henrik. Undrar om jag sådde ett litet radiofrö i honom.
En annan sak – som jag bara tänkt på i många år. När Henrik Schyffert pratar så vill jag alltid höra det han aldrig säger. Har ni tänkt på att han alltid låter och ser ut som att han skulle vilja säga något mer. Något som kanske inte passar sig i sammanhanget. Jag vet inte – men t om i radion hör jag i bland att det är något han inte säger. Skillnad mot Per – han säger ofta saker som han egentligen inte vill säga. Eller i alla fall saker som ingen annan vill att han ska säga.
Melodikrysset är heligt. Melodikrysset gör att man aldrig känner sig riktigt ensam även om alla andra sover i huset. Då har man alltid Anders Eldeman. För att inte tala om Lennart Palm och hans fantastiska arr på kända melodier. I 8 år har jag sänt in lösningar i min makes namn. Bara för att det skulle vara så himla roligt om han vann. Så kanske hans gamla musikerkompisar sitter i en turnéebuss någonstans i Sverige (eller snarare på nåt kontor) och råkar slå på radion precis när Anders säger – ”och nu en fanfar för Per Steneroth som vunnit en handduk och vårt stora musiklexikon”. Jag skulle skratta tills jag kissade på mig – men så har vi märklig humor i vårt äktenskap.
I dag hämtade Per vår nya jacuzzi. Tänk att ett litet stycke plåt kan göra en hel familj så glada. Åh vad här ska bubblas och njutas när kroppen är trött och slut. Jag ska trycka ned Tova där också så hennes onda kropp får njuta (även om hon säger att hon inte umgås med snobbar:) ). Movitz kompisar ska ställa sig i kö för att komma hit och bubbla. Moltas är för liten för att uttala sig – men alla som sett honom bada vet ju hans förtjusning över att vara i vattnet. Det kommer nog att bli precis som vi skämtar om här hemma. När allt är renoverat och klart kommer det att vara så fint och läckert att vi aldrig vill flytta härifrån.
Kommentera
I dag firar jag och maken en lite speciell dag. Vi funderar tillbaka lite på de 8 år som vi bott i hop. Vi flyttade i hop, tre små barn och två vuxna i Pers 1,5:a i Vasastan. Kanske ett märkligt val eftersom Movitz och mitt 138 kvm stora hem stod tomt. Kärleken var så mycket större än ytan så vi trivdes väldigt bra. Ett år senare flyttade vi hit. Helt plötsligt hade vi en 4a på 90 kvm. Äntligen var vi tillbaka på Södermalm igen. Det kändes så hemma. Trots att jag och Per är uppväxta i Bromma och på Östermalm. Efter fem år var jag tillbaka på ”min” ö.
Det följde några roliga år fyllda av härliga barnminnen, resor, äventyr och inte minst vårt bröllop.
Efter 6 år på Södermalm kom två av barnens mamma på att hon ville ha barnen för sig själv och ett år senare finns inte ens någon kontakt mellan oss och barnen. Vi är tydligen ute efter att förgöra deras mamma?! Genom att skriva att vi gärna vill träffa barnen i bland alltså. Så hon hämnas väl genom att förändra barnens barndom och uppväxt. En stor sorg. En stor saknad. Men så hände något fantastiskt. Efter åratal av längtan och misslyckanden så kom vår älskade lille bebis. Hela släktens älskade lille bebis faktiskt. Moltas.
5,5 kilo lycka och kärlek.
Så här sitter vi 8 år senare, lite tilltuffsade av livet. Men kärleken – den växer ju mer vi slösar med den. Harmoni och lugn. Luft att andas och takhöjd hög nog för fria tankar.
Härligt
Då ha Moltas hunnit fylla två månader. Så vad har hänt under dessa två månader.
Först kämpade han på med andning, mat och ork.
Sedan kom han på att mat var bra och började äta hela tiden
Sedan kom han på att man inte alls behövde sova hela tiden, speciellt inte på nätterna.
Sedan kom han på att man inte alltid behöver svälja maten utan kan ”fuskäta” för då får man uppmärksamhet längre.
Sedan kom han på att man kan blåsa bubblor med maten.
Sedan kom han på hur man visar när något är kul…
