En till Allt för föräldrar webbplats

avundsjuka

Kräftskivorna är i full gång. Blev man bjuden på nån i år då? Jovisst en med släkten å den var supertrevligt…men…inga vänner eller bekanta som bjöd in. Varför är det såhär!? Nej ja vet vi bjöd inte heller in några. Men jag vill inte behöva va den som alltid drar. Jag vill ha spontana och sociala vänner. Ska det va så jäkla svårt. Blir avundsjuka på alla som får gå på tillställningar. Äter middagar ihop å allt vad de gör. Varför är inte vi med. Varför bjuder ingen oss. Börjar mer och mer tro att det är mig det är fel på. Vill inte tänka så….men vad är det annars. Jag vet att jag kan va tystlåten och osäker i en del sammanhang. Men är jag så jobbig att umgås med? Eller vad är grejen. 🙁

vänskap

Jag avundas ofta andras vänskap. Själv har jag flyttat mycket i mitt liv och tidigare skyllt på det. Men nu när jag faktiskt slagit mig till ro och bott i samma stad i många år. Ja då har jag inget att skylla på. Visst har jag vänner men jag känner mig ändå ofta ensam. Dels har jag ingen ”bästis” och sen känner jag att jag skulle behöva fler nära vänner än dessa bekanta.

Det är som att jag inte duger. Att jag inte är rolig nog, trevlig nog. Ja vad vet jag men varför är det alltid jag som får höra av mig. Det är så tråkigt. Gäller inte mina närmsta vänner såklart.  Men de andra. Nej jag har som höst/vinter mål att få minst en till nära vän.

Som livet ser ut nu å de jag träffar och pratar ofta med. Skulle jag säga att jag har två nära vänner. Dessa vänskaper måste vårdas vilket tar tid. Men jag gillar att omge mig folk och vill gärna ha fler att inspireras av.

Att hitta sig själv

När jag var yngre tänkte jag ofta tankar i stil med; tänk om jag vore som hon, så snygg som den, så smart som den, pratade så mycket som den…osv. jag önskade ofta att jag var någon annan.

Idag känner jag att jag hittat mig själv. Jag har brister, jag har saker jag vill göra bättre. Men jag skulle aldrig vilja vara någon annan.

En sak jag önskar starkt är att våga följa mina drömmar. Att få jobba med något som inspirerar mig. Att få leda mitt eget företag och få vara kreativ. En dag…en dag ska det bli verklighet!

 

Att jag inte gräver ner mig är ett under

Den här bloggen kom till precis nu. Precis när det slår mig att jag egentligen lika gärna kunde vara en av de knäckta. Hur kommer det sig att jag fortfarande är optimistisk? När ännu en grej läggs på hyllan. Först tar min underbara syster livet av sig, vilket är många år sedan nu. Sen får min andra syster hjärntumör, vilket pågår just nu. Å mitt i det kommer ännu en smäll, som är för färsk för att ens skriva om. Samtidigt som jag måste få saker ur mig. Hur klarar man sånt här utan att gräva ner sig?  Jag har inget svar men jag vet att livet är för kort för att grubbla å för kort för att hålla tyst.

Allvarligt inlägg. Jo jag tackar. Men det är mitt liv just i detta nu. Nu ska jag fortsätta lyssna på mina två döttrars sovande andetag. Inte mycket som slår det.