Det är så svårt det där med sociala medier. Hur man ska förhålla sig när man får sorg kastad i ansiktet på sig i flödet av vardagsbilder, dagliga middagar, putande munnar och glada tokiga barn. Och mitt i allt detta så kommer det en text om änglabarn och man inser att det som inte får hända hänt en barndomsvän. Båda hennes små pojkar åkte till himlen innan de hann bli något. Det tar liksom stopp, blir som ett slag i magen, den där bilden på sonen som äter gröt och är alldeles kladdig känns helt plötsligt inte aktuell att lägga ut. Man blir arg på alla som lägger ut bilder på sina barn när hon inte fick sina. Hon som kämpat så, många barnlösa år fulla av förtvivlan och förhoppningar och så äntligen, på tredje ivf försöket så tog det. Hon berättade glädjefullt att hon väntade tvillingar när jag kollade läget för ett tag sedan. Hon var över vecka 12, hon gjorde ett första ultraljud, fick se dem, hoppades. Men så fick jag höra att hon förlorat den ena, hennes pappa berättade sorgset för min pappa. Jag höll länge tummar och tår och hoppades att den andre skulle klara sig. Men så kom inlägget, mitt i flödet, mina två änglabarn. Och det brast för mig mitt i leken med min son var jag tvungen att ta upp honom, krama honom, pussa honom och bedyra min kärlek till honom. Och förbanna den värld där barn dör i magen, små fina pojkar som var så efterlängtade. Händer allt för ofta nu för tiden. Man hör om det och känner sådan tacksamhet för det man har. Men hur ska man då ställa sig till sorg i sociala medier. Det finns bloggar om kämpande cancerpatienter, bloggar som ibland avslutas med några rader från anhöriga, bloggar om sorg efter förluster. Dem är beroendeframkallande, jag läser dem och gråter och förfasar mig. Känner att jag känner dessa personer, att jag delar deras glädje och sorg och kamp och hejar på dem i det tysta. Och någonstans är jag livrädd för att någon gång ska handla om mig och min familj. I bloggar kan det vara ok. På facebook och instagram däremot är vi inte så personliga. Det handlar oftast inte om tuffa saker, för hur hanterar man det på sidor som ska handla om likes? Hur förhåller man sig, man kan ju inte trycka like, men man vill ju inte låtsas som man inte läst och sett. I detta fallet är det lätt för mig att bedyra min kärlek till personen i fråga, berätta om sorgen jag känner med dem. För jag har växt upp med personen, känner familjen. Men de där ytliga som vi bekänner för, som får dela det. Hur ska vi göra med dem? Och hur länge ska vi vänta med att lägga upp de där lyckliga bilderna på vår vardag och son innan det känns ok, innan det känns som vi inte trampar någon med sorg på tårna. Och hur bestämmer man sig för att bli personlig med sin sorg, är det kanske lätt att förmedla den på sociala medier för man tänker inte på vilka som ser, man kanske bara vill skrika ut den. Så man gör det där inlägget.
För ett tag sedan gjorde jag ett sådant inlägg med, jag skrev om sorgen efter en nära vän som valde att ta sitt liv för ca 10 år sedan, om saknaden när vi som brukade vara tre plötsligt umgicks som två för första gången på många år. Jag var personlig med det, med sorgen och känslorna. Fick inga likes och två hjärtan i kommentatorsfältet. Två dagar senare la jag ut en bild på min son, fick 14 likes och massa kommentarer. Det är konstigt det där. Hur lätt vi inte ser det jobbiga, hur vi inte vet hur vi ska förhålla oss. Hur lätt vi kan klicka hit och dit utan tanke, men blir det plötsligt något vi inte är vana att se i flödet, då vet vi inte hur vi ska förhålla oss.
Bara små tankar så här på en onsdag. Nu ska jag gå och väcka min förkylda son, så han hinner somna innan so you think you can dance. Och krama honom några extra gånger för att jag kan och för att jag har honom och för att ångesten för att han ska försvinna ifrån mig ibland är väldigt stor.

Lite då o då kommer en sådan där pepp o då gäller d ju verkligen att hänga på. När man är less på godis o sin kropp o tänker nej nu jädrar, det här är inte jag! Så då jag nu anmält mig till rootcamp ( ännu inte dragit mig ur) köpte jag idag nya snygga löpskor o ett peppigt rosa linne plus ny sporttopp till gigantiska bröst, o då jag lagt mycket pengar på allt var jag ju tvungen att ge mig ut. Så sprang en sväng, en rätt kort sväng på 2,5 km men ändå, tänkte att d var bättre att ta en sträcka jag orkar så d inte känns övermäktigt direkt. O vad skönt d var!!! Körde lite triceps mot bänk o armhävningar i ren glädje. Så nu känner jag peppen! Nu kör vi, its you and me gravidkilo!!

Hjälp vad har jag gjort, trött på min vikt, godisätandet o brist på karaktär, säger hela tiden att jag ska träna men blir inte mycket mer än några barnvagnspromenader om dagen, så nu jädrar tänkte jag och anmälde mig till rootcamp! Kunde liksom inte låta bli när det finns ett praktiskt taget utanför dörren, så vecka 35 kör vi 2 ggr i veckan i 6 veckor. Till råga på allt så samlas vi klockan 6.00 på morgonen o jag är ju dödligt morgontrött o brukar oftast dö av trötthet när Wille vaknar runt 7. Men no excuses, vecka 35 kör vi! Och tills dess måste jag ju små träna lite så jag inte dör av chocken, så bra morot! Vill ju helst gå ner minst 10 gravidkilon som liksom bara vägrar försvinna, eller njae kilon som kom runt graviditeten, av stress och lite allmän lågmäldhet. SÅ japp nu är det klart, anmält. Men dock inte betalt än så kan ju fortfarande ångra mig….

Lyssnar på Davids Batras sommarprat i P1. Han fångade mig direkt när han i början pratar om killen som de satt upp på skåpen, hur de var taskiga mot honom, han berättar att han ofta har tänkt på killen uppe på skåpen och att en av dem killarna som stod nedanför och mobbade var han. Han berättar under hela sitt prat om hur han ångrar sig, hur han inte visste hur han skulle hävda sig, hur han nu när han fått barn själv är rädd för att folk ska vara elaka mot hans egna barn. Hur han hoppas att det ska gå att få någon att kanske ändra sig genom att han pratar om det. Det får mig att tänka på hur jag var som barn, hur jag i mina försök att vara rolig och omtyckt kunde gå över gränsen. Men också hur jag tror att det var för att jag var tjej som folk uppfattade det som ett problem. Jag var en riktig pojkflicka, levde rövare i skogen och var väl inte den tysta typen precis. Gjorde mina läxor och gillade skolan men hängde gärna med de vilda grabbarna på rasten. Tyckte att de där tjejerna som höll på med sport var trista, passade kanske inte riktigt in. Körde och bossade lite med mina vänner, inte för att vara elak utan jag tror att jag tyckte de var sega ibland och behövde lite ledare. Sånt kan jag fortfarande tycka. Har lite den där ”kom igen nu då!!!” känslan av sega möten och bortkastad tid. Minns en rast i skolan, hur vi busade och lekte, gick nog i tvåan tror jag, jag hade fångat en killa som hette Jonas och band fast hans skosnören i huset på lekplatsen som alla andra gjorde. Tydligen var jag lite grymmare än andra på att knyta så Jonas fick inte upp knuten när det ringde in, vilket ingen märkte, utan alla gick in. När lektionen kom igång frågade såklart fröken efter Jonas och ingen visste riktigt vart han var, för alla trodde såklart han kommit loss. Det tog ett tag innan någon gick ut och hittade han på lekplatsen med sina knutar. Och vad skäll jag fick, vad elak jag vart som gjort detta hemska mot honom, men jag menade ju inget illa, var ju en lek som spårade ur av misstag. Men jag var en sådan där vild tjej, en sådan där som inte alla ville leka med och som vissa föräldrar inte riktigt klarade av. Medan jag nog tyckte jag var snäll, rolig och vad många tyckte en bra kompis. Jag retades aldrig med de utsatta, jag kunde snarare vara taskig och nonchalant mot de populära, för jag förstod inte varför de skulle vara så speciella. Jag vet inte vad jag vill få sagt med den här röriga texten, skriver samtidigt som min son på nu 5 månader rullar runt på en filt på golvet bredvid mig och då och då äter lite på mitt ben. Men Davids sommarprat slutade med att han pratade med killen på skåpet, bad om ursäkt, och fick då höra att även han var väl lite mobbad?! Något han inte upplevde, det fanns ju så många som hade det värre. Det finns ofta dem som har det värre, min mamma och många av mina fröknar ansåg att jag mobbade vissa av mina vänner, om jag skulle prata med dem nu så tror jag inte de skulle hålla med, då har jag svårt att se att de fortfarande skulle vara vänner med mig. Jag tror bara jag var tuff,inte rädd för att säga vad jag tyckte och tänkte. Davids prat fick mig att inse att det ofta inte är svart eller vitt, kontentan är att vuxna måste vara mer närvarande kring barn, se vad som händer på raster, i kapprum och lekplatser. Inte bara sitta med huvudet i kaffekoppen eller telefonen. För då missar vi, och dömer kanske i onödan, eller hjälper inte dem som behöver det. Orkar inte ens börja prata om nätmobbning för det är ett tag kvar tills vår William börjar hänga på nätet och tills dess hoppas jag världen är en bättre plats helt enkelt.

Tänk alla andra år hade jag varit hysterisk, sur o vresig över den här så kallade sommaren, var är den, kommer den komma, när ska man få bada, sola o bli sådär snyggt brun! Hur förstörd blir inte min semester nu då om d bara är så här tråkigt!? Men inte i år. Klart jag vill ha salta bad o mer fräknar. Varmare väder o riktig sommar. Men jag kan ändå just nu känna viss lättnad över att slippa köpa massa nya sommarkläder i storlekar jag inte känner igen mig i, använda bikini som visar ett enormt ammningsbröst o ett litet vanligt som sonen ratade för länge sedan. Slippa oroa mig över att han ska bli överhettad, kanske inte kunna vara i solen ändå för där får han inte vara, uv-kläder, uv-tält o solsting. Vi har det ju så bra med allt vårt innemys, bus o lek.

Fast jag borde så klart hoppas även jag att solen kommer fram, då ska jag ta på mig min skeva bikini o strutta ner o leka i strandkanten med sonen i full mundering, skratta o inte bry mig om min skevhet, mina extrakilon o nya celluliter, utan bara vara stolt över vad jag skapat. Det intalar jag mig i alla fall, vi får se när den dagen kommer hur tuff jag är….