VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Förlossningsberättelse

Det har nu gått ett tag innan vi åkte in till sjukhuset och jag tänkte därför skriva ner min förlossningsberättelse medans jag har det färskt i minnet.

image

Fredagen den 8 juli vaknade jag som vanligt runt 9 på morgonen. Sambon hade gått i väg på jobbet. Jag kliver upp och går på toa och märker då superlite blod på papperet. Jag tänkte egentligen inte mer på det än att de säkert var en liten del av slemproppen och att den kan ju gå även om det är flera veckor kvar till förlossning.

Vid lunch upptäcker jag att de kommer lite blod igen. Det ska tilläggas att det var verkligen superlite båda gångerna, men jag tänkte att de var lika bra att ringa förlossningen ändå för att vara på den säkra sidan.  Vid den här tiden har jag även börjat få en mensvärksliknande smärta, men inga sammandragningar.

De tycker att jag borde komma in för en kontroll, skulle det inte vara något kan vi ju åka hem igen.

Jag ringer min sambo som kommer halvspringandes hem. Jag tycker inte vid det här laget att det känns som att det är någon speciell panik, vi lär väl kolla och sen åka hem igen tänker jag, så vi struntar i att ta någon BB-väska.

Efter vägen blir jag hungrig så jag ber min sambo stanna efter vägen för en korv. Han undrar om vi hinner det men jag tycker att en korv borde jag väl ändå kunna hinna med? Jag tänker inte sitta och troligtvis vänta hur länge som helst där på förlossningen och dessutom vara hungrig!

Så med korv i magen stegar vi in på förlossningen för en kontroll. Barnmorskan kollar urinet och Ctg och allt är precis som det ska. Jag får träffa en läkare kort därefter som ska kolla livmodertappen. Hon tycker inte riktigt att hon känner min livmodertapp alls, men ska ta dit ytterligare en läkare som får känna.

– ”Din livmodertapp är utplånad och du är öppen 2 cm” konstaterar hon.

Jag tänker för mig själv hur sjutton det är möjligt? Jag har ju inte haft några sammandragningar eller värkar på det sättet som man hört att det ska bli.

Läkaren skriver in mig på förlossningen och jag får värkhämmande dropp samt kortison som ska skynda på barnens lungmognad. De vill även att jag ska börja fasta från och med nu och till nästa dag, för att om de blir kejsarsnitt så ska det göras på fastande mage.  Vilken jäkla tur vi stannade för den där korven!

Under natten och hela dagen efter forsätter de ha mig under bevakning och kollar regelbundet både Ctg och om jag är öppen mer. Allt ser bra ut och det mesta tyder på att värkhämmande droppet hjälpt. Jag får nu börja äta och dricka igen. Vilken dröm att få dricka vatten!

Vi börjar fundera på hur länge vi kommer behöva stanna. Men så på morgonen runt kl 10:00 den 10:e juli börjar jag känna av mer av den där mensvärken. Läkaren kontrollerar mig igen och jag är nu öppen 4-5 cm. Jag får börja med fastan igen och vi blir informerade av läkare om vad som kommer ske vid kejsarsnitt och därefter på neonatalavdelningen.

Ungefär vid kl 11 kopplar de upp mig på Ctg:t igen för att kontrollera mina sammandragningar, men de ser inga alls på den. Barnmorskan får istället stå och känna på min mage hela tiden för att försöka tyda om jag har några och hur täta. Jag känner inga alls utan har bara den där mensvärken som blir kraftigare och kraftigare. De gör en ny kontroll och jag är oförändrat öppen men tvilling 1 har nu fixerat sig.

Vid 11:45 beslutar man om att kejsarsnitt ska göras eftersom jag bara är i vecka 31+1 och tvillingarna troligtvis är för svaga för en vanlig förlossning.

12:09 startar de med att ge mig ryggmärgsbedövning i liggande läge, men den tar inte och det gör så vanvettigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De vill att jag sätter mig upp istället så det kan ta en ny och jag får sitta och krama om en sköterska. Jag börjar frossa och kvider av att det gör så ont så stackars sambon blir helt kallsvettig av att se mig. Han blir tvungen att gå ut för att inte svimma. Jag märker knappt av det och är bara livrädd för att det ska kännas när de ska skära i mig. De får vända mig lite upp och ner för att bedövningen ska verka och för att jag upprepade gånger säger med bestämd röst att jag faktiskt känner när de tar på min mage och att jag kan vicka på tårna. Till slut säger läkaren med lite skratt i rösten ”Nathalie, du kommer ha känsel där men själva smärtan är borta. Om någon skulle nypa mig lika hårt som jag nypit dig nu hade jag slagit den personen på käften”. De gjorde mig väldigt lugn och jag kunde till och med klämma fram ett litet leende.

12:11 plockar de ut storebror Lucas men jag hinner inte se honom förens de gått ut med honom till kuvösen och sambon. Han väger 2230 gram och är 43,5 cm lång.

12:12 kommer lillebror Vincent. Honom hinner jag se när de går förbi i alla fall. Hans födelsevikt är 1930 gram och han är 43 cm lång.

image image

 

Jag rullas sedan in på BB och får där vänta till sambon kommer tillbaka från neonatalavdelningen med bilder på pojkarna. Jag kan inte besöka dem förens jag kan sitta i rullstol. Vi får in fika under tiden vi väntar på att bedövningen ska släppa och några timmar senare är jag så pass bra att jag kan ställa mig upp och sedan sätta mig i rullstol.

imageimage

Vilken spänning det var innan vi var framme på avdelningen! Och wow, vilken känsla att få se sina barn ligga där. Jag kunde bara röra vid dem och inte hålla eftersom de låg i kuvös och även hade hjälp med andningen via cpap.

imageimageimageimage imageimage

Vi rullar sen tillbaka till BB och blir kvar där över natten.

I nästa inlägg kommer jag berätta om hur det var på intensivvårdsavdelningen på neonatalavdelningen.

Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka för alla lyckönskningar och gratulationer, men också våra nära och kära som kommit med mat och fina presenter. Det värmer!

 

 


Kommentarer


  1. MammaOchPappablogg 23 juli, 2016 on 22:13 Svara

    Åh grattis! Hoppas allt har gått bra med de små trots en tidig födsel. Min dotter som föddes förra året kom v.33+5 och vägde 2238 och var 45 cm lång så dina barn var ändå bra tillväxta för att komma så pass tidigt va?:)
    Nu är min dotter 1 år och vi fick en son för en månad sen. Lycka till med allt!

    • nathalies 23 juli, 2016 on 23:53 Svara

      Tack så hemskt mycket! 🙂 Ja det var stora grabbar för sin ålder, så de verkar ha haft det gott inne i magen men ändå så ville det ut lite tidigare 😉 Åh men grattis till lillkillen! Tack detsamma!

  2. Eva 24 juli, 2016 on 21:42 Svara

    Stort Grattis från en som läst din blogg och blivit lite orolig när det inte kom några inlägg, skönt att allt är bra!

    • nathalies 25 juli, 2016 on 22:22 Svara

      Tusen tack! 🙂 Ja det tog sin lilla tid innan jag kunde skriva något. Förhoppningsvis blir det bättre framöver. Kul att du läser! 🙂

  3. Jannice 27 juli, 2016 on 10:13 Svara

    Vad kul att få läsa om förlossning, skönt att allt gick bra! 🙂
    Stort grattis igen!

    • nathalies 27 juli, 2016 on 11:27 Svara

      Va roligt att du tycker det! Tack 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna