I vissa sammanhang, när det är helt okej att säga N ordet. När vi som inte tycker det är okej bara säger att ”vi tycker inte det är okej”. Så skrattar dom och säger det igen.
Man vill ju inte ställa till med något.
Sen skriker någon bög, rakt ut. Hela tiden flera gånger. Då skrattar vi nervöst.
Man vill ju inte ställa till med något.
Framförallt inte framför barnen vill man göra en grej eller ställa till med något. Vi ska ju ha trevligt nu. Familjen är samlad.
Sen är helt plötsligt varenda referens som sägs vid bordet en ”som en lite flicka” referens. Kör som en tjej, dricker som en tjej. Tjejerna plockar undan, kastar som en tjej. Hahahahahahahaha.
Eller som en man.
”Nej tack”
Du hade inte ens fått om du velat… detta är för män”
Det sitter unga tjejer vid bordet. Dom säger lika lite som oss andra. De är så djävla överkörda och platta och påkörda att vi kommer inte kunna veckla ut dem ikväll. Det vill vi inte heller. Man har det bättre där, platt på golvet.
Helt plötsligt förstår man varför kvinnorna hänger i köket med skallen långt in i den dimmiga diskmaskinen. Det är så djävla mycket skönare stämning där. När man helt plötsligt bara vill stå och diska hela kvällen och samla in tallrikar och man vill inte äta för man har klumpen så djävla långt upp i halsen.
Sen bestämmer man sig och nästa gång någon säger något så säger man till, ”jag tycker inte det är roligt” Tystnaden, tystnaden, blickarna som möts och kraften det tar att inte vika undan. Sen garven, hahaha, jag visste inte att hon var sån… hahahahahahahaha, nej det visste vi inte. Bitsk.
Hej och hå, sen kör man hem och gubbväldet är så djävla med en ända in i bilen och nästan hem. Svårt att borsta av det från skorna och man minns när man fick röka på krogen. Det sitter där och man vill aldrig dit igen…
Men ändå så glömmer man det kanske till nästa gång. Och sitter där igen, bitsk och djävlig och stinker så djävla mycket mes som det bara går. Och inte ens en lagstiftning kan råda bot på det.