När man har en dotter och en son i en hel värld full av andra viktiga och fantastiska vuxna. Med andra värderingar och åsikter. Ramar och regler, synliga och osynliga. Medvetna och omedvetna.
Detta är den ännu tysta kampen mot: res dig upp, som en man, som en tjej. Gråt inte, ta hand om, stor och stark, gullig och snäll. Tyst, lugn, skinn på näsan. Tar för sig, försiktig, busig, fin, ren och smutsig, mot lek och pyssel.
Kampen mot superhjältar och prinsessor, i funktionskläder och galon.
Jag vill att mina barn, dotter som son ska ha samma förutsättningar, att springa, kämpa eller slå sig fram, kanske glida. Få lika många kramar, slå sig och få gråta lika mycket. Resa sig upp. Få lika lön för samma jobb. Ta hand om sina framtida barn lika mycket. Jag vill att dom ska bli lika älskade, älska lika mycket och framför allt älska sig själva. Så mycket som det bara går. Våga lika mycket och bry sig lika mycket. Vara lika omhändertagande, starka, ärliga och raka. Ta för sig lika mycket och gå sina egna vägar.
Detta är bloggen om kampen dit, ängslig och velig ibland. Stark ibland men allt för ofta inte tillräckligt. Ibland finns vilja men inte kunskapen, eftertänksamheten. Ett projekt utan specifikt mål. Med bakslag och ångest men förhoppningsvis också vinster och framsteg. Bräcklig men ärligt ska jag försöka att vända mina tankar och ofta ångest kring detta till ord och text, kanske handling och förhoppningsvis i vissa fall inspiration.