Det går i ett, ups and downs. Men just downsen överväger fortfarande och är mycket djupare.

Men att se de små ljusglimtar som ändå kommer och försöka just se det som ups är svårt men målet.

Igår åkte jag och C, och Lillsnoffsan till Maria, vår LRF-konsult. Egentligen bara som ett litet ”terapi-samtal”. Lite prata ut, fundera, diskutera och bolla tankar med någon som är erfaren och kan se sånt som inte vi kan se, eller tänker på.

Ett bra samtal och lite klarar huvuden på oss dimmiga hjärnor som vi har nu.

Och inte bara en lite uppgång utan en riktig boost fick jag där sent igårkväll. Barnen sov inne och svägerskans karl skulle övernatta här så han fungerade som barnvakt åt sovande barn medans jag gick ut till lagårn. En kviga som höll på att kalva men kalven låg fel! Bara nosen och en klöv stack ut (det ska ”dyka” ut, båda klövarna först och så huvudet) så det andra benet låg bakvikt i kossan. C var ute på sandningsuppdrag och jag var själv. Tog på mig plasthandskar och overall och började försöka få ut kalven. Började fint med ena armen där jag hade en lång handske fick agera inne i kon, hade en liten plastbit att ha knäna på och så. Men tio minuter senare ligger hela jag på backen, har båda armarna i kon och skiter fullständigt i hur skitig jag bli eller om armen och handen har handskar på sig eller inte! Vad vi kämpande, kossan och jag! Fick trycka tillbaka kalven in i kossan för att (inne i magen) kunna vika fram det vikna benet! Trångt, en krystande ko som jobbar emot, blodstopp och kramp i armar. Vi skrek tillsammans, hade publik med ett gäng andra kor runt omkring och till slut orkar jag vika fram benet där inne! Lyckokänsla! Peppar den trötta kossan och så hjälper jag till att dra ut kalven, den stora kalven.

När den kom ut, efter 40minuters slit. Skitigt från topp till tå, blöt av fostervatten in på bara skinnet och genomsvettig så kom det tårar av lycka. Kalven såg lite medtagen ut men levde! Drog fram den till den trötta Mamma-ko som fick slicka sin bäbis. Och lite ill blev hon på mig som stod nära så hon ställde sig upp! Jag hoppade snabbt över grinden och blev ännu gladare att hon villa ta mig och försvara kalven. Då såg jag ju på en gång att Mamma-ko mår bra och inte har några skador och så! Aldrig är det  en positiv känsla när en ko vill gå på en, men just igårkväll var det så.

Galet nöjd över både kossan och mig slängdes alla kläder in i tvättmaskinen och en varm dusch intogs med lite lukta-gott-skrubb på toppen, kändes som läge för det just då.

Så underbar känsla, att inte bara få vara med när en kalv föds utan att hjälpa till. Det är såklart ingen man vill eller så, det ska ju kunna sköta detta själva, men när man måste så är det så härligt när det bra!

Men så är det mera downs idag och saker som inte klaffar men den där sena kvällen, med armarna in i kon, den lever jag ett tag på ❤️