Månadsarkiv: januari 2016

Annons

Att ta sig vidare

Det är helt otroligt vilken uppmärksamhet vårat beslut om att lägga ner mjölkproduktionen har fått! Igår hade vi fullt upp med telefonensmatal från massor av tidningar, radio och tv.

Det är jättebra att det här får så mycket uppmärksamhet. Vi är inte de första och långt ifrån det sista. Men blir det en sån här uppståndelse så kanske någon, någonstans, någongång får upp ögonen och ser att detta är totalt ohållbart. Att vi snart inte har någon som producerar mjölkprodukter till Sveriges befolkning.

Vi känner inte att detta är något nederlag. Vi har kämpat och kämpat för det här men till slut tar det stopp, man orkar inte hur länge som helst med motgång på motgång.  Konstigt känns det och sorgligt, men den känslan som är störst är förbannad. Jag är så arg att det ser ut såhär! Att vi går på knän och kotor när vi försöker göra nånting bra för Sveriges befolkning! Producera bra och hållbar mat till er alla! Och dessutom få hålla på med det vi älskar, vår passion. Men det går inte.

Vi kommer inte att bomma igen helt. Vi lägger om till kött. Planen är att sluta mjölka så snabbt som möjligt, sinlägga korna och så får de vara början till vår köttbesättning. Detta är en övergång som säkert kommer att bli jättetuff och sedan står vi inför en ny grej. Köttproduktion. Det är långt ifrån mjölk och vi har ingen aning om hur man gör! Men vi ser detta som en ny utmaning. Att sätta oss in i detta och försöka få detta att rulla. Det är inget vi kan försörja oss helt på men som eventuellt gör att vi kan bo kvar på gården. Tanken är väl sedan C kan köra ute mera på sommaren och ha snöröjning på vintern och att jag tar jobb utanför gården.

Det känns så konstigt, att över en natt inte längre se på den framtid man titta på så länge. Att vi nu inte har någon aning om hur den kommer att se ut. Men vi får börja bygga på den nya och den blir nog bra den med.

Jag vill säga tusen stora TACK till alla er som lämnat så fantastiskt fina, förstående och peppade kommentarer både här, på fejjan och Instagram. Jag blir rörd och tårögd när jag läser era fina ord. Tyvärr så  kan jag inte svara på alla så jag svara på er allas här nu. Ni är så stöttande och bra! Tack!

Annons

Ett beslut är taget.

”Kämpa på!”, det har vi hört länge av er alla och peppade kommentarer från både höger och vänster. Det har vi också sagt till oss själva och det har vi gjort. Det har varit ett ständigt kämpade i snart fem år. Att det är kämpigt det är ingen nyhet. Alla bönder kämpar mer eller mindre. Alla (ja nu vågar jag nästan säga alla) har ett mer eller mindre hårt pressat ekonomiskt läge. Alla har vi olika förutsättningar. Hur mycket djur vi har, anställda, mark och skick på ladugård och maskiner. Vi är en av de som har en lagård som är slut. Där det krånglar mer eller mindre jämt. speciellt vintertid såklart i kylan. Ni som har följt mig under dessa år vet hur mycket vi har kämpat. Att det känns tungt och hopplöst en sväng där under kalla mörka vinterdagar men att hoppet kommer åter med vår och värme.
Men nu har vi kämpat klart. Vi orkar inte mer. Vi har jobbat på snudd in i den där berömda väggen. Det är stopp, kropparna börjar visa signaler på att det gått för långt, hos oss båda.
Vi har varit i ett dilemma ett tag; inte en vinter till i denna lagård. Antingen bygger vi en ny eller så lägger vi ner. Och det beslutet har vi måsta fattat snabbt nu när det blev som det blev, det tog stopp. Vi har tagit fram ritningar och offerter på ett nytt bygge, med en robot. Rena drömmen! Tänk att få ha en fin och hel lagård, som vi varit med och ritat, precis som vi vill ha det! Men.Det är svårt att få ihop en realistisk kalkyl i detta ekonomiska läge. Vi får inte ihop det.

Så det har lutat åt ett håll något mer. Och så fick vi beskedet igår -10 öre till. Det var som ett tecken och beslutet blev lättare att fatta. Vi lägger ner mjölkproduktionen.
Det gör ont samtidigt som att det känns som att en sten fallit från våra axlar och vi kan andas igen. Vi vill ju det här, vi brinner för djuren och för att producera högklassig mjölk. Men man kan inte hålla på med nånting som knappt går ihop och samtidigt som gör att vi jobbar ihjäl oss. Det är inte värt det. Hälsan och familjen går först, så är det bara. För vi är ju faktiskt en familj nu och Lilla P är det dyrbaraste vi har och han går före korna. Innan kunde vi vara ute hela dagen och jobba in på sena kvällen men det går inte nu. Nu har vi världens finaste unge att ta hand om på dagarna. Och i vår lagård krävs det så himla mycket av oss och vi kan inte ge både lagård och Liten 110%, som båda kräver. Det är ganska uppenbart att brassa på på 220% dag ut och dag in ja det funkar inte i längden och det var det som sa stopp nu.
Mitt hjärta blöder samtidigt som lättnaden är stor. Denna känsla är så otroligt konstig att jag inte vet vad jag faktiskt känner. Men det är väl kanske inte så konstigt.

Så är det i alla fall. Och jag kan bara ana hur många gårdar det är nu som har det riktigt jobbigt, där den här 10 öringen kanske är skillnad på liv och död för en gård. Jag är rädd att det är många som stryker med nu. Och att vi är en av dom har jag inte fattat än…

Annons

Att ta ett beslut.

Hej hörrni. Nu skriver jag några bokstäver här.
Vi har haft en dötuff vecka. Vi är i botten. Det här går inte. Vi håller på att gå under båda två, den här lagårn tar kol på oss totalt. C fick åka in med ambulans akut förra veckan. Och jag ligger på en skör tråd som kan gå av när som helst.
Det är inte värt det längre. Vi jobbar ihjäl oss. Och för vad? Just nu står vi bara och trampar vatten. Allt är bara en paniklösning, vi kommer ingenstans, utvecklas inte.

Vi har ett stort, livsavgörande beslut att fatta nu inom några dagar.
Det svåraste någonsin.
Och nu på morgonen fick vi besked om att mjölkpriset sänks med 10 öre, igen…

Vi älskar det här, det gör vi. Det är ju detta vi vill hålla på med. Men när det inte går? När vi själva och familjen blir lidande? När

Annons

Att ha en ettåring.

Vi har en ettåring här idag.

Vår älskade lilla bäbis är inte bäbis längre. Ett helt år har alltså gott sedan fick upp min lilla klump på bröstet.

Det känns som igår.

Men nu har det alltså gått ett år och det firades såklart idag.

Efter att mamman kommit in från lagårn imorse, uppvaktade vi de lilla på säng med paket och kex. Lite konstigt tyckte han nog att det var när vi kom insjungandes mamman, faster Natasja och Farfar Hans.

Lilla P ville vara med och se när faster bakade kakor. Blöjunge med världens finaste silkeshår.

Sedan användes mammans och pappans present på en gång i födelsedagsbadet. Roliga badleksaker!

Lunch och lång vagnsovning ute och sedan kom gästerna. Lilla P var i sitt esse och den första presenten han fick var en rolig dregglis (det tyckte inte pappan dock då det var traktorer av fel märke på…)

Det dukades fram tårta och kakor. Lilla P fick en alldeles egen tårta (han får inget socker alls än), bananglass med lite kako med grädde och några hallon.

Som förövrigt var supergod! Den kommer jag att göra till mig själv i framtiden! Superenkel också, frys in banan och mixa – klart!

Efter paketöppning och avtackning av alla fina, snälla vänner skypade han med farmor i Belgien som inte kunde komma den här gången.

Vi tog en liten vila när alla hade lämnat huset.

Och senare på kvällen kom de sista och uppvaktade. Stora barn sprang omkring och lekte och Lilla P såg ut att vilja hänga på. Men det gick inte riktigt så bra för lilla tröttisen, de var lite för stora och snabba i tempot.

-Hallå, är ni här inne?

-Tusan, jag missade.

Nu sussar han sött efter superfin dag. Han hälsar tack till alla som kom och uppvaktade och för så fina presenter!

Mamman ska sussa hon också nu och försöka smälta just det att hon nu faktiskt har en ettåring. Lätt är det då inte!

Men otroligt stolt är hon och pappan över den bästa Lilla P som finns. Du är vårt liv vännen <3

Ps. Det har varit tyst här några dagar och kommer så att fortsätta vara en stund till. Jag vill inte gå in på varför just nu utan lämnar det så. Jag ville bara visa den stora dagen för er i alla fall. Kram kram så hörs i senare! Ds.

Annons

En dag i taget.

Ja det blev ett fåordig inlägg igår. Lesshetströskeln var överkliven och hoppet helt borta. Hoppet är inte mycket större idag men det finns en antydan till en lösning, av ett problem i alla fall.

Vi fick inte igång traktorn igår. Och traktor som plogar är en sprint puts väck så den lastare kunde vi inte ta heller. Och så snöröjning. Och som grädde på moset så är det en ko som fläkt sig. En favorit, både mjölkerska och känslomässigt (såklart!!!!!!!). 
Plus lite annat strunt som blir så ohyggligt mycket större och jobbigare när allt annat är som det är.
Så jag slet som ett djur efter mjölkningen igårkväll med högaffeln för att skotta in det frusna ensilaget till korna.

Men nu är vi påväg och ska få låna en traktor från en snäll kompisbonde som har en som bara står. Räddare i nöden!

Och ni ser det ut att bli uppehåll på snö ett par dagar också som man slipper stressa över det. Det verkar bli en kanonfin dra med sol och det spritter i mig att få komma ut och få upp pulsen i detta vackra vinterlandskap.

Så, nu ska vi försöka ta oss igenom denna dag också. En. Dag. I. Taget.