Den där fredagen för en månad sedan

Jag tänkte berätta om den där fredagen för en månad sedan. Den häftigaste dagen i mitt liv, jag födde vår son.

Redan på torsdagen fattade vi att han hade bestämt sig för att påbörja sin resa ut till oss. Precis som mamman hade sagt, till helgen ska han komma. Jag hade lätta förverkar med jämna mellanrum. På eftermiddagen lejde vi in mamma till att ta lagårn så C kunde ställa lite med foder och sånt om det skulle bli dags att åka in. Jag var kvar i lagårn när mamma kom och skulle börja mjölka det var tre kvigor och två kor som skulle semineras. Nu hade de blivit en aning starkare. Sådär att man stannade upp lite med det man gjorde. Mamma sa –Herregud gå in!  Haha ja men vad gör man, dom var ju brunstiga och måste semineras! Sen, gick jag in. 04.00 väcker jag C och säger att det nog är läge för han att kliva upp och blanda foder till korna och skotta. Han blev sådär lagomt stressad. Lugn sa jag, det är lugnt men snart är det nog dags att åka in. Man vill ju inte åka för tidigt heller och riskera att bli hemskickad, vi har ju nästan 7 mil att köra. 

Strax efter sju hade vi fått ett eget rum på förlossningen, Jag och Lilla P var uppkopplad för att kolla läget, med värkar och så. En stund senare var det undersökningsdags, 4 cm! Jag blev tokglad och barnmorskorna tittade lite konstigt på mig och sedan på varandra. –Jag tror jag aldrig varit med om någon som blivit så glad över 4cm. Är man nervös över att kanske vi åkt in för tidigt och kanske vi måste åka hem så är det klart jag blev glad! Herregud då är vi ju på gång! Nästan halvvägs också.

Sedan flöt det på hur bra som helst. Jag installerade mig i duschen. Superduperskönt. Två timmar senare 6cm, ytterligare två timmar 8cm. Efter duschen var pilatesbollen kanon. Lustgasen introducerades efter några timmar och wohoo vad det blev min bästis! Allt bara flöt på, värk på värk, sniffade gas och studsade på boll. Jag var supertaggad och på bra humör.

Sen falerade min värld lite. Det började komma krystvärkar. Ja! Snart får jag börja tänkte jag. Men nej, jag var nästan helt öppen men nån nedra ”kant” hade inte dragit sig tillbaka och jag fick INTE krysta förrän den var borta. Samtidigt som detta blir det skiftbyte. In kommer en äldre barsk barnmorska. Personkemin stämde inte alls. Inte i den situationen. I världens värkbubbla, försöka hålla på krystvärkar och så säger hon att det kommer inte vara klart på en timme. Jag som försöker hålla ut, ta en värk i taget som nu känns som bara en enda konstant värk utan vila i tron och hopp om att snart får jag köra på. Hon frågade då om jag ville ha epidural, JA om jag inte får krysta snart så vill jag ha det. 

-Guds gåva till kvinnan, sa jag när den började verka. Efter det blev det ett par lugna timmar. Det gjorde inte så mycket då. Den första besvikelsen över att det skulle bli utdraget på tiden gick över, jag var så glad att jag blivit smärtfri. 

Så till slut var det dags. Jag fick börja göra något. Bedövningen kopplades bort och jag tog i för kung och fosterland. När det var som värst och jag hade lust att suga in det igen som gjorde så ont kände jag med handen på det lilla huvudet och det blev som ett uppvak, det är ju min bäbis där! Det är ju det jag kämpar för! Att han ska komma till oss! Och några minuter senare får jag hålla honom i mina armar. Och den känslan, den är idag fortfarande obeskrivlig. 

19,34 är Pontus född. Efter en förlossning som gått bra, lite tokigt där vid skiftbytet men vad gör väl det. Han är här och han är frisk, det är ju det enda som betyder något. Och den barska barnmorskan träffade vi igen när sprutan skulle tas och visst är hon speciell men inte så hemsk som jag tyckte då. 

Den häftigaste dagen i mitt liv, jag födde vår son. Jag, C och Lilla P. Vi är en familj.