Katastroftankar

Annons

Att leva med katastroftankar – när det värsta är över

Jag har nu haft / levt med katastroftankar i 5-6 år. När det var som värst, var de konstant. Varje vaken sekund. Jag var yr av tankar och katastrofsituationer som kunde uppstå. Jag kunde inte förstå hur andra människor kunde leva utan att tänka dessa tankar. Och hur sjutton kunde jag ha levt innan utan att tänka dem?

Det är svårt att förklara hur katastroftankar ter sig, men ger man dem syre spinner de vidare och till slut har alla de värsta tankar du kan tänka dig ”hänt”.

Det var en vidrig tid i mitt liv och nu när jag tänker på den, kommer jag på mig med att inte minnas allt. Hjärnan har förträngt mycket. Antagligen för att skydda mig själv.

Idag är mina katastroftankar kvar. Jag tänker katastroftankar varje dag, men jag låter dem inte få samma syresättning som förr.
Jag vet vad som är dåligt för mig; att titta på skräckfilmer (som är verklighetstrogna), att titta på nyheterna, att läsa kriminalromaner, att läsa Aftonbladet flera gånger per dag.
Jag utsätter mig därför inte så mycket för detta.
Jag vet vad det gör med mig. Min hjärna får frispel.
Som exempel; För en tid sedan hände det rätt mycket hemskt (fortfarande), men det var mycket på en gång. Det var extrema oroligheter i Göteborg, IS explosioner, Putin m.m.
Jag läste, jag oroade mig, jag höll på att få panik. Pratade mycket med Andy här hemma och ju mer jag pratade om det, desto mer snurrade hjärnan igång. Till slut hade jag gjort upp ett scenario i huvudet som var så ofantligt stort att vi lika gärna kunde gå och ta livet av oss, eftersom vi ändå snart skulle dö.

Min hjärna spinner också ofta iväg när någon berättar om någon som fått en hemsk sjukdom. Så gör det säkert för många, men jag kan inte tänka ”det är ovanligt, det drabbar inte oss”, för det drabbade uppenbarligen den personen och den hade nog tänkt en gång att det drabbar inte mig. Likadant för de som blev mördade.

Jag lever mitt liv efter att inte vara på utsatta platser, att inte utsätta oss för onödiga situationer som kan föda katastrofer, MEN i samma sekund som jag gör dem, kan min hjärna tänka att man ibland är på fel plats på fel tid.

Jag känner mig idag inte hämmad i mitt liv eller mitt sätt att leva.  Men jag är heller inte helt avslappnad.
Jag har svårt att planera saker långt i framtiden. Det går inte. Där sätter jag stopp. För jag vet inte hur livet ser ut då. Jag vet inte ens om vi lever.

Jag kan planera saker någon månad framåt, men får panik om Andy börjar planera saker för nästa sommar eller vad vi ska göra med huset om 2 – 3 år. Det fungerar inte. Då sätter jag stopp. För jag vet att det inte är bra för mig.

Jag tror att katastroftankarna är här för att stanna och tyvärr blir de inte bättre av att det ser ut som det gör i världen idag. Man vill skydda sina barn från alla hemskheter som finns och i andra hand sig själv också.

Jag vet att det inte går alltid, men jag tänker fan göra mitt bästa.

Och idag kan jag stolt säga att jag har ändå vunnit över katastroftankarna.

De äger inte längre mig.

 

Annons

Att få panikångest

Det var länge sedan jag fick panikångest. Jag kommer inte ens ihåg senast, men ikväll var det dags igen.

Jag vet egentligen inte direkt vad det var som utlöste det, men det var nog flera olika faktorer.
Mycket i huvudet, att göra, planera. maila om, boka, bråk och strul med barnen osv. Plus att jag och Andy bråkade om en trivial sak. Som vanligt. Aldrig några stora saker, bara de där små irriterande sakerna.

När Andy åkte iväg för att hämta min nya telefon (Samsung Xperia) började jag bli tung i bröstet. Det började svida, göra ont och trycket över bröstet gjorde sig till känna.
Det är tur att jag haft så innan, så jag inte blir rädd.

Men det har liksom inte släppt heller under kvällen. Så fort jag reser mig ur soffan blir trycket över bröstet tyngre och andningen blir tung.

Så jag sitter här i soffan nu. Andy har fått tagit över allt och jag har suttit och knappat och försökt lära mig min nya fiiina telefon.

Tror jag behöver få en massage och eventuell kotknäckning i ryggen så brukar det släppa lite.
Jag är rädd för att få tillbaka Tietzes syndrom, vilket jag har kämpat mig fri från sedan ett par år. Utgångspositionen där Tietzes utgår från liksom ömmar och bultar direkt när ångesten gör sig påmind.

Resten av kvällen ska jag försöka gå ned i varv och bara spela Candy crush soda. Totalt hjärndött. Precis som jag just nu.

Annons

Min strålande stjärna

Medan jag och Petter har varit däckade i varsitt hörn av soffan, har Olivia och Andy varit friska. Olivia självklart hemma från dagis då Petter var magsjuk.
Inte en gång har hon varit sur eller irriterad.

När jag bad henne vara tyst och smyga när Petter låg och sov i soffan i söndags smög hon omkring. Packade iPad, vindruvor, dockan, en kundvagn, lite nötter och böcker och gick in i extrarummet och satte sig.
Där satt hon i säkert två timmar. Hon läste böcker för dockan, för dockan hade födelsedag förstår ni.

Hon satt där inne och hade liten picknick och kom bara ut för att hämta fler böcker eller kissa.

(null)

(null)

Ibland för att kolla ifall Petter sov än.

Andy var ute och skottade snö under tiden och Olivia gjorde mig så stolt.

Jag släppte ut henne till slut för fiskbullar och pyssel i Gruffaloboken.

(null)

Hon är så fantastisk vår tjej.
Hon pratar och sjunger från morgon till kväll hon har sån glädje i hela kroppen och så mycket fniss och sprall.
Ibland blir jag så rädd att hennes glädje ska försvinna. Att någon ska ta bort den för henne. Förstår ni vad jag menar?

Man är livrädd att något ska förändras.
Försvinna.

Så man inte hör glädjen i huset längre.

Usch.
Så jävla otäckt att ens skriva.

Annons

Men jag som står bredvid då?

Dagen har inte varit bra. Jag vaknade med en obehaglig känsla i kroppen. Jag kände mig nedstämd och ledsen.
Känslan fortsatte hela dagen.

Gick ut och käkade lunch själv och när jag skulle gå till jobbet igen, kom jag först inte upp från soffan.
Panikkänsla i bröstkorgen. Tryckande ångest.
Fick kämpa mig upp ur soffan. Tvinga mig själv att lyfta benen tills jag kom fram till min arbetsplats.

Igår på herrgården med jobbet höll jag på att börja gråta, när jag fick frågan hur det var hemma.
Skitjobbigt.
Inget man vill.

Obehaget i kroppen gjorde att jag åkte hem tidigare än vad jag tänkt idag.
Hem och läka mig med barnen.
De mildrar ångest. Får den att försvinna en stund.

För egentligen är det ju inte mig det är synd om. Det är Andy som mår dåligt. Han som ska lagas.
Se till att allt fungerar igen.
Landa i det nya igen.

Jag … Jag står ju bara bredvid.
Det är klart det inte är lika jobbigt för mig. Men även jag behöver stöd.

Men det är jättejobbigt. Jag går ju igenom allt fast en mildare version bredvid.
Vi som står bredvid ska fixa, laga, planera och underlätta.
Förmildra. Vara psykolog och bollplank.
Glömma bort sig själv. Fokusera på den andre.

Absolut. En självklarhet.

Men denna gång fixade jag tydligen inte det.
Jag small i väggen med.
Det är ett fåtal människor som förstår. Som faktiskt frågar mig hur jag mår i allt.
Det är jag enormt tacksam för.

För man är faktiskt inte bara en som står bredvid.

IMG_8094.JPG

IMG_8096.JPG

Min medicin.

Annons

Att visa sig svag är en styrka

När jag mår lite sådär eller som ren skit, tycker jag det är gött att vara ärlig. Öppen mot dem som klarar av det (det är inte alla som tror på psykisk sjukdom, men de har väl inte riktigt varit med om något själv).
Bloggen är en ventil, en plats att skriva av sig på.
Orkar man inte prata och berätta för alla, så är det skönt att folk kan läsa och förstå varför man är på ett visst sätt.

Att kunna erkänna sig svag och berätta för folk att man mår dåligt, är ingen svaghet snarare en styrka. Det krävs en enorm styrka att yppa orden. Att be om hjälp.

Sen kanske inte alla kan hjälpa. Alla kanske inte vet vad man ska göra eller bete sig.
Men det är inte alltid det man behöver heller.
Ofta behöver man bara någon som vet. Som förstår i oförståelsen.

Iochmed bloggen har jag hittat flera som lider av samma sak. Som förstår. Som kämpar.
Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam, även om man inte önskar detta till någon annan.
Någon som vet vad man pratar om. Hur katastroftankarna kan ta över och spinna vidare ned i svarta spiralen.

Ofta när jag väl skrivit av mig brukar det kännas lite bättre dagen efter.
Och ibland får man ett fint sms av en man precis lärt känna. En som förstår.
Tack Superquinnan.