Månadsarkiv: januari 2015

Annons

Håll er för fan till 48 timmars regeln!!

Jag är så arg och ledsen just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen.

För någon timme sedan började Petter att kräkas. Ingen feberhöjning utan KRÄKAS. Han har redan spytt 2 ggr så gissar att vinterkräksjukan är hemma hos oss.
Jag ligger fortfarande i 39 graders feber. Ska jag vänta mig kräksjukan om 48 timmar?

Kommer jag vakna av att Olivia spyr ner mig inatt?

Stackars Petter och Andy har bäddat soffan med IKEAs kisskydd och bunkrat med kokat vatten och spyhinkar.

Mest av allt vill jag bara falla ihop i en hög och gråta. Jag är så less på sjukdomar och att vi aldrig får vara friska en längre tid under december-februaris slut.

Men mest av allt är jag förbannad på dem som faktiskt gjort att vi fått vinterkräksjukan. De som går ut innan de är helt friska. Släpper iväg barn till dagis eller själva går till jobbet.

INNAN 48-72 timmar har gått sedan sista kräkan.

Det är det som gör att skiten går runt.

Just nu vill jag bara gråta av ilska och ledsamhet.

Annons

Viktigaste appen i telefonen!

I senaste uppdateringen av iPhone iOS8 finns en app som heter hälsa.
Där kan ni lägga in er medicinska id. Vem ni vill att de ska ringa vid nödsamtal. Flera går att lägga till.

Det går även att lägga till om man har några sjukdomar och om man är organdonator.

Allt går att nå vis låst skärm genom att trycka på nödsamtal. Där finns då knappen medicinskt id.

(null)

(null)

Lägg in nu!
Spara tid. Spara liv!

Annons

Hur hittar man tillbaka till varandra efter småbarnsåren?

Innan vi fick barn anade vi att det självklart inte skulle bli en dans på rosor. Stor lycka, stor oro. Lite sömn, mycket oro.
Att skaffa barn är en riktig ordentlig omställning i det som förut varit ett rätt egocentriskt liv. Helt plötsligt får man lägga sitt åt sidan och gör det gärna, för man har något som är viktigare.

Viktigare än sig själv.

Det är svårt att hinna med varandra, när man knappt hinner med sig själv.  Och man måste hinna med sig själv för att kunna orka hinna med varandra?

Med ett barn tycker jag det gick lättare att få barnvakt och kunna göra saker tillsammans. När man har två barn är det svårare och särskilt att hitta någon som kan ta båda. Jag köper liksom inte det där med att det är sååå viktigt att dela på dem emellanåt och det är så nyttigt.
Visst någon gång självklart, men det är lika nyttigt och viktigt att få göra saker tillsammans utan mamma och pappa också. De älskar verkligen varandra och längtar efter varandra när den andre inte är hemma.

Jaja.. back on track.

Att hitta tillbaka till det man hade innan barnen är omöjligt. Det kan man lägga till handlingarna, den tiden får man inte tillbaka. Vill inte ha tillbaka heller när man har det man har idag.
Nu vänder vi blad.

Men hur får man tillbaka gnistan?

Jag för min del tycker det är jättesvårt.

Vi har gått igenom så mycket prövningar under småbarnsåren, egentligen under samtliga år vi varit tillsammans och mycket av det bär vi med oss i ryggsäcken.
Jag vet att jag har mycket irritation, frustration och bitterhet, jag verkligen måste släppa taget om för att gå vidare. Men vissa saker påverkar utifrån. Vissa saker kommer aldrig bli bättre – Kan man bara blunda för dem?

Och hur börjar man med sex igen?
När man är nyförlöst är det ju verkligen inte att tänka på och skulle karln ens komma på tanken vill man slita upp hans kön för att liksom visa hur det känns just nu i underlivet.

När man dessutom får en helt ny kropp, som man inte är speciellt nöjd över, är det svårare att släppa till. Att klä av sig och visa sig naken är som att klä av en björk all näver. Segt och jävligt tufft.
Trots att ens karl har sett allt förut.

Men man ser ju inte ut som förut..
Man tänker för mycket på hur tuttarna känns, märker han skillnad? Stor skillnad? Är det för lite? För slappt? Hur känns det där nere efter 2 barn? Känns det skillnad? Stor skillnad? För slappt?
För mycket tankar i huvudet gör ju ingen älskog.

Och plussar man på alla sömnlösa nätter pga sjukdomar eller bara illvilja mot att sova, blir man ju inte direkt dyngkåt av när man äntligen får en natts sömn.

Med sömnlöshet och sjukdomar kommer mycket frustration och bråk. Jag vet inte hur många tårar jag gråtit över triviala saker. Över hopplöshet och fulhet. Över att vara en dålig förälder till att bara vara så urbota trött in i själ och märg.

Jag förstår föräldrar som går isär under småbarnsåren. De är tuffa, men klarar man dem – klarar man allt.
Som en kompis sa till mig ” Man får se småbarnsåren som en parantes”.
Det tycker jag är fint och stämmer suveränt.
En parantes.

Kommer man ut på andra sidan, tillsammans och med en vilja att vara tillsammans, får man börja om därifrån. Försöka hitta tillbaka till varandra även om det blir skitsvårt.
Många ord som ska glömmas, som sagts i vredesmod och orkeslöshet.
Många handlingar som ska tas bort ur den allt tyngre ryggsäcken och aldrig mer läggas i.
Stänga av påverkan från yttervärlden.
Lyssna på dem som vill en väl.

Jag och Andy pratar jättemycket. Vi vet om att vi krisar rätt rejält emellanåt, men ändå vill vi inte lämna varandra. Det är ju vi. Något annat finns inte.
Vi vet vad vi behöver göra även om det är att lägga in ett schema för att ha sex eller att boka in en dejtkväll i månaden.
Det är svårt att börja, mycket lättare att sluta.

Och ju längre tid det går desto svårare blir det ju.

Jag tror ändå att huvudsaken är att prata, prata och åter prata. Lyssna på varandra och försöka hitta lösningar tillsammans. Kanske tillochmed boka in familjerådgivning. Det är ju inte bara för familjer som är på väg att gå isär, det är ju även för familjer som inte vill gå isär.

Ja att överleva småbarnsåren tillsammans är svårt.
Ibland känns det som om vi är ensamma om att känna så här. Att alla andra har det enkelt. Barnen sover, är aldrig sjuka, de kan hitta på mycket saker utomhus och få i sig d-vitamin. De träffar kompisar och åker utomlands.

Och bakom stängda dörrar står vi i sjukdomarnas land.

Låter bittert jag vet, men ibland känns det så.

Kärnan till att klara småbarnsåren är ändå att vilja vara tillsammans.

Och det vill vi.

Känns som en lyckad grund att stå på.

Och så en rejäl fylla tillsammans så man kanske kan släppa till utan hämningar.

 

 

Annons

24 timmar senare

24 timmar har jag befunnit mig i sängen. Nu har jag kravlat mig ned från sängen till soffan.
Fasiken vad däckad och slut man blir av feber. Så fort iprenen går ur kroppen stiger febern till över 39 grader och slår ut mig totalt.
Lyckades sätta mig i duschen och ta en välbehövlig lång dusch.

Olivia har tittat till mig flera gånger under kvällen och Petter kom in för att hämta paddan.

Imorgon är det första gången på ridlekis för Olivia och sen ska hon och Andy gå och se Sune i fjällen.
Kul för dem, men jag tycker det känns tråkigt att inte följa med och se henne rida.
Men kul för Andy och Olivia att få kvalitetstid. Lite tvetydiga känslor.

(null)

Petter ska vara hos mormor för egentid med henne. Han är så lugn och snäll när han är själv någonstans. Lydig och snäll.
Ovan ser ni Petter i nya me&i tröjan för vårsäsongen. Den matchade vi med höstens mysbyxa. Fint eller hur!

Nej nu ska jag avnjuta någon timme till innan iprenen går ur kroppen.
Kram

Annons

Hur sjutton klarar barnen det?

Igår kväll började lite feber smyga sig på. Ögonen hängde och tempen visade 37.1.
Under natten brakade febern loss. Vaknade vid två och skakade, svettades och kände mig olustig.

Tog tempen och den stannade på 39 grader.
Ont i hela kroppen.
Trött. Varm. Svettig. Trött. Varm. Ont.
Kunde inte sova på flera timmar.

Imorse stod den på 38.6.

När Andy tog barnen till dagis kunde Olivia knappt släppa taget om mig. Hon visste att jag var sjuk och ville ta hand om mig godingen.

Hela dagen har jag sovit och kollat på film. Inte fått i mig något att äta, knappt druckit.

Jag som trodde jag skulle klara mig utan karens denna månad.

Fan. Känns surt.
Men hade aldrig klarat av att gå iväg heller.

Man är inte tuff med hög feber som vuxen!
Och i de här temperaturerna leker och hoppar barn.

Hur då!!