Välkommen till MissJoi – Hej! Jag heter Johanna och är mamma till Olivia 4 och Petter 2,5. Lite tokig, lite knäpp, ibland lite smart och ofta rätt kul. Ni finner mig även på instagram som Joi1977. För andra kontakter: joi1977@spray.se

Annons

Saker man inte får säga när man får barn

När man får barn ska man helt plötsligt passa sig för vad man säger i närheten av andra mammor. Bevare oss väl om man säger en sanning och inte följer upp detta med frasen ”Men jag älskar ju mina barn”.

Man får t.ex. inte säga:

  • Innan man är gravid: Nej, det är inte skitlätt att bli gravid. Det tog 1 år och missfall för oss första gången och jag ger alltid tipset att köra rätt hårt på en gång när man väl bestämmer sig för att testköra. Köp ägglossningstest eller någon bra app och ligg som fan!
  • Direkt efter förlossningen: Nej, man glömmer inte smärtan så fort de slänger upp det nyfödda lilla livet på ens bröst. Då ska man kämpa ut med moderkakan och eventuellt dra ut kateter och sys. Visst de vidriga krystvärkarna slipper man, men glömmer man ? NEJ. Då ljuger man.
  • Direkt efter förlossningen: Nej, jag fick inte enorm himlastormande kärlek till mina barn så fort de var ute ur mitt sönderslitna sköte. Jag kände lättnad att de skrek, levde och verkade friska. De var ihopskrynklade i sitt lilla bebisfäjs och de verkade söta. Kärleken smög sig på och växte sig mer och mer enorm varje dag. Nu kan jag nästan gå sönder när jag tittar på dem och jag skulle offra alla mina leder, muskler och organ för deras skull. Varje dag.
  • Amning: Jag tycker det är jobbigt att amma offentligt. Att slänga fram pattar härsan och tvärsan och varsomhelst har aldrig varit min grej. Bara för att amma är såå naturligt blir det inte naturligt för alla att hänga ut ett sprängfyllt ådrigt bröst för allmänheten att beskåda eller skyla med varm filt och bebis. Det må vara naturligt att amma och mata sitt barn med mjölken man har, men vill man gå iväg och sätta sig obekvämt på toa, be två-tre personer att hänga upp filtar medan man sitter i mitten, så är det lika naturligt.
  • Nyfödda – 1 år: När FAAAAN får man sova???!!! Jag är så trött. Denna fras föder ofta skratt och kommentaren ” HAHA, När man skaffar barn då får man inte sova mer”. ” Små barn -små bekymmer, stora barn-stora bekymmer”. Yeah yeah.. eat my shorts. Jag vill sova nu och inte när de är över 22 år och konsekvenstänkandet fungerar.
  • Trotsåldern: Fy fan vad mina barn är jobbiga. Det är en fras man inte får säga. Man ska fan bara hålla käft och vara tacksam för att man fått barn. För jobbiga.. ja det får de inte vara. Eller ja.. inom lyckta dörrar.
  • Trotsåldern: Ibland vill jag bara gå ut genom dörren och gå iväg. En lång lång lång promenad. Ensam. Inga röster som skriker mamma, inga bajsblöjor. Bara jag. Barnen är instängda i ett rum hemma. Tystnad. Här ringer många Socialen i huvudet.
  • Trotsåldern: Herregud vad jag skrek åt mina barn igår. Jag härmade dem när de skrek, totalt opedagogiskt och fjantigt och löjligt. Det kändes bra i min trötthjärna när jag gjorde det, men efteråt kände jag mig patetisk och i samma ålder. Andra: Ja i min familj skriker vi inte. Vi höjer inte ens rösten. Försöker välja våra duster och fighter. De är ju bara barn, de förstår inte. Allt är en utveckling.
    YADA YADA YADA… Säg något mer jag ska tro på? Det finns inga som inte höjer rösten åt sina barn och gör saker de inte skulle göra om de fick barn.
  • När de börjar prata: Jag förstår inte alls vad de säger. Olivia försökte under en sjukdomsperiod förklara för oss vad hon ville ha att äta. Hon grät, sa ordet, grät och skrek och vi fattade ingenting. Efter 3 dagar sa mamma men är det inte gröt hon försöker säga? Visst var det det! Och vips åt hon 3 portioner och var tillfreds. Vi fattade ingenting och det är inte lätt att förstå. Man är inget bebispratsguru!
  • Alltid: Gud vad jag längtar tills de går och lägger sig. Herregud… vill jag inte umgås med mina barn? Öh, jo absolut, men jag vill umgås med mig själv och min sambo också. Jag tycker om oss också.
  • Alltid: Jag vill ha egentid! Och ve och fasa om man råkar säga denna fras i fel sammanhang. Då får man förklara sig varför man vill lämna sina underbara barn och umgås med vänner eller bara själv. Varför inte bara förstå och hålla med.

TILLÄGG: man får aldrig klaga på sin kropp. Att säga att man är missnöjd med hängpukorna, sladdriga magen, bristningar eller att hålet mellan benen gapar större är lika med skottpengar direkt. Efter man fått barn ska man alltid tänka att man burit sina älskade barn i den sladdriga magen, man har matat sina barn med hängpukorna, bristningar berättar en historia och hålet mellan benen är just ett uthål. Inget inhål. Vem behöver vara tajt när man fött barn?
Så vi säger inte dessa fraser … för jag älskar ju mina barn.

79 reaktioner på ”Saker man inte får säga när man får barn

  1. Innan jag fick barn så hade jag en teori om precis det du skriver om som enkelt uttryckt går ut på att alla som har barn antingen är helt koko eller ingår i ett ”hemligt” sällskap där de svurit ed på att aldrig någonsin ”säga som det är” om hur jobbiga barn är…. idag vägrar jag att sitta och försköna livet inför andra, inte f-n älskade jag ungen precis när den kommit ut eller ens dagarna efter (halllå, en liten mäniska man måste lära känna!) det är underbart att lämna in ungen på dagis och få tillbaka henne trött och glad och den bästa stunden på dagen är när hon somnat och man kan vara 2 vuxna i lugn och ro! Amen och halleluja på det:-)

  2. Ja men du, våga inte klaga på kroppen. Den har ju faktiskt burit barn. Brustningar och daller är väl inget att klaga på när en fått bära barn i magen. GÅ OCH DÖ med er! Jag hatar min mage, värre bristningar får en faan leta efter.
    Jo såklart älskar jag mina barn, MEN VAD FAAN har det med min skrynkliga dallerbuk att göra!?! Känner mig inte ett dugg snyggare ens när jag tänker på de stunderna de är sams.

    Trött på folk som tror att en slutar vara en egen person så fort en blir mamma. Jag är inte mamma, jag är Magda. Still here liksom.

    1. Åh fan!!! Jag glömde den värsta av dem alla ju. Skit. Nej kroppen får man inte klaga på. Den har burit dina älskade barn och hängpukorna har ammat dina barn. Åååå

  3. Kände inte igen mig på någon av punktena. :/
    När barnet var ute vart allt borde, moderkakan kändes inte ens. min dotter var det vackraste jag sätt när hon kom ut och slänga fram tutten tunnelbanan, bussen, parken, vid middagsbordet är inga problem, hon är ju hungrig. Hatar ordet egentid, vill man ha det kan man skippa barnaskaffandet….
    Och det där med att sova, hur kan man ens tro att man ska få sova nätter när man har småbarn… Det. Hör ju lixom till att man ska vara utmattad.
    Typ alla jag känner som har fått barn har klagat på något om sin nya kropp… Inget komstigt med det.

    1. Klart alla älskar sina barn när de kommit ut osv osv , Men trött som fan är man ju & de där eftervärkara e inge roliga.. sluta leka fin & sluta va så neggo.. Gräv ner dig

    2. Okej. Skönt att du känner så. Jag har fått himlande med ögonen när man säger ngt om kroppen.
      Vad gäller sömnen håller jag inte med att det hör till. I början visst,men att sova 2-3 timmar per natt i nästan ett år. Det hör inte till.

    3. Kan det inte va så enkelt att det är olika för alla som med allt annat? Jag kan slå vad om att du hade hållit med om några av punkterna om du som jag inte sovit en hel natt på snart 3,5 år. Jag LOVAR att du inte låter lika hurtig då. Sen är väl egentid något som inte bara ska existera naturligt för pappor utan även för mammor, om det nu bara är att få gå på toaletten med låst dörr ifred eller att sova en natt kanske? Men det är olika för alla som tur är och det är fantastiskt att läsa att det finns så många olika mammor vilket kommer ge oss olika barn och så ser världen ut! Tjipp tjipp

  4. Åh så bra du skriver! Så igenkännande! Klagade lite på min son som är 3 år och befinner sig i värsta trotsåldern (lyssnar inte på något man säger till honom) till min syster och hon svarade ”men han e ju bara 3 år, du måste ha mer tålamod med honom”. JA jag vet att jag borde det men det är inte så lätt! Det är lättare att säga så när man inte har barn!

  5. TACK! Äntligen någon som fattar. Blir så irriterad på folk som säger att ”du ska inte klaga på din kropp utan du ska vara tacksam för vad den har ådstakommit bla bla bla.”
    Klart jag är tacksam för min son, men ja, jag saknar min gamla kropp med. Det är inte skitkul att gå från smal till en sladdrig ”deghög” på magen, bristningar överallt, (dock kan jag leva med vissa av dom, men en del ser förjävliga ut).

    Min förlossning var förjävligt, det gjorde ont och tog tid. Efteråt hade jag så grönjävligt ont och jag är fortfarande rädd för att gå igenom en till förlossning. Vill aldrig uppleva det där igen känns det som.
    Och det är faktiskt okej att känna så. Dock så älskade jag mitt barn från den stunden han las på magen, men jag förstår ändå att för vissa är det inte så. Och det är väl inte så konstigt egentligen? Det är ju trots allt en främling som kommer ut.

    Och egentid och sömn, vadå? ALLA människor måste få ha tid med sig själv. Annars så är det ingen idé att ens finnas ju. Jag vet att ett barn kräver mycket tid av en. Men glömmer man bort att ta hand om sig själv så blir man tillslut en vandrande zombie, och hur bra morsa är man då? Det är ett måste att få sömn, så JA jag tycker att det är helt okej att klaga på att man är trött, eller slut när man varit vaken 17 timmar i sträck för att sonen inte vill sova. ”Sov när barnet sover” vore lättare om barnet faktiskt sov..

    Och amning, jag väljer att amma mitt barn, MEN jag skulle aldrig göra det utomhus, av principsak så vill inte jag slänga fram brösten bland främlingar, utan jag pumpar då helre och ger i flaska.Fungerar lika bra det med.

    Jag tycker att jag har rätt att vara irriterad, ledsen, frustrerad och arg. Det är en extrem omställning att skaffa barn, ( detta är mitt första barn så).

    Jag har världens underbaraste son på 4 veckor, men ibland så är han extremt jobbig och jag har rätt att tycka det.

    Håller med ”Magda” där uppe, jag må vara En mamma, men jag är fortfarande Reneé.

    1. Precis. Du är fortfarande Renée. En egen individ. Jag har fått två underbara barn på kort tid och jag älskar dem mer än livet själv, men jag älskar mig själv också. Eller vill göra iaf igen. Saknar att ibland bara vara Johanna. Att hänga med en vän på stan å bara ta en fika. Tror bestämt att det är viktigt. Enormt viktigt att inte tappa sig själv på vägen. Att inte bara vara mamma.
      Trivs man med sig själv och får ibland ett andhål smittas det av på barnen.
      Kram på dig

  6. Hejsan!
    Riktigt skojigt att läsa.
    Och jag tror faktiskt riktigt ärligt att jag någon gång under
    min dotters 3 år hittills minst har sakt alla dessa saker högt inför folk.
    Och en del mammor instämmer och andra kollar på en som dom borde
    ringa socialen snabbt.

    Kram från en ibland trött mamma till en 3 åring som väntar barn två.

  7. Åh vad skönt att läsa för mig som just blivit mamma för första gången för en månad sen! Det har varit tuffa veckor med skrik och det tar tid att lära känna den lilla individen som jag inte alls kände bautakärlek för direkt (och inte alltid gör nu heller utan mest bara vid våra fina mysiga stunder). Men det kommer, allt har sin tid och så måste det få vara.

    1. Precis! Det tar tid och bara man låter det ta tid och att man slappnar av och inte lyssnar på alla som bara har rosa moln, så kommer det.

  8. Håller med och är glad när jag hör att dagens förstagångsmammor inte e så pretto. När jag var i den fasen skulle man göra egen mat, föda naturligt etc. Har alltid undrat vad föda naturligt e … Jag har då enl bm en naturlig ”riktig” förlossning å 2 snitt…
    Har man sömnbrist blir man koko.
    Tuttar på stan även ammande sådana väcker uppmärksamhet, låt mamman själv välja.
    Fattar inte att man orkar ha åsikter om allt.
    Nep. En glad å harmonisk mamma=en bra mamma , välj hur själv/ kram på er

  9. Så underbart rätt!!! Själv sticker jag inte under stolen med saker längre… Jag säger som det är, jag tycker det är jobbigt att umgås med min son på offentliga platser för han rymmer alltid och försvinner. Plus att skaffa barn är nig en av de värsta saker jag gjort! Av den enkla anledning att jag måste leva med denna ångesten över att jag en dag kanske inte kan skydda honom mot faror som lurar i detta jävla samhälle. Älskar honom att det inte går att förklara med ord, men fy fan vad jag är trött nu.

    1. Å vad jag förstår dig. Just att du skriver att man vill skydda dem från alla faror som lurar. Det är läskigt som tusan att sätta barn till världen. För det finns faror och man kan inte skydda mot allt och en dag är man ju inte kvar själv. Huvva.
      Å trött det ÄR man.

  10. Skönt att läsa att det finns fler som klagar på hålet mellan benen efter förlossningen, för det verkar verkligen vara tabu…. Som de flesta småbarnsföräldrar så har vi väldigt få tillfällen att ”testa” hålet mellan benen, men det är som att lära sig cykla på nytt, blev gråtfärdig de första försöken när jag insåg att det nog aldrig kommer att kännas som förut igen.

    1. Jag håller med. Jag är återupptäckt oskuld ! Det gjorde så ont första gången att jag funderade allvarligt på att aldrig mer ha sex.
      Å så ska man öva upp hålet!? Så det blir van. När fan har man tid med det?

  11. Superbra skrivet!

    Alla räknar väl med att det är jobbigt med barn, men att önska att det var lättare är inte samma sak som att önska att man inte hade barn, och det fattar nog inte alla dom som tycker att det är så självklart att man aldrig får sova och att man ska ge upp hela sin identitet.
    Det jag avskyr att höra mest är kommentarer om att man aldrig borde skaffat barn. Sånna människor vill jag slå in näsan på. Det är en fruktansvärd sak att sägs till en förälder bara för att föräldern i fråga vill sova i alla fall 5 timmar per natt och få gå på toa ifred!

    1. Ja!!!! Så många ggr folk sagt att om du säger så borde du aldrig ha skaffat barn!!
      Vad fan. Får jag inte säga att jag vill kissa utan publik eller sova själv i en säng bara en natt utan vakna perioder av skrik? Är jag inte värd mina barn då helt plötsligt? Märkligt.

  12. himla bra skrivet :).
    Jag har själv inte känt allt det där du nämner men vissa saker var klockrena på mig o andra saker var klockrena på andra jag känner :). Har sj en son på ca tre som sover skitdåligt, alltid gjort o jag har alltid vart ensam med honom. Dessutom denna ständiga ”gap o skrik- mamma-kan-dra-åt-pipsvängen-åldern”. Ja ibland vill man verkligen gå en lååååång ensam promenad ;). Så har man höggravida vänner som kan allt o vet bäst och i hemlighet önskar jag att de får en kolikbebis som inte sover alls de första åren o att killen lämnar dem o allt annat så de håller käft sen ;). /bitterfi***an :)

    1. Haha det där du skrev om höggravida kompisar känner jag igen bitterfittan 😉 har tänkt ganska likadant på senaste Tin :p

  13. Känner verkligen igen mig i din text! Speciellt det med efter förlossningen!! Hade inga jätte känslor direkt och tänkte att det va ngt fel på mig! Men som du skriver så växer det fram och skulle offra allt för han nu!! Och amning..bara det att ingen berättade hur överjävligt ont det kan göra!!
    Tack för en bra text!

    1. Tack för din kommentar. Det där med amning alltså. Varför sa ingen att det var svårt och kändes som om någon sågade en i bröstvårtan!? Varför sa ingen att det var okej att ge upp, att amningsnapp e okej, att det inte är så jävla mysigt?
      Varför fick man inte höra det?

      1. Haha,exakt!! Jag satt under varje amning och undrade när det där mysiga skulle infinna sig som alla pratade om! Tyckte det var mycket mysigare när han började med vällingen! Alla filmer på Mvc hyllade amningen och ingen sa något om smärtan och att man inte är en dålig förälder om man inte ammar(mådde typ psykiskt dåligt av det,och grät när jag visste att han snart va hungrig)

      2. Haha,exakt!! Önskar jag hade läst något sådanthär när jag var mitt uppe i det,så hade man inte känt sig så ensam/misslyckad/dålig!

  14. Underbar läsning!! :)

    Min man frågade precis varför jag sitter och fnissar vid datorn…
    Jag svarade: För att någon vågar skriva hur brutal sanningen kan vara!

  15. Hihi., ja du/ni.. Köpt en bok av; Maria Sköld med 36 mammakåserier som heter; Mammafällan som jag vill rekomendera även om jag sj. ännu inte hunnit/orkat läsa hela än… 😉
    Kram alla fina enastående mammor därute

  16. Något annat man inte får säga är under själva graviditeten är att man inte längtar. Alla vi känner Vet att jag älskar barn och alltid har sagt att jag ville ha mitt första innan jag fyllde 25. Vår dotter var inte planerad, och när jag blev gravid så tog alla förgivet Att jag tyckte att det var jätteroligt och att jag såg fram emot det. Men jag fick panik och kunde bara tänka på att det inte var planerat Och varje gång jag sa hur jag upplevde det så kände jag mig så dömd, för ett barn ska bara vara glädje.

    1. Folk kan vara så snabba att döma istället för att lyssna och se dig. Jag fick oxå panik ett tag. Skulle vi klara det? Vad höll vi på med? Har vi gjort rätt?
      Tror det är mer vanligt än man tror, men folk väljer som med mycket annat att dölja det.

  17. Bästa jag nånsin läst 😀 gjorde mig glad o se att andra faktiskt går igenom samma som en själv . Istället för o höra alla förskönade historier som gör att man tror att alla andras barn är små änglar som bara gör det dem ska . Go girls 😉

  18. Känner igen mig i vad du säger, jag sveptes med i familjelyckan där allt var prefekt utåt, eftersom man inte skulle prata om de normala tankarna, maken och barnen fick all min tid och all min energi, barnen gav tillbaks men maken tog mer och jag bara försvann, en bekant dog och jag vaknade en morgon och kände att jag inte lever mitt liv, vem var jag? Är nu separerad eftersom maken inte förstod att jag också måste få ha en fritid och tid för vänner, inte bara han. Nu känner jag mig lyckligare, jag har barnen halvtid, visst saknar jag dom sjukt mycket men det är…. Gud förbjude… Så himla skönt att kunna få rå om sig själv också, dessutom har jag mer energi till mina barn när dom är hos mig. Så hedan efter säger jag bara fuck allt på utsidan, det är insidan som måste ut!

    1. Gud vad härligt att du mår så bra idag trots att du har barnen på halvtid och dig själv numera på heltid! Du är ju egentligen det viktigaste du har (Gud förbjude) och att din make inte förstod och såg vad som behövdes är hans förlust.
      Härligt att du orkade fokusera framåt och inse vad som var rätt för dig. Kram!

  19. Har inga barn så jag har inga erfarenheter att komma med när det gäller just det. Men vill mest bara säga TACK för att du är ärlig och ett helt otroligt bra inlägg.

    Börjar komma in i den där åldern där människor runt omkring börjar skaffa barn och upprepar fraser om hur underbart det är med barn osv, samtidigt jag ser deras mörka ringar under ögonen, fläckarna ifrån gårdagens middag på tröjan och hör barnen skrika för tusende gången.

    Det är klart (antar jag) att det kan vara både underbart och skitjobbigt på en och samma gång att ha barn. Men det är så dumt och onödigt hur föräldrar oftast låtsas som allt är perfekt samtidigt som ångesten inombords växer för att man egentligen inte är en sådär superförälder som alla andra verkar vara.

    Mycket svammel blev det, men ville mest bara säga TACK som sagt för att du är något så ovanligt som ärlig och uppriktig när det gäller barn.

    1. De vill lura över dig till ”the dark side” 😉 Ibland känns det faktiskt så. Jag har bara varit mamma i 8 v och jag ångrar det inte, även om det är jobbigt så vet jag att jag vill detta men med det sagt så förstår jag verkligen de som väljer att inte ha barn och kan redan sakna friheten jag hade innan.

    2. Varsågod :)!
      Jag förstår inte heller varför man måste mörka sanningen. Det är ju inte så att man försöker övertala folk att inte skaffa barn.
      Man säger bara det som folk tänker.
      Och det är läskigt ;).
      Skulle man knacka lite på många ”perfekta” fasader där ringarna och matfläckiga kläder är ett faktum skulle många fasader rämna och krackelera. Tror faktiskt det skulle vara befriande och välbehövligt för många.

  20. Så glad att jag klickade på länken som tog mig till det här inlägget och inte minst alla kommentarer :) Min dotter är 8 v nu och kärleken växer, vilket är en helt fantastisk känsla men till en början var jag helt väck. Säkert hög på morfin efter snitt och med sömnbrist fattade jag knappt vem det där lilla knytet var ibland så det var tyvärr inte himlastormande kärlek från första stund. I de få fall jag vågat yttra att den där kärleken inte var där från första stund blir folk tysta och lite besvärade. Men seriöst?! Skönt att höra här att jag inte är den enda som behövde lite tid att lära känna henne först.
    Amningen var ett rent helvete och jag grät desperat varenda gång för det funkade bara inte och det var ingen som sa att det kunde ta veckor innan både HON och JAG lärt oss. Istället blev jag arg på min stackars hungriga lilla tjej som ännu inte lärt sig ta och hålla kvar bröstet så som det så intuitivt skulle göra enligt de där förbannade rosenskimrande amningsfilmerna de visat på både MVC och BB.
    Första natten hemma sov jag utmattad, halvsittande på soffan med henne på bröstet medan min kille gått och lagt sig och sov sött i vår säng. Jag hade en hemsk start på första tiden hemma som alla beskriver som underbar och att man måste njuta av den. Inte f-n blev det bättre när en kompis som jag anförtrott mig till fick barn en månad senare och beskrev första natten som fantastisk och att allt gick så bra. Klart att jag fattar att det är olika för alla men varför berättar ingen också om hur jobbigt det kan va så hade jag inte behövt må så j-vla dåligt och tro att det var jag som gjorde nånting fel.

  21. Fantastiskt skrivet!
    Märkligast är att det är andra MAMMOR som tycker man ”kräver för mycket”. Jamenar det borde vara DOM om några som faltiskt har förståelse! Annars undrar jag vad det är för fel på deras ungar. För mitt är helt normalt och jag är helt slut. Men vi kanske skulle byta barn en tid? Så skulle vi nog vara av samma åsikt efter det.
    Ja just det….jag älskar mitt barn!

    /sleten morsa

  22. haha, klockrent ju! Så bra skrivet.
    Jag har hört utrycket att man är den bästa föräldern innan man fått barn. Kan till mycket hålla med om det. Jag skulle gå genom eld och vatten för mina barn men att säga att de inte är jobbigt med barnen vore ren lögn och angående smärtan vid förlossningen, det har gått snart två år och jag kommer ihåg det som igår… aldrig mer förlossning för mig inte. inga fler barn alltså om de nu inte kan garanterat att jag får ks 😉
    Tyvärr så vågar vi föräldrar inte erkänna inför andra föräldrar hur jobbigt det är ibland och så ger man ett sken av att allt är som en dans på rosor vilket ger ångest till alla som vet att det inte är så.
    Men det gäller ju ioförsig inte bara föräldraskap, det är inte många som vågar svara ärligt på frågan hur man mår eller hur det är för man vill ju inte skapa en pinsam tystnad eller göra den andre obekväm om de får höra sanningen om hur man mår…
    Bra skrivet förresten!

  23. Hahaha. Jag skrattade så jag grät! Efter två förlossningar med två omgångar av att sys ihop är det skönt när någon annan skriver det man känner och tänker! Tack!

  24. SÅ UNDERBART SKRIVET!
    för oss tog det 5 år, 3 inseminationer (minst en av dessa var tidigt missfall troligen) och på första IVF efter dessa andra försök så tog det sig och då REJÄLT, slutade med twins. Med twins så hinner man inte med något alls heller, än mindre än med ett barn. Det tog flera månader innan jag ärligt kunde säga att jag gränslöst älskade min son , idag skäms jag inte över den tanken men det är klart det känns lite iallafall. Han hade kolikliknande och magknip på nätterna.
    men jag vill gärna lägga till:

    Man hinner inte sminka sig och man ska vara glad om man lyckas kamma håret och ta en dusch innan man går ut, hur många gånger har man inte gått utanför dörren o sen upptäckt eller precis få en kräkfläck på tröjan….

    har aldrig förstått hur vissa kan hinna med att klä sig snyggt , sminka sig och vara utvilade när de har en pytteliten knodd …

  25. Bra skrivet, Ja jag älskar oxå mina barn överallt här på jorden!
    men jag har fortfarande inte sovit en hel natt på över 3 år och det känns i kroppen kan jag säga!
    En sån enkel sak som att besöka toaletten själv och ta en dusch själv det är lyx!
    Har ofta två små som verkligen vill ha all min uppmärksamhet från morgon till kväll.
    Tycker det är guld när mannen kommer hem från jobbet och hjälper till så man hinner andas lite oxå.

  26. Åh, jag verkligen hatade ”njut!” och ”kan hon inte skrika?”… Jisses, ungen är snart två och jag är ännu så rädd för att skaffa flera barn. NJUT!? Av VAD?! Förlossningen gick bra, superman stilen hade fröken när hon ”ploppade” ut. Det var efter det allt satte igång. Fyra timmars sömn per VECKA. Sov när bebisen sover… Nå, min bebis skrek lungt över åtta timmar i sträck och kolikskriket började mellan klockan 14 – 15 och hon somnade av ren utmattning runt klockan 01. Någon timme sov hon, resten skrek hon. Och folk hade hjärta att fråga om hon någonsin skrek? Tre månader senare förväntade jag mig himmelriket men hon slutade med det där fleratimmarsskriket när hon var nio månader och hade haft en släng av öroninflammation.
    Nu njuter jag, vissa dagar 😉

  27. Eller denna:
    ”Mamma, Leka med mig.” och mamma vill svara: ”NEJ! Mamma tycker att leka är SÅÅÅÅÅ TRÅKIGT! Jage är tråkigt och jobbigt, fäktas har jag inte lust med, bilar? BILAR!
    Lego…jo om jag bara behöver sitta bredvid. Rita är ok. Men helst vill mamma läsa en bok, eller skriva lite vid datorn, eller kanske göra något viktigt husärende, eller BARA FÅ SLAPPA I SOFFAN I FEM MINUTER?! Eller åtminstone få tid att samla tankarna…? Snälla?

  28. Tack för att du vågar skriva som det är!!! Precis som flera andra undrade jag om det var något fel på mig för att jag inte blev handlöst förälskad i min son direkt när han föddes förra året. För det var ju ALDRIG någon som pratade om att de kännt samma sak. Man hörde ju bara rosa moln- historier! Min son var söt och go även som nyfödd, men för mig kändes han inte ett dugg sötare eller mer speciell än vilken annan bebis som hellst. Sen lärde jag känna honom en en dag insåg jag plötsligt att jag älskar honom gränslöst, och inte visste när det började…

    Och visst älskar jag att få umgås med honom när jag kommer hem från jobbet. Men det är också skönt när han går o lägger sig så man kan slappa i soffan…

    1. Tack själv Anna att du känner igen dig och får mig att känna mig som om jag är normal :D. Jag har aldrig förstått det där med att man måste ha rosa moln historier.. det är få som har det så. Berätta ärligt och från hjärtat istället.

  29. Jag blir tårögd! Underbart skrivet. Jag känner igen mig i ALLT! Förutom direkt efter förlossningen. Min dotter var (och är) hela min värld sen sekunden hon kom ut.
    Men resten håller jag med om till 100%.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons