Jag slåss just nu med mig själv. Jag vet inte om jag håller på att halka dit till ätstörningarnas sjuka värld eller om jag bara har häcken full med fyra barn varav en nyfödd?
Min frukost i morse åkte i golvet och hann inte göra nån ny. Så det blev bara kaffe. Sen lunch lagade jag men då det blev ont om tid stoppade jag hälften i matlåda till mannen och min lunch åkte in i kylskåpet. Han skulle iväg och jobba och jag priotiterade hans sällskap till parken. Han är sen borta hela kvällen och jag vet hur ensam jag känner mig framåt kl 20-21 när alla sover det är fredag och jag är solo. Så nu vid 14.00 äter jag en saffransbulle och en latte. Det är det första jag äter på hela dagen. Nu då till varför jag blir lite orolig… Vet att många där ute inte hinner så mycket mer. Men en del av mig känner mig super nöjd! Nöjd att jag klarat halva dagen på endast kaffe. Nöjd att jag snart kommer i mina jeans. Samtidigt växer det ångest i mig då jag mycket väl vet vart jag är på väg. Ta mig ur ätstörningar var bland det svåraste jag gjort. Men vet inte riktigt hur jag ska stoppa det?
KommenteraJag väger i vanliga fall runt 57kg. Det är den vikt min kropp tar när jag äter ordentligt och inte är super vältränad. När jag var gravid gick jag upp till 84 kg. Vilket såklart var en stor påfrestning för kroppen. Nu nån vecka efter förlossning väger jag 68 kg. Jag vet att jag med största sannolikhet kommer att gå ner allt igen. Det har jag gjort de tre andra gångerna och då utan att banta eller så. Det har tagit lite tid men det kommer. Men åh, det är svårt!! Jag har en historia med ätstörningar och efter graviditeter är det svårare. Studier säger att många faller tillbaka efter en graviditet och jag kan verkligen förstå det. Först övervikten, den oformliga kroppen, ont om tid och noll kontroll över livet. Men främst så smakar ingenting gott längre. När man är gravid så smakar ju allt så fantastiskt gott. Framförallt det man är sugen på och får det. Nu smakar ingenting gott. Äter bara för att jag måste. Så sitter och tittar på frukosten som växer i munnen till och med innan jag smakat. Kämpar emot känslan att bara dricka kaffet, kämpar emot hjärnspökena som ätstörningar bär med sig.
Igår och förrgår gjorde det lite extra ont i ena foten och benet. Räckte med att stå och laga middag så bultade det och värkte rätt rejält. Vaknar nu på morgonen och ser hur det ser ut… De uppe vid vaden gör inte så ont. Men de nere vid fotknölen.. AJ! Lägger sig när jag sitter med foten högt men så fort jag ställer mig upp så börjar det bulta och värka. Konstigt att jag bara har det i ena benet men det kanske jag å andra sidan ska vara tacksam för. Jag har använt stödstrumpor flitigt men kanske inte tagit det så lugnt som jag borde? Men fattar inte det där med att ta det lugnt! I min värld tar jag det så extremt lugnt just nu. Klarar ju inte mycket mer än 5 minuters promenad. Men ändå skriker kroppen. SÅ hur lugnt ska man behöva ta det egentligen??
Min fantastiska man försöker stötta. ”Du måste sitta, jag gör det som behövs” men det är ju inte så livet ser ut på riktigt. Dels skulle vi få hämtmat eller pasta och köttfärssås fram till förlossning och sen skulle jag bli tokig! Återkommer till det att jag är van att vara rörlig, van att fixa och dona och helt ärligt, jag vill ha en del saker på mitt sätt. Som tex hur det ser ut i köket, hur sängen är bäddad osv. Ja det är i det stora hela super tramsigt! Jag vet! Men jag är sån! Van att göra det som jag själv vill ha det. Ska jag då sitta i soffan, äta och be honom göra allt? Kommer jag bli surkärring OCH tjockis. Har ju redan gått upp 20 kg… Hur blir det då om jag sitter ner sista två månaderna? Måste ju finnas nåt man kan göra? Kan ju inte vara meningen att man bara ska finna sig i alla krämpor?
KommenteraNär jag skriver från mobilen försvinner hälften av texten när jag publicerar? Förstår inte varför.
Kroppen skriker… Jag förstår inte hur jag ska stå ut 2 månader till? Tänker på alla gamla och de som är sjuka alltid. Hur orkar de? Med stor sannolikhet kommer min smärta och besvär gå över efter förlossning men ändå känns det så enormt tungt. Jag kan inte riktigt tänka att det är så lång tid kvar, får nästan lite panik. Vi målade om äldsta dotterns rum igår. Eller ”vi” ha ha, mannen och dottern gjorde det mesta! Blev dock att jag fick ta de två yngre ensam. Det är helt galet! Men efter en halvdag ensam med då främst 3-åringen så har jag så ont att jag bara vill lägga mig och gråta. Förvärkar, bultar i ben och fötter (där på benet där de tror jag haft en blodpropp svullnar det och blir alldeles varmt) hela bäckenet är så mörbultat att jag knappt tar mig upp ur soffan. Så sitter kvar trots att jag kanske är törstig eller nåt annat så sitter jag kvar i soffan för det är inte värt att gå upp för det gör så ont. Inte ber jag nån annan om hjälp heller, van att klara mig själv. Så sitter där törstig, kissnödig eller vad det nu kan vara. Idag har jag sjukgymnasten inbokad, tack och lov! Ska bli skönt att få mjuka upp ryggen lite och förhoppningsvis känns ryggen hyfsat ok imorgon. Jag försöker bita ihop och fokusera på den fantastiska present jag får när detta är över. Ett nytt litet liv, det är ju helt fantastiskt! De som är tex gamla och skröpliga får ju inte den bonusen av att må dåligt.
KommenteraKroppen skriker… Jag förstår inte hur jag ska stå ut 2 månader till? Tänker på alla gamla och de som är sjuka alltid. Hur orkar de? Med stor sannolikhet kommer min smärta och besvär gå över efter förlossning men ändå känns det så enormt tungt. Jag kan inte riktigt tänka att det är så lång tid kvar, får nästan lite panik.
Vi målade om äldsta dotterns rum igår. Eller ”vi”
Kommentera