Som jag har nämnt så börjar jag snart jobba igen. Jag har inte riktigt vant mig vid tanken än. Det är inte klokt hur fort mitt år som mammaledig har gått. Som mammaledig har man fullt upp, på ett väldigt trevligt sätt. Vi har inte varit mycket hemma utan haft en himlans massa aktiviteter för oss hela tiden. Första tiden så sov Alvar flera gånger om dagen, men bara i vagnen. Så jag var ute jämt: på promenader, på fik, på stan. Jag har träffat så mycket vänner (oftast andra mammalediga) och haft möjlighet att titta in på pressevents och liknande ibland -sånt går allt som oftast bort när jag jobbar. Alvar blir nu ofta rastlös hemma och trivs bra när vi är ute och går, leker med andra barn eller hänger i olika parker.

Det är mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Hur kommer vardagen se ut om två veckor? Kommer jag att känna mig stressad? Kommer jag att känna mig lika lycklig som jag är nu? Ja, jag vet: istället för att fundera på hur det kommer att kännas ska jag leva här och nu. Njuta av hösten som nu blir kyligare och kyligare. Passa på att ta promenader bland höstlöven mitt på dagen. Bara sitta och göra ingenting när Alvar sover på dagen.

Nu är jag och Alvar tillbaka i stan igen. Grillpremiären samt premiären för långfrukost ute i solen är nu avklarade. Vi har redan hunnit med en härlig solskenspromenad på Långholmen, mitt löparparadis (utan vagn dock!) mitt i stan där jag spenderade massor av timmar förra sommaren (helt sjukt att tänka på att Alvar ligger i den 16-veckorsmagen som syns på bilden). Alvar är riktigt förkyld, för första gången i sitt liv, och snorar och hostar medan jag suger rent hans lilla näsa med nässug och torkar snor efter alla nysningar. Men han är glad ändå!

Detta inlägg är faktiskt tänkt att handla just om det, Alvar. Många har sagt att det är roligt att läsa om honom och även om detta är tränings- och hälsoblogg så ägnar jag nu ett inlägg åt det som är det viktigaste i mitt liv.

Lång, stark & sportig

Alvar, av oss oftast kallad Ponken, fyller 6 månader den 4e maj. Han är väldigt lång för sin ålder och mätte 71 cm (och 8,4 kg) för ett par veckor sedan. Alltid längst bland andra jämnåriga. Och stora fötter har han, storlek 19 nu, vilket det är många nästan-1-åringar (!) som har. Han brås på sin långa far- och jag är 1.73 lång dvs inte jättekort jag heller även om jag inte är lång.

Ponken ska bli tvåspråkig. Jag pratar finska med honom, hans pappa svenska och här hemma pratar vi svenska (men när jag tilltalar honom så är det alltid finska som gäller). Han är mycket stark. Jag har inte så bra koll själv som inte har något att jämföra med, men min bror (som har en liten kille själv) brukar säga ”hands of steel” om Alvar och det stämmer nog. Och de där händerna, de är också riktigt stora. Alvar har hållit upp huvudet från första början och började rulla från rygg till mage när han var 3 månader. Nu rullar han runt i en jäkla fart och kan förflytta sig medvetet över hela lägenheten. Fast klarar inte alltid av hinder som stolar mm som skulle kräva lite problemlösning… Jag gissar att han aldrig kommer att lära sig att krypa utan börjar gå direkt eftersom han redan nu kan ta sig dit han vill.

Alvar gör mycket ”crunches” liggandes och strävar upp, men kan inte resa sig upp till sittande själv. Kan heller inte sitta själv utan stöd på sidorna. Alvar älskar vatten och sparkar frenetiskt även i luften när vi säger ”sparka sparka”, det har han lärt sig på babysimmet.

Alvar skrattar mycket och älskar att se oss töntdansa och löjla oss (är det ett verb..?). Han är en nöjd liten kille som hittills inte haft ont i magen eller annat som stört honom så han gråter nästan bara när han är övertrött. Dock kan han skrika HÖGT av glädje, så att hörselskydd vore bra för oss föräldrar…. När han kiknar av skratt är det nånting som smälter inombords hos mig och hela mitt hjärta skrattar också, obetalbart.

Mat började vi introducera vid 4 månaders ålder, men jag ammar fortfarande för fullt. En gång om dagen äter han potatis eller liknande + lite efterrätt (bär, banan el.dyl) och lite gröt om kvällarna (favorit hos honom). Han har smakat massor av saker såsom avokado, mango, blåbär, lite kött i någon form av bebispotatisgryta, t.o.m glass tror jag att farfar gav honom i fredags… (Men nej, han får inget socker och det ska vi undvika ett bra tag till!)

Mammaledighet med Alvar är väldigt härligt, men sömnen är lite av ett problem. Ponkemannen vaknar med 90-12o min mellanrum varje natt och vill amma. Vi försöker ge mer mat (gröt och nu även lite välling) och amma mer om kvällarna, men det har hittills inte hjälpt. Men amningshormonerna gör att mamman inte är sådär helt dödstrött. Alvar har alltid vägrat napp och nappflaska så ingen kan heller avlasta den trötta mamman (ja, vi har övat minst 100 gånger!)

I veckan har A fått sin första tand. Vass som en diamant. Aj!

Att få vara mamma till Alvar är det mest underbara här i livet och jag älskar min familj så att det inte finns några ord. Vi prioriterar familjetid över det mesta (även om vi ser till att båda får göra egna saker flera gånger i veckan) och ser nu fram emot en sommar med mycket familjetid i skärgården.

Våren är tillbaka i Stockholm, förhoppningsvis för att stanna. Sollyckan bubblar över igen och det var t.o.m tillräckligt varmt för en lunch på en uteservering (Petite France).

Jag och Alvar har börjat umgås med en mammaledig granne + son och tycker det är hur mysigt som helst! Idag tog vi en långpromenad tillsammans och avslutade med en lunch + fika i solen. Nu håller vi på här hemma och packar för fullt för snart bär det av till Finland igen. Denna gång dock endast över en långhelg och det är båtfix som står på schemat.

Jag passade på att köpa med egenrostad müsli från Petite France där vi åt lunch. Stans godaste, precis som deras bröd!

Jag ligger lite efter i bloggutmaningen, men här kommer nu svaret på fråga nr 6.

Jag tror bestämt att jag just nu lever den bästa tiden i mitt liv: hemma ledig i ett helt år med en frisk, fantastisk son. Med möjlighet att resa och uppleva (visserligen på ett annat sätt än utan barn, nu reser vi t.ex mycket till Finland för att ge Alvars mormor möjlighet att träffa honom), träffa vänner och hitta på en massa saker. Vi upplever för första gången hur fantastiskt det är att få se en liten individ lära sig nya saker och växa upp till en stor människa.

Detta är förutsättningar som getts mig och som jag vill kunna njuta av till fullo. Utan att vara extremt trött, utan en värkande rygg eller axlar, utan att känna mig trött på vagnpromenader. Jag vill känna mig energisk och stark samt stråla av den lycka som faktiskt finns inom mig. Min träning ska stötta detta mål. Dessutom är ju träning ett stort intresse för mig, det största, och jag blir en mycket gladare mamma och jag får syssla med det jag älskar. Det kvittar om jag springer milen på 45 eller 60 minuter, men att jag springer, skuttar och hoppar och blir starkare av det -det är viktigt.

Var det ett för flummigt träningsmål?