Den lilla magen. Efter en helg med mycket mat syns magen väldigt tydligt! Det gör den ju oftast när jag är väldigt mätt. Gravidkläder får dock vänta lite även om jag är sugen på att testa mina nya, fina byxor. Fast de hinner jag att ha på mig en hel del sen. Det är ju trots allt 5 månader kvar till beräknad nedkomst. Det är en lång tid.
Igår kunde pappan till bebisen känna sparkar genom magen för första gången. Det lär bli en lika aktiv liten människa som storebrorsan är. Och gud vad vi saknar Alvar! Vår lilla styrkelyftare (jo, ett av hans intressen är att bära tunga saker…).
Helgen har varit fantastisk, lyxig och 100% stressfri. Och ännu är den inte slut! Vi har bl.a. ätit årets första utelunch och mannen har faktiskt bränt sig lite i ansiktet. Inte så positivt just det sistnämnda iochförsig, men ett tydligt sommartecken.
Det har varit en otroligt skön långhelg. Vi har både hunnit ta det lugnt och fixat en hel del med lägenheten. De tre senaste helgerna har vi satt upp tavlor och handlat och satt upp hyllor och hängare, bytt ut en hel del saker hemma (sånt som blir ofräscht på några månader: skärbrädor och andra köksgrejer, duschdraperi, handdukar osv osv), tvättat och tagit ner en hel del vinterkläder till källaren, storstädat, börjat göra iordning balkongen… Det finns mycket att göra även om man inte bor i en villa. Storhandlat har vi också hunnit med, sålt saker på Blocket och tränat (2 löppass och pyttelite hemmastyrka för min del). Det som återstor är att hitta en fönsterputsfirma som inte har fullt upp. Om någon har tips på en sådan i Hägersten så hör gärna av er! De vi hade tänkt att anlita och som våra släktingar anlitar har för mycket jobb. Update: Det har löst sig nu med fönsterputs så ni behöver inte besvära er 
En läsare undrade hur länge jag tänker våga springa nu när jag är gravid och mitt svar är: så länge det känns bra. Jag sprang till ca gravidvecka 28 med Alvar i magen. Efter det tränade jag på gymet och cyklade ända fram till förlossningen. Just nu mår jag otroligt bra och det hemska illamåendet är äntligen borta. Jag springer inte fort under långa stunder, men kör ändå trappintervaller en gång i veckan. Annars joggar jag och det känns bra även om något segare än när jag inte var gravid.
Jag är gravid i vecka 17 nu och magen har inte riktigt kommit än även om det helt klart syns att jag är gravid. Jag kan fortfarande ha alla mina vanliga jeans förutom ett par där en liten gummibandsanordning behövs (de har högre midja än mina andra jeans), vilket jag är tacksam för. Jag väntar gärna med att handla gravidkläder för jag kommer att hinna känna mig stor och klumpig!
Nu, när jag äntligen avslöjat att jag är gravid, så kan jag börja ta upp lite gamla lösa trådar. Någon undrade hur det egentligen gick med 30-dagarsyogautmaningen som jag så flitigt höll på med i dryga två veckor. Jo, illamåendet satte visst tvärstopp på det. Jag yogade sista gången på hotellet i Oslo den 16e februari. Körde pyttelite annan träning också den kvällen och det kändes inte bra alls (och så skrev jag att jag behövde satsa mer på träningen och istället blev det NOLL träning. Och besvikelse och frustration jag nämner i inlägget var att mensen återigen hade kommit och jag trodde att det skitit sig med en eventuell graviditet igen. Så fel jag hade, tack och lov.). Morgonen efter drack jag min sista kopp kaffe på över 2 månader -har precis börjat med kaffe igen, mest bara latte som är mer neutralt- och så svepte illamåendet över mig under dagen på kontoret i Oslo. Det var en fredag och på lördag kräktes jag redan. Ingen träning alls var aktuell på 1,5 månad. Att handla mat var en fysisk utmaning så inte ens längre promenader var att tänka på. Tänk dig kräksjuka så förstår du som aldrig varit gravid eller varit illamående under graviditeten. Yoga med bl.a. hunden där man står huvudet neråt var alltså heller inte att tänka på.
Även om jag mår ”bra” nu så blir jag illamående av lukter, när Alvar sparkar på mig i sängen (eller nyps/rivs), när jag åker bil och grejar med mobilen, när jag blir trött osv osv. Är alltså fortfarande ganska känslig. Yoga, som jag annars älskar, känns fortfarande inte aktuellt när det minsta lilla kan få mig att må illa även om jag mår OK största delen av dagen.
Jag kommer att köra en 30-dagarsutmaning längre fram, när det funkar helt enkelt.
Jag har bestämt mig. Imorgon, den 26e september börjar en stor 6-veckors träningssatsning för mig. En ren NO MERCY-grej. Jag ska träna hårdare än jag någonsin har gjort. Inte mer än någonsin, (jag har jobbat som instruktör och kört närmare 20 timmar spinning vissa veckor. Man blir inte stark av det, bara sliten!), men HÅRDARE. Kvalitet. Blod svett & tårar.
Bakgrund:
Jag har tampats med en enorm motivationsbrist de senaste månaderna. Jag har tränat på, men inte alls målmedvetet. Jag håller mig frisk, men når inga resultat. Jag är grundstark och har en väldigt OK kondis, men jag har inte tränat med klocka eller noterat vikter på gymet sedan någon gång efter graviditetsvecka 25. Det var länge sedan nu jag noterade sånt. Jag hade en okomplicerad graviditet och förlossning, kunde träna in i det sista och så också väldigt snart efter förlossningen. Ingenting har hindrat mig från att satsa. Förutom mitt egna huvud. Jag har inte haft lust.
Jag har lidit mycket av motivationsbristen, sneglat lite avundsjukt på min älskade sambo som satsar stenhårt på sin träning och får resultat därefter. Jag har också velat komma dit, men inte lyckats hitta gnistan. NU känner jag mig redo.
Målet:
Om exakt 6 veckor fyller Alvar 1 år. Jag vill kunna säga att jag på den dagen är i en absolut toppform. 3 dagar senare åker vi till USA (Alvar stannar med sin mormor) och med det i mitt sikte orkar jag satsa hårt. Då kommer jag att belöna mig själv med en hög coola träningskläder och minst ett par snygga träningsskor.
Toppform för mig innebär ingen speciell siffra på vågen. Jag har aldrig bantat och äger heller ingen våg. Jag ser och känner läget, siffror och sånt intresserar mig inte. Möjligtvis då fett-%, det ska jag se om jag lyckas kolla upp nu och om 6 veckor. 23/3-2011 (4,5 månader efter förlossningen) var min fett-% 21 (blev Life Gene-testad då). Jag vet att mätningarna inte är exakta och beror mycket på hur mycket jag druckit under dagen och så kan olika metoder ge olika resultat. Men för mig räcker det att veta att jag ligger OK till. Jag gjorde det då och lär inte ha ökat sedan dess. Det är känslan jag har och jag har en bra kroppskännedom som jag arbetat fram under mina 20 år med aktiv träning och intresse för hälsa.
Toppform för mig är att vara stark, explosiv, smidig (min svagaste punkt, facit finns bl.a. här), uthållig och att dessutom stråla energi. Inte så lite begärt, men så heter det också TOPPform. Dit ska jag. Min kropp har en enorm kapacitet, jag vet det och har inget behov att smyga med det. Jag kan bli superstark om jag vill. Jag har varit där så jag vet. Jag känner att jag blivit så himla stärkt av graviditeten, det var lätt att komma tillbaka och allt har gått så himla lätt. Men jag har inte pressat mig så mycket som jag egentligen vill och kan. Varför lägga ner tid på ineffektiv träning när man kan få mycket bättre resultat med optimerad träning.
Imorgon kommer före-bilderna samt mer om träningsupplägget och kosten (obs! Ska inte gå på någon diet utan använda sunt förnuft. Den stora förändringen för mig blir sockret, att minska rejält på det). Och självklart kommer allt att redovisas på bloggen löpande. Jag är taggad!
Lite bilder och reflektioner från före, under och efter graviditeten:
Jag har nästan inga bilder på formen året innan jag blev gravid. Dessa semesterbilder hittade jag dock. Sommaren 2009 sprang jag en hel del och tränade på gym.
Tränar på ett hotellrum i oktober 2009, ganska exakt för 2 år sedan. En period då hård träning och mjölksyra var vardagsmat för mig.
November 2009. Fortsatte träna hårt och det blev mycket crossfit. En av de effektivaste träningsformerna jag vet och kommer även att ingå i denna träningssatsning.
Laktattest på Sport Support Center i februari 2010. Jag hade precis blivit gravid, men visste det inte än. Jag fick bra resultat, syreupptagningsförmåga 57 ml/kg/min och Fitness Class 7/7. Min tröskelfart räknades på 13 km/h (4:36 min/km) vilket innebär att man då kan ligga i denna hastighet ganska så ”smärtfritt” och köra längre intervaller och kortare distanspass i det tempot. (För den oinsatta: Milen avverkar man på 46 min när man springer i detta tempo). Efter testet gick det bara utför (graviditeten).
Det är ungefär hit jag vill igen. Jag ligger nog så långt ifrån nu så det bör vara realistiskt att nå på 6 veckor.
Gymträning ca 3 månader innan Alvar föddes. (Jag längtar till att bli gravid igen när jag ser dessa bilder…)
Och så i gravidvecka 35.
10 dagar efter förlossningen (är ganska säker på att jag drog in magen när jag tog just denna bild)
För 2 veckor sedan. Mitt i ett träningspass och kör benböj = bålstödet aktiverat och annars också ett fokuserat, spänt läge.
Jag känner mig så motiverad. Kommer ni att hänga med på min resa och piska mig lite extra?
1) Tack, nu börjar det trilla in lite bidrag till Linda! Härligt!
2) Efterkontrollen gick bra! Jag kan nu börja träna lite mer ordentligt. Har inte gjort några magövningar förutom plankan efter förlossningen, men nu får jag börja göra lite situps mm. Mellanrummet/glappet mellan mina magmuskler (diastasis recti) är nu mindre än 2 fingerbreddar och då är det alltså OK att börja träna de raka magmusklerna (rectus abdominis) igen.
 |
| Bild härifrån |
 |
| Inte bara plankan utan mycket mer variation framöver! |
När jag frågade om löpning så svarade min BM att de brukar råda en att vänta i 6 (!!!) månader innan man börjar springa. Men eftersom jag är en van löpare så är det tydligen OK att prova springa lite lugnt och känna efter -det ska kännas bra i bäckenbotten. Alltså börjar jag föra in lite jogginslag i mina promenader så småningom. Vilken lycka!
>Under graviditeten fascinerades jag något enormt av min kropp (eller kvinnokroppar överhuvudtaget), hur den talade om för mig att jag skulle vila, äta mer, ändra träningsform mm. Förlossningen fick mig sedan att fullständigt älska min kropp -vilken grej alltså!! Jag har fått en fråga om ”mina bästa förlossningstips” och då alla förlossningar är fullständigt unika så är det enda tipset jag kan ge: LITA PÅ DIN KROPP. HUR ONT DET ÄN GÖR SÅ LITA PÅ ATT DIN KROPP VET VAD DEN SKA GÖRA. Jag hade ett samtal med min barnmorska efter förlossningen och hon sa till mig att hon önskar att fler kvinnor tänkte som jag och hade så stark tillit till sina kroppar och även till personalen under förlossningen. Så det är mitt tips till er som i framtiden kommer att föda barn (jag vet att jag har många gravida bloggläsare).
Nu har det gått tio dygn sedan fina Alvar kom till världen. Vi har i princip gottefikat oss igenom dagarna och den enda motion som har blivit av är 3 st lugna max en timmes promenader (obs! Målet för mig har absolut inte varit att börja röra på mig mer än så än, jag vill verkligen låta min kropp att återhämta sig ordentligt! Var sak har sin tid). Oavsett vad jag själv gör så kommer naturen in i bilden här igen och ser till att ”normalisera” min kropp. Varje gång man ammar så utsöndras hormonet oxytocin som i sin tur får livmodern att dra ihop sig. Livmodern är en stor muskel när barnet precis fötts, men för varje dag krymper den och efter mindre än två veckor märks det tydligt på min mage att denna stora muskel måste ha minskat väsentligt. Är inte det ganska fantastiskt? Heja naturen!
 |
| Avslappnat läge |
 |
| Drar in magen -det var riktigt riktigt länge sedan jag kunnat göra det sist! |
>Den mentala biten är så oerhört viktig vad vi än gör. Jag bevisade det för mig själv ännu en gång idag.
Imorse kände jag frustration, kände mig nästan apatisk. ”Jag skulle ju inte gå över tiden ju! Och här sitter jag nu hemma och stirrar på väggen.” Den härliga lediga tid jag har haft hemma i 2 veckor nu förvandlades helt plötsligt till en vänteplåga trots att mitt fysiska tillstånd inte förändrats. Jag mår inte sämre fysiskt och hur jag mår psykiskt bestämmer jag till väldigt stor del själv.
Jag bestämde mig för att promenera till min barnmorska som ligger på andra sidan staden, vid Kungliga Tennishallen för att vara exakt. Det är en ganska lång bit att gå för en 40 + veckor gravid tjej (vi bor vid Norr Mälarstrand på Kungsholmen) och det spöregnade, men med ett par Hunters på fötterna och ett paraply i handen var det inga som helst problem. Redan på vägen dit ställde jag mig själv mot väggen och konstaterade tyst för mig själv att jag faktiskt fortfarande är lika gränslöst lycklig över att jag till slut lyckats bli gravid och att vi ska bli föräldrar. Sedan så är jag säkert inte ensam om den stora frustration som att gå över tiden innebär för en kvinna som liksom är ”färdig” med sin graviditet, men inte ska det ändå få förminska vår lycka. Jag tar inte en graviditet för givet och ju mer jag tänker på det gnäll jag har uttryckt de senaste dagarna, desto mer skäms jag. Jag skäms verkligen.
Barnmorskebesöket gick bra och med dessa nya tankar i huvudet hade jag helt plötsligt förtjänat ännu en trevlig ledig dag att göra vad jag ville med. Istället för att sitta av tiden hemma i soffan. Och den dagen hade ju redan börjat så bra med en långpromenad. En heldag på stan (eller mest inne på Fältöversten faktiskt) fick det bli. Shopping, lunch och fika tills jag kände att nu orkar jag inte stå på benen mer (vid 4-5 timmar går min absoluta gräns just nu). En hur bra dag som helst. Och den är inte ens slut än.
 |
| Bloggar med mamma. Det går lika bra innanför magen. |
Lämna en kommentar