Tänk hur fort tiden går! Vi gifte ju oss igår, känns det som. Fast efter en vecka är man ju fortfarande relativt nygift

Efter att ha lagt Alvar (han var för pigg och glad för sitt eget bästa och processen tog närmare 2 timmar, suuuuck) så har vi firat en vecka som gifta med vintagechampagne, en ny bekantskap för oss: Nicolas Feuillatte Brut Chardon från 2004. Torrt men fräscht! Definitivt inte sista gången vi dricker den. Måste ju fira varje ny vecka som gift, he he. Men nej, vi dricker inte champagne så ofta.

Det har varit lite av julafton för oss sedan vi kom hem. De fina blommorna på bilden plingade på dörren igår. Och så har det blivit mycket paketöppning i dagarna. Ack, så trevligt! Man skulle gifta sig oftare!

Jag tror att det kommer att bli ett ganska långt inlägg…

Allt började den 7e oktober, 2010. Jag sov med en ganska färdig Alvar i magen (han föddes mindre än en månad senare) och sambon kom hem från nattpasset. Det var vår 3-årsdag. Han stampade in svettig (hade blivit övertid och jag skulle snart upp och iväg till jobbet) med en flaska Moêt & Chandon och två glas på en bricka. Jag trodde fortfarande att det ”bara” var 3-årsdagen som skulle firas, men nej, det handlade om att leva resten av livet ihop.

Eftersom vi hade projektet Alvar framför oss så bestämde vi oss för att bröllopet skulle bli först våren/sommaren 2012. När vi i somras bokade lokal och började planera mer, kolla på band, catering mm så kände vi bara att det var mest jobbigt. Band kändes inte så roligt, men var ändå något som gästerna förväntar sig ska finnas. Jag frågade A om vi inte kunde gifta oss lite mindre, men bara släkten och tärnorna + bestmannen närvarande- eller åka bort och gifta oss. Detta var i juli 2011 och i augusti hade A funderat klart och frågade om inte NY, vår älsklingsstad, kunde vara det rätta stället. JAAAA, svarade jag.

Ganska snabbt bestämde vi oss för Svenska Kyrkan och de hade EN tid kvar i år, den 9e November. Den tog vi. I två månader levde vi snålt och sparade pengar, t.o.m handlade vi Alvars blöjor på Lidl under den perioden och försökte laga mycket mat hemma. Vi var på väg att förverkliga en stor dröm (jag insåg sedan att det är precis så här jag alltid velat gifta mig, men inte förstått det bara) och det var värt att länsa sparkontot också. Så värt det med facit i hand nu efteråt.

Vi åkte till NY på söndagen den 6e november och checkade in på drömmarnas hotell och träffade vänner i hotellbaren och skålade för oss och öppnade paket. Mina nära vänner och vår familj visste om våra planer. På måndagmorgon gick vi till City Clerk Marriage Bureau för att fixa Marriage license som behövdes. Efter det träffade vi ytterligare en vän som också grattade oss med paket och kort med den vackraste dikten (av Nils Ferlin):
Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Med en färsk marriage license i handen

På tisdagmorgon träffade vi prästen. Svenska kyrkan är en fantastiskt mysig liten kyrka och stämningen är underbar. Jag myste mig igenom mötet med prästen. Jag var så lycklig i hela kroppen. Tänkte hela tiden på att vara 100% där och då och hur livet kändes så bra, så bra. Vårt val av kyrka kändes som en fullträff och prästen kändes mycket bra hon också.

På onsdagmorgon var tanken egentligen att börja dagen med gymträning på panoramagymet uppe på 17e våningen, men jag var dunderförkyld under hela veckan i NY (och är det fortfarande). Tur dock att näsan började rinna först efter fotograferingen… Nu snyter jag mig i ett. Men det blev bara frukost från room service istället. Också en skön start på dagen.

Sista frukosten som ogift

Jag hade fixat naglarna och färgat och klippt håret precis innan vi åkte. Tanken var att boka frisör + smink till bröllopsdagen, men det gick inte som planerat (försökte gjorde jag och mailade några) och redan veckan innan insåg jag att jag skulle få fixa håret själv då jag inte orkade lägga en dag i NY på att leta lämplig salong. Men jag övade redan hemma och det blev bra.

Runt halsen har jag morgongåvan jag fick av (än så länge blivande) mannen. Love it!

Sedan tog vi en promenad för att hämta blommorna vi beställt och betalat redan från Sverige. Skönt att röra på sig lite även om vi fick ta en taxi tillbaka till hotellet.

Tillbaka på hotellet var det bara på med kläderna, hoppa in i en taxi och möta upp prästen och fotografen i kyrkan. Allt kändes så bra. Vi gick in i takterna av Brudkör av Lohegrin (Wagner). Stort och alldeles underbart. Vigseln var intim och vacker. Som solomusik lyssnade vi på Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”. Den hade vi även på Alvars dop. Att ge någon sin morgon och sin dag är det största och viktigaste man kan ge. Prästens tal fick tårarna att forsa. Vi hade fått skriva ett varsitt papper om varandra och vad min man sagt om mig var så obeskrivligt vackert och rörande så jag trodde inte det var jag som fick uppleva detta. Drömde jag? Nej, livet är så här bra. Ut gick vi, som ett gift par, till Bröllopsmarsch av Mendelssohn. Jag gråter när jag hör den nu när jag länkade.

Kyrkan bjöd på mousserande vin och snacks, vigselpappren skrevs på och sedan följde 2 otroligt roliga timmar med fotografen mitt på Manhattan och i Brooklyn med Manhattan som bakgrund. Vi ville ha det opretentiöst och skippa allt var limousiner heter. NY är rått och ruffigt, varför göra det till något annat. Aldrig har vi fått så mycket gratulationer som mitt i vimlet på gatorna och i tunnelbanan. Ja, vi åkte tunnelbana i brudklänning och fastnade i en och annan kamera och videokamera. Vilken upplevelse! Bilderna nedan är inte högupplösta utan skärmdumpar. Det blev många fantastiska bilder tagna mitt på 5th Avenue eller med en rå graffitibakgrund i Brooklyn, men av respekt för min man lägger jag inte upp bilder framifrån på honom. Fotografen, den duktigaste jag jobbat med, heter Agaton Ström.

På hotellrummet möttes vi av ännu en flaska mousserande och ett kort med vacker text som mina bästa vänner och tärnor hade fixat dit som en överraskning. Underbart!

Vi hade ett par timmar för oss för att byta om och vila upp oss. Sedan tog vi en taxi till restaurangen Daniel. En upplevelse i sig. Första gången jag åt på en restaurang med högsta Michelin-klassningen (3 stjärnor). Bara vinlistan var en tjock pärm med hundratals sidor. Och servicen, den var extraordinär. Och maten givetvis utsökt. Vilken dag!

Den 9e november, kl 14.30 lokal tid (20.30 svensk tid) gifte vi oss i Svenska kyrkan på Manhattan. Det var bara vi, prästen, kantorn och en fantastiskt duktig fotograf som sedan tog oss runt på Manhattan och i Brooklyn för att föreviga den alldeles undebara dagen. Jag lovar att visa några proffsbilder senare, men här får ni några från min egen kamera (och A vill ju inte vara med på bild på bloggen, lite synd när det gäller just bröllopsbilder). Jag är den lyckligaste tjejen på jorden. Och de ord som min man sa till mig (via prästen) under vigseln kan jag lätt leva på resten av livet. Tårarna forsade.