Ivar vill fortfarande inte äta. Han är snart 8 månader. Han ammar massor, så det går ingen nöd på honom (tjockis), men det gör det snart på mig…
Idag träffade jag en vän med en son som är yngre än Ivar och som äter morgongröt, lunch, mellis, kvällsgröt osv osv. Jag konstaterade att han äter mer mat på en dag än vad Ivar någonsin fått i sig hittills, totalt på 3 månader alltså. Det är snart 3 månader nämligen som vi har gett honom smakprover. 1-2 teskedar är vad min bebis kan tänka sig att gå med på, som max. Och vi har provat all tänkbar mat, även kryddad vuxenmat. Överallt på fik och restauranger ser jag nu bebisar som äter med god aptit, bananer som skrapas med sked. Så mycket ätande bebisar är det runt mig att jag tror nästan att det är någonslags provokationskampanj som pågår.
Om en dryg vecka börjar första delen av min PT-kurs. Det vore önskvärt att min bebis ville äta innan jag försvinner på dagarna, 8 dagar på raken dessutom.
Jag menar alltså inte att han är spinkig.
Hemma i Stockholm igen! Ett regnigt Stockholm. Klockan ringde 05.30 och 06.10 var vi framme.
Jag har rest ensam med pojkarna några gånger, även flugit. Det går, men man ska tänka på några saker. 1) Tålamod 2) tålamod 3) tålamod. Jag har lyckats att ta allting med ro, åtminstone denna gång, och hela resan gick strålande. Andra saker som är ett måste är bra bärlösningar. En lätt vagn som rullar bra och går att packa. En bra bärsele när man reser med bebis och så en bra, stor och ergonomisk rygga att packa familjens saker i, det som inte får plats i vagnen. Jag var även tvungen att ha med bilbarnstol till Ivar. Men den åkte bra på Donkeyn som i övrigt är så himla bra då den går att göra smalare så den kommer in i hytten- en vanlig dubbelvagn hade fått stå utanför då dörröppningarna är smala. Stokke-bärselen, som jag skrev om för några dagar sedan, orkar jag bära Ivar i i flera timmar om så skulle krävas. En favorit också!
Åker man båt med småbarn så är ett tips att ta en hytt med dubbelsäng då det (i vårt fall) inte är sällsynt att alla vaknar i samma säng. Kan bli trångt i en hytt med våningssängar.
Nu är vi laddade för nya äventyr när det gått så himla bra att resa på sistone! Idag väntar en fullspäckad dag med möte & lunchdate för mig och Ivar på förmiddagen och i eftermiddag är det sommarfest på Alvars förskola.
På nedersta bilden springer Alvar i Åbo downtown med kusinen E som redan är saknad.
Innan Alvar föddes köpte vi en Babybjörn Active-bärsele med ryggplatta. Den fungerade bra tills han började väga lite mer. Man fick olidligt ont i axlarna efter en stund, trots ryggplattan. Vi struntade i att använda bärsele efter att Alvar fyllt 7-8 månader. Nästa bärsele skulle bli en ergonomisk Pognae-bärsele som jag använde för att ha Alvar på ryggen. Både jag och Alvar gillade bärselen och den funkade även om jag var gravid runt v 28 (bältet lägger sig på höfterna dvs under magen). När jag sedan skulle använda samma bärsele för bebis Ivar visade det sig att den var totalt omöjlig att knäppa när man har bebisen på magen och man ska knäppa det översta spännet över bröstryggen. Det går inte när man är själv. Ett par gånger använde jag den, men sedan blev jag faktiskt mer irriterad än nöjd och det var dags att hitta en annan lösning. I Pognaen gick det dessutom endast att ha bebisen mot sig, inte tittandes framåt.
Precis innan vår Kreta-resa för någon månad sedan fick vi en Stokke My Carrier. Det är en bärsele som fungerar från födseln och upp till ca 3 år och där man först har bebisen mot sig på magen, sedan utåt och efter att barnet är längre än 72 cm kan det bäras på ryggen. Denna bärsele har räddat oss! Ivar, den tidigare alltid-så-nöjda bebisen, vill numera inte sitta i vagnen speciellt långa stunder när han är vaken. Och väldigt sällan i en stående vagn iallafall (tänk lekpark när storebror leker = en daglig aktivitet för oss). Axelbanden är supemjuka och vikten fördelar sig även på ryggen där man har en speciell ryggskena som stöttar bra. Bärselen är lätt att ta på själv utan hjälp. Ivar trivs kanon i den och jag tror att han nog tror att han går själv när jag promenerar med honom på magen. Sedan jag var och hämtade ut bärselen har den använts varje dag. Det blir kris när den glöms hemma- sist fick mannen gå flera km med Ivar på axlarna och det är absolut inte den säkraste eller mest bekväma lösningen. Jag gillar också att bärselen har en ficka för iPhonen/plånboken. Enda minuset för mig är att jag inte kan dra åt midjebandet så mycket som jag skulle behöva (någon cm till). Den sitter bra, men skulle kunna sitta ännu bättre och stötta ännu mer. Jag är smal, men inte petite (1.73 lång). En 1.60 lång, smal tjej skulle nog uppleva denna bärsele som för stor. Jag har dock aldrig fått ont i axlarna av denna även om den glappar en aning. Det bästa är alltså såklart att man provar en bärsele innan man handlar en- och det gärna efter bebisen är ute 
Knallrött är snyggt! (Matchas dock kanske inte bäst med en rosa tröja.)
Jag har nog lyckats lura min hjärna ordentligt, eller så är det vädret som har gjort det. Men jag går runt och är sådär semesterlycklig som man kan vara mitt på sommaren när man är ledig. Alla måltider intas på balkongen. Eller på en uteservering eller på gården. Idag de 2 förstnämnda. Gå runt i huset/gården och snacka med grannarna. Låta Ivar leka på en filt på en gräsmatta. Låta balkongdörren vara öppen hela dagen och spendera mer tid på balkongen än inne i lägenheten. Mycket här i livet handlar om vårt mindset och våra tankar. Jag har på sistone lyckats tänka så mycket positiva tankar och kunnat liksom ta på de lyckliga stunderna medan de är här och inte när de passerat. Mina barn skänker mig väldigt mycket glädje och lycka.
Middag dukat för stora och små. Jag gjorde lax-och spenatpaj samt kycklingpaj som vi åt med avokadosallad till.
Alvar har alltid älskat att vara ute. Det har aldrig hänt att han velat komma in pga dåligt eller kallt väder tex. Ett problem som vi således haft är just att han aldrig vill komma in. Han protesterar ALLTID när vi säger att det är dags att gå in. Och ändå brukar vi bearbeta honom innan och säga att han nu får leka en stund till och sedan går vi in och äter eller vad det nu kan vara för orsak. Tårarna kommer varje gång.
Idag hade jag en uppgift att sköta och det var att vara med mina pojkar hela dagen. Vi serverades lunch utomhus (gårdstädning) så jag kunde glömma alla måsten såsom matlagning (städning och liknande struntade jag helt enkelt i. Sängen är fortfarande inte bäddad och nu är klockan 22.30.) och bara vara ute i solen. 6 timmar fick Alvar leka. Och efter en sådan utelekinferno fick det faktiskt att få in honom utan tårar. Nu vet vi var gränsen går. Ingen tvekan om att mamman var en aktiv scout som liten och att sådant kan gå i arv. Jag har sovit under bar himmel mer än en gång i mitt liv och det misstänker jag att min son också kommer att göra.
Lämna en kommentar