För ca 7 veckor sedan kickade jag igång min 6-veckorsutmaning. Den tog slut på Alvars ettårsdag, den 4e november. Förutom att träna hårdare (dock blanda hårda, mellanhårda och lätta träningspass) och mer målmedvetet så åt jag inget socker under perioden och såg till att äta mer fet fisk (3 gånger i veckan) och superfoods varje dag.
Precis som jag visste så var sockret svårast. Jag hade utvecklat ett beroende som var svårt att bryta, men jag lyckades! Det var svårt i början, lättare mot slutet. Nu, efter en vecka i cheesecakens och Ben & Jerrys lovade land, blir det spännande att se om jag lyckas gå tillbaka till mitt sockerfria liv- med några undantag på helgerna. Och skriver jag som ovan så lyckas jag såklart inte- jag måste bestämma mig och säga att ”det är klart det går!” Och det kommer det att göra. Jag mår bättre om jag drar ner på sockret.
Fet fisk och superfoods kommer fortfarande inte helt automatiskt. Jag måste tänka extra för att komma ihåg att äta det tillräckligt ofta. Ska ta lite gojibär och kakaokross till kontoret så jag kan få i mig lite superfoods på jobbet också. Och så väljer jag lax alltid när jag kan.
När det kommer till träningen så har jag haft helt fantastiskt roligt under utmaningen. Och jobbigt. Jag har pressat mig framförallt med löpningen och nått resultat varenda vecka. Dock blev jag förkyld vecka 5 och hann aldrig köra sluttester v.6 pga jobbresa, Alvars kalas och sedan NY-resa. Och sedan blev jag superförkyld i NY igen och snorar fortfarande. MEN, jag är nöjd ändå. Jag har inte lika tydlig facit som jag hade hoppats att ha när vecka 6 är slut, men jag vet med mig att det gick mycket framåt under de första veckorna. Och några testlopp körde jag ju! Jag har hittat tillbaka till en varierad löpning och intrervallerna. Fantastiskt roligt!
Styrketesterna gick sådär… Eller det blev alltså inga sluttester alls. Jag testade lite grejer i början och antecknade antalet, men det blev aldrig så att jag hann testa samma saker på slutet. Jag kunde inte prioritera träningen mot slutet av vecka 6 och så blev jag sjuk. Nu, efter snart 2 veckors sjukdom, känns det inte rättvist att köra testerna. Men, jag tränade hårt på gymet de första veckorna. Dessutom såg jag till att köra många hemmastyrkepass (mest tabata) som utan utmaningen inte hade blivit utförda pga ren lathet. Jag har inte nått mitt mål när det kommer till styrkan, men jag har heller inte misslyckats helt.
Som bloggläsare kanske det känns något flummigt att läsa om mina ”framsteg” då jag inte kan redovisa tydliga siffror, men utmaningen var för MIG och den uppfyllde sitt syfte till 95%. Lite mer disciplin hade jag önskat av mig själv v 6- och så skulle de där tydliga testerna blivit genomförda- därav de 5 procenten.
Och, jag skäms lite nu igen (för flummigheten och för att göra det ännu mer omätbart), jag kom aldrig iväg på någon fettprocentsmätning heller. Ska jag vara ärlig så hade jag inte så mycket motivation till det att jag hade prioriterat det i min vardag då jag ändå redan låg OK i andelen kroppsfett. Då jag redan ligger (låg) på hälsosam nivå så blev detta mest som ett utseendemål och det hade således lägsta prio, utseendemässigt trivdes jag redan 100% i min kropp. Och träning för mig personligen får inte handla om utseende. Några bilder knäppte jag dock vecka 6 (när 5 veckor av utmaningen precis hade gått) och jag tycker ändå själv att de kanske skvallrar om en liten minskning i fett, gör de inte?
Före:
Efter:
Note to self: gör rent badrumsspegeln!
6-veckorsutmaningen var det roligaste jag gjort på länge (förutom att gifta mig 
) och jag fick definitivt mersmak. Tack för all pepp på vägen, ni är bäst!
Sista veckan i 6-veckorsutmaningen har börjat. Även om jag var förkyld hela vecka 5 så känner jag att jag redan nu har lyckats bra med det jag ville nå. Jag har visserligen inte kört maxtest på armhävningar, plankan, dips mm och kollat huruvida det gått framåt (något MÅSTE ju ha hänt där!), men när det gäller löpningen så har jag ju sett resultat hela tiden under resans gång. Så otroligt roligt! Jag behöver tydligen ha bestämt mig ordentligt för att kunna pressa mig så hårt. Detta är alltså definitivt inte den sista utmaning jag kör!
Jag har kommit ifrån mammamesträningen (Vilken iochförsig var väldigt bra den också under delar av mammaledigheten! Att helt enkelt röra på sig och göra det utan prestationskrav.) och har ett helt annat fokus nu. Det känns så himla kul- jag älskar ju att träna hårt, har alltid gjort det! På köpet har jag fått tillbaka mina magrutor (märkte jag imorse på gymet!) och jag tror minsann att armarna också ser lite tightare ut nu. Jag trivs väldigt bra i min starka och ganska explosiva kropp! Den som dessutom för ett år sedan födde fram min största kärlek i livet. Jag känner tydligare nu att jag och min kropp är ett team som stöttar varandra och om jag ger den tillräckligt motion, bra kost och vila så ger den tillbaka bra prestationer, en pigg och glad knopp och dessutom sitter kläderna bra.
Något jag däremot vet att jag inte riktigt har fått än är en smidigare kropp. Men jag har fått tillbaka yogan i min vardag, även om det bara har varit en gång i veckan. Jag ser denna punkt ändå som en lyckad en och vill trots allt fokusera på det positiva.
Socker var ju svåraste utmaningen- att hålla sig ifrån det- och när väl de 2 första veckorna var passerade så har tiden gått fort och jag har klarat mig fint utan socker. Vecka 5 smakade jag på Milical, en proteinbarnyhet främst avsedd för kvinnor, i två olika smaker och bröt på så sätt sockeruppehållet liiite. Men bara lite. En sådan bar innehåller lika mycket socker som 2 st Gott & Blandat godisbitar (det är alltså ändå väldigt nyttiga bars om man jämför med t.ex Swebar som är rena godiset i jämförelse!). Det kan jag faktiskt leva med och jag känner inte att sockersuget ökat pga denna ”utsvävning”. Efter utmaningen ska jag fortsätta hålla mig ifrån ett dagligt sockerknaprande, men när det bjuds på hembakat eller om vi vill gå ut och fika med familjen på helgerna så vill jag kunna unna mig en bit gott- det är helt enkelt så värt det. Och nästa vecka befinner vi oss faktiskt på Manhattan och inte en chans att jag skulle åka hem därifrån utan att ha mumsat på några bitar världens godaste cheese cake!
Nu ska jag köra hårt sista veckan. Eller lagom hårt- vågar ju inte börja maxa med löpningen så länge jag har rethosta kvar. Jag älskar träning. Jag älskar att utmana mig själv.
Tidigare, om jag försökt vara utan godis t.ex, så har jag lätt fuskat. En Remi-mintchoklad (min favoritkaka #1!) är ju inte godis utan det är en kaka och glass är inte godis osv. Självklart har jag förstått att kakor/bullar/glass är samma sak (i sockeravseende) som godis, men jag har nog tänkt att jag på det sättet ändå gör godiset lite mer svåråtkomligt och på det sättet minskar intaget.
Men den här gången är det allvarligaste fusket tuggummi med sötningsmedel. Första veckan var det typ 2 droppar agavesirap i raw food-choklad och sedan dess ingenting (vecka 4 närmar sig sitt slut nu). Eller nästan ingenting. Ikväll tog jag några klunkar Cola Zero av sambon- något jag undviker även i vanliga fall, även när jag tillåter mig själv äta socker. Aspartam är ju tyvärr inte det bästa du kan ge din kropp nämligen. Men that’s it. Inget socker eller andra sötningsmedel.
Annars har det slunkit ner lite I Love Eco-chips och I Love Eco-popcorn, men inget socker. Tänk att jag fixar detta, nästan 4 veckor utan socker nu. Men som sagt, annars ingen diet överhuvudtaget- jag äter som vanligt och ser bara till att få i mig tillräckligt med nyttigheter såsom fet fisk och superfoods. Och om sockersuget nu försvunnit? Nej, för mig gällde tydligen inte 21-dagars regeln*, sockersuget finns där, men jag kan behärska mig och det enda problemet är, precis som jag skrev tidigare, att livet blir aningen tråkigare.
*det sägs att man kan jobba bort en dålig vana på 21 dagar
Vilken bra dag det har varit! Parkhäng med Alvar i fint (och kallt!) höstväder, träffat fantastiskt trevliga människor, tränat och bara känt att livet är så bra! Jag har inte ångest över att jag ska börja jobba på måndag- det hade jag tidigare.
Det är vecka 4 i 6-veckorsutmaningen. Jag bestämde mig tidigt i veckan att träna lite annorlunda denna vecka, lite mer varierat och inte fullt lika hårt. Jag tror det behövs för att få resultat. Så istället för 5 km maxloppet maxade jag i en roddmaskin på gymet i 20 min. Inte lika tufft som löpning, men svettigt och kul. Sedan blev det ett kort men utmanande överkroppspass på det.
Jag har också roddat med två tävlingar idag som kommer att komma upp en och en inom kort. Jag tycker det är roligt att ha en tävling på bloggen ungefär varannan vecka. Försöker att fortsätta med det även när jag börjat jobba. Först ut är en av mina absoluta favoritprodukter.
En viss färg som regerar bland mina träningskläder, necessärer, väskor, skor mm…
Och så har jag tagit på mig högen i ovan bild. Förutom väskan och necessären då.
Tiden går verkligen fort när man har roligt. För roligt har jag haft även om jag t.ex. känt ångest inför varje maxpass. Max är ju jobbigt liksom. Men känslan efteråt går inte att beskriva, så himla värt!
Nu har jag lämnat vecka 3 bakom mig och precis gjort bakläxan också. Lyckades nämligen inte få in yogan i förra veckans schema (helt enkelt tack vare kass planering- planering är ju ALLT!) och har precis passat på att köra hemmayoga nu när Alvar sover.
Dagens träningsmiljö
Träningen går fantastiskt bra och jag har verkligen nått mycket av det jag ville när jag kickade igång utmaningen. Jag har hittat explosivitet och målmedvetenhet i min träning, väldigt mycket träningsglädje också. Att bestämma sig var det bästa jag gjort på väldigt länge.
Sedan måste jag nog skriva några rader om ämnet socker. Alltså, jisses vad ett sockerfritt liv känns tråkigare. För mig gör det det iallafall. När jag tänker efter så har mina fikastunder med en färsk muffins eller liknande varit något jag ofta sett fram emot hela dagen. Jag ser ju ändå mig själv som en äkta livsnjutare och någon som ä-l-s-k-a-r vardagslyx. Säg t.ex. att jag är i lekparken med Alvar på förmiddagen och tänker att vi ska börja gå hemåt så han kan få i sig lunch och sedan sova. Och sedan ska jag äta lunch också och efter det sätta mig med en färsk damtidning, en latte och en blåbärsmuffins som jag precis handlat i ett närliggande bageri. För mig är dessa stunder heliga. Visst, jag har gjort raw food choklad och fruktsallad och köpt teer som smakar godis. Men det är inte samma sak. Jag inser nu så tydligt att mitt sockerbegär är mycket vanebetingat, nog inte alls lika fysiskt betingat.
Godis med äckliga tillsatser kan jag definitivt leva utan, alltid typ. Men nygräddade, hemgjorda (eller bagerigjorda, ej färdiga inplastade) äppelpajer, bullar och muffins mm. sätter ju trots allt guldkant på tillvaron. De behövs inte varje dag, men iallafall en gång i veckan. Det håller jag fast vid. Och så fortsätter jag mitt sockerfria liv med detta sagt.
Ja, det går fortfarande framåt hela tiden. Hejdå jogger mama! Även om det var jobbigt så var det betydligt bättre känsla och något behagligare än sist jag sprang 5 km max på bandet.
Jag klev av bandet 1 min innan gymet stängde. Det fick bli stretch på t-baneperrongen och mängden av eftersvett var inte att leka med… Ett skönt avslut på veckan!
Ja, först var det motivationsbristen. Ombytt och klar satt jag och väntade på sambon, bara för att konstatera att jag inte skulle hinna ta det tåget som var absolut sista för mig för att hinna träna någorlunda OK innan gymet stänger. Luften gick ur mig. Jag vet, en pyttesak, men mitt sista hopp var ju att köra på autopilot, bara göra. Ta tåget senast 17:04 och sedan precis hinna köra 8 x 800 m intervaller innan gymet stänger 18:00. Jag var så inställd på det att världen liksom (mikro)rasade för en stund.
Jag vet inte varför det kändes så himla jobbigt, men när jag ändå hade varit så nära att köra så tänkte jag att jag ju måste genomföra ändå. Mätte en 800m sträcka på kartan och började trixa med pulsklockan och gps-poden. Har inte använt den sedan början av 2010 så jag hade liksom glömt hur den fungerar. Och såna saker utgör en ENORM tröskel för mig. Hellre köra utan då är min vanliga melodi. Teknik som krånglar för med sig mycket negativa känslor. Men det var inte så svårt och jag kom iväg och det kändes direkt bättre. Som det alltid gör! (Löpning är väldens bästa terapi!)
8 x 800 m i 4:18 – 4:30 tempo och kuperad terräng och jag var tillbaka till mitt normala jag. Eller mer. Jag kände mig som en löpare igen, inte den mysjoggande mamman, utan en l-ö-p-a-r-e. Och så började jag studera pulsen. Glädjes åt att den sjönk snabbt mellan intervallerna (ett kvitto på en bra kondition) och fick en nytändning för pulsträning. Jag har ju varit en trogen anhängare av pulsbaserad träning, men kommit av mig. (Ska nog gräva fram lite gamla faktainlägg på bloggen och länka till dem om någon vill läsa lite mer om pulsträning.) Återigen har jag liksom hittat en ny dimension i min träning, och denna gång var det tack vare ett uteblivet inomhuspass som skapade så mycket frustration hos mig. Inget ont som…
Jag känner så starkt att jag är på väg ”tillbaka”. Det händer saker väldigt fort nu och det beror mycket på att jag ju faktiskt inte varit ”helt borta” heller, men har saknat målmedvetenhet och ”edge” (hittar inget bättre ord nu) i min träning. Som jag påpekat tidigare så är det inte själva tiderna jag klockar som är grejen utan att det går framåt hela tiden. Att jag utmanar mig själv. Vad andra presterar kvittar fullständigt. Jag känner mig bra inom mina egna referensramar och det räcker.
Hemifrån gick det en sur mamma och tillbaka kom en strålande glad mamma. Hejar här på Alvar som knatar runt bakom fotografen. På mig har jag Iconic Lite Cross Jacket från Newline som är något tjockare och börjar kännas perfekt nu när temperaturen sjunkit rejält. Tightsen heter Iconic Power Tights och är ett par bra bastights som nog räcker fint (värmemässigt) en månad till. Sambon testar just nu exakt samma plagg och vi kommer att tillsammans skriva ett separat inlägg om bl.a. dessa plagg.
Idag känns min 6-veckorsutmaning, precis som det nog ska vara, väldigt utmanande. Det är 2 dagar kvar av veckan och jag har 3 pass kvar att avverka. Definitivt görbart, men jag har ingen lust. Ingen motivation.
Därför har vi bestämt att jag ska vara ombytt och klar när sambon kommer hem från jobbet. Då ska jag precis hinna till gymet och springa intervaller på bandet innan de stänger. Bara göra. Ibland får det vara så. Utan träningsglädje just innan passet, men de positiva känslorna kommer ju sedan. Idag blir det 800 m intervaller, inspirerad av läsaren Kajsa som också kör en träningsutmaning just nu (inspirerad av mig. Nu inspireras jag tillbaka, eller hur säger man? 
)
Sedan så brukar det låta att man skapar en ny vana/blir av med en ovana på 21 dagar. Idag har jag levt sockerfritt i 20 dagar (ok att det slunkit ner någon liten gnutta socker i en färdiggjord macka med lite sylt på och sånt. Men jag har inte aktivt valt socker eller sötningsmedel!). Men jag är fortfarande sugen på sött hela tiden. Imorgon kommer den magiska 21-dagars gränsen- kommer det att kännas annorlunda? Jag har lite svårt att tro det. Jag ser hela tiden möjligheterna till en mysig fikastund med en god muffins och är nära att glömma bort att jag inte ska äta sånt nu.
Dagens lunch blev pannkakor på 2 ägg, lite keso, en skvätt mjölk, 2 tsk jordnötssmör och en banan. Stekte dem i kokosfett och åt med lite gräddfil (som blivit över efter en nachostallrik igår) och bebisfruktpuré (som blivit över från sonen). Jag har blivit en mästare på att få nyttig mat att se onyttig ut
Vecka 3 i min 6-veckorsutmaning har börjat. Tiden går fort när man har roligt!
Vecka 1 sammafattade jag här.
Vecka 2 var bra ur träningssynpunkt: mångsidig träning, mycket träningsglädje och jag lyckades träna hårt också precis så mycket som tanken var. 2 pass yoga igår (ena passet var Bodybalance, så inte renodlad yoga, men ändå) gör sig påminda idag. Mycket träningsvärk i rumpan efter många utmanande vridningar. Skönt!
Ur kostsynpunkt misslyckades jag IGEN med att äta fet fisk 3 gånger. Så nu har jag tagit till lite bättre planering denna vecka och gjort en stor kastrull laxsoppa som ska räcka till flera måltider.
Sockret då? Jag har klarat mig helt utan det i 2 veckor nu. Stolt!
Världens enklaste laxsoppa med vatten + en grönsaksbuljongtärning, några potatisar, ett 4-pack frysta laxfiléer och en halv påse frysta sopprotfrukter.
När jag hade fotat min mat som jag skulle äta till lunch så gjorde sambon detsamma. Han har ingen utmaning på gång just nu
Jag har alltid sprungit mycket (sedan jag var runt 13 år). Men mest långt och långsamt. Tyckt om att nöta och inte stirrat mig blind på klockan. Iochmed min utmaning har jag nu börjat springa kort och snabbt. Det är som en helt annan sport, iallafall en helt ny dimension för mig. Och jag är redan fast. Samtidigt då jag alltid är lite rädd och nervös inför mina snabbare pass.
Idag stod det 5 km max på löpband på schemat. Men livet kom emellan. Eller rättare sagt en hög plankor, målarfärg, en dörr och en hel massa beslag. Släp hyrdes och timmarna tickade på och när vi kom hem från den mindre roliga shoppingturen och hade burit upp allt så hade gymet redan stängt. Lösningen blev 5 km i terräng och då det är kuperat här i krokarna så fick det bli en ny indexrunda: jag får helt enkelt jämföra löpbandstider med löpbandstider och terrängtider med terrängtider. Helt OK. Och det var faktiskt fantastiskt uppfriskande att springa ute i höstluften.
24:28 klockade jag min indexrunda på. Jag återhämtade mig direkt och blev inte lika trött som förra veckan när jag sprang på bandet (då var jag helt död!). Jag tolkar det som att jag har lite kvar i kroppen och ska ta i mer nästa gång. Nu är jag sugen på att springa nästa veckans snabbdistans också ute. Jag tror jag borde kunna kapa upp mot en minut om jag vågar börja lite hårdare. Sista kilometern är bara uppför och där har jag nog svårt att bättra mig så mycket.
Jag hade på mig löparkläder från Newline. Jag och sambon kommer att vara ambassadörer för Newline i höst och har fått hem ett gäng plagg. Jag har fått några kommentarer kring att jag bara visar upp ”rosa tjejplagg” (ja, det är rosa detaljer på tröjan jag hade på mig idag också) så framöver kommer ni att få se herrplagg också, garanterat inte rosa!
Livet som kom emellan. Hoppas vi inte får några gäster de närmaste två veckorna då gästrummet är ganska fullt just nu. Det är spännande inredningsprojekt på G.
Lämna en kommentar