Värmen gör mig lycklig, men samtidigt slö och orkeslös. Om jag inte tränar direkt på morgonen så är det lätt att träningen inte blir av. Men eftersom jag nu gett f** på att bli riktigt stark så funkar det inte att hoppa över planerade träningspass.
Jag hann med en barnfri fika på stan med min yngsta bror i förmiddags, en liten laddning av vuxentid och vuxensnack och en nygräddad vaniljmunk, och sedan var det dags att vara med pojkarna ensam hela dagen i ett tomt hus. Eller faktiskt utanför det. Jag och Ivar har spenderat en stor del av dagen på gräsmattan och jag har bara sprungit iväg och matat eller plåstrat om storebror då och då. Han roar sig annars själv bara han får vara ute. Gräva, tvätta traktor med diskborste, vattna blommor. Allt som sker utomhus är roligt.
Träning lockade inte ett dugg, men redan igår hade jag modifierat mitt ena hemmapass som jag fått av min PT (är tvungen att modifiera det när jag är bortrest eftersom jag inte har tillgång till kettlebells). 4 varv och 7 övningar och något som kändes som en evighet i värmen. Armhävningarna var helt klart värst. Men nu är det gjort. Jag och pojkarna är nyduschade, Ivar tar en tupplur och Alvar bygger lego. Jag känner mig sömning och slapp efter en dag i värmen, men också nöjd med att träningen blev av.
Förresten , som önskerubriker fick jag både hotellträning och hemmaträning, så jag kommer inom kort att lägga upp några färdiga pass som funkar bra att göra på semestern dvs inga redskap behövs.
Vi har ingen chinsstång hemma och gymet besöker jag bara 2 gånger i veckan. Så varje gång jag ser en stång någonstan, ett utomhusgym eller ett fotbollsmål t.ex, så måste jag bara passa på att hänga lite. Prova chins och gunga lite (knees to elbows och numera orkar jag även toes to bar). När det gäller själva chinsträningen i sig så funkar det inte riktigt utan gummiband än- är inte stark nog. Fast ett par gånger lyckas jag nu häva mig upp. Är inte nöjd förran jag orkar minst 6 st, men helst närmare 10. Det är kul att ha mål som innebär en ordentlig utmaning.
Nära mina föräldrar där jag är nu finns ett utomhusgym där jag hängt (i dubbel bemärkelse) lite grann.
Högsommarvärme och träning i bara sportBH och knälånga tights.
Jag joggade ca 2 km till den backe jag sprungit som mest i när jag fortfarande bodde hemma. En spånbana mitt i skogen, terapeutiskt ställe. 10 gånger upp för den ca 150 m långa backen. Jogg hem igen.
Kymmenen = 10. Jag samlade på streck och fick ett efter varje spurt uppåt. Jag tappar lätt räkningen när jag blir trött.
Innan Alvar föddes köpte vi en Babybjörn Active-bärsele med ryggplatta. Den fungerade bra tills han började väga lite mer. Man fick olidligt ont i axlarna efter en stund, trots ryggplattan. Vi struntade i att använda bärsele efter att Alvar fyllt 7-8 månader. Nästa bärsele skulle bli en ergonomisk Pognae-bärsele som jag använde för att ha Alvar på ryggen. Både jag och Alvar gillade bärselen och den funkade även om jag var gravid runt v 28 (bältet lägger sig på höfterna dvs under magen). När jag sedan skulle använda samma bärsele för bebis Ivar visade det sig att den var totalt omöjlig att knäppa när man har bebisen på magen och man ska knäppa det översta spännet över bröstryggen. Det går inte när man är själv. Ett par gånger använde jag den, men sedan blev jag faktiskt mer irriterad än nöjd och det var dags att hitta en annan lösning. I Pognaen gick det dessutom endast att ha bebisen mot sig, inte tittandes framåt.
Precis innan vår Kreta-resa för någon månad sedan fick vi en Stokke My Carrier. Det är en bärsele som fungerar från födseln och upp till ca 3 år och där man först har bebisen mot sig på magen, sedan utåt och efter att barnet är längre än 72 cm kan det bäras på ryggen. Denna bärsele har räddat oss! Ivar, den tidigare alltid-så-nöjda bebisen, vill numera inte sitta i vagnen speciellt långa stunder när han är vaken. Och väldigt sällan i en stående vagn iallafall (tänk lekpark när storebror leker = en daglig aktivitet för oss). Axelbanden är supemjuka och vikten fördelar sig även på ryggen där man har en speciell ryggskena som stöttar bra. Bärselen är lätt att ta på själv utan hjälp. Ivar trivs kanon i den och jag tror att han nog tror att han går själv när jag promenerar med honom på magen. Sedan jag var och hämtade ut bärselen har den använts varje dag. Det blir kris när den glöms hemma- sist fick mannen gå flera km med Ivar på axlarna och det är absolut inte den säkraste eller mest bekväma lösningen. Jag gillar också att bärselen har en ficka för iPhonen/plånboken. Enda minuset för mig är att jag inte kan dra åt midjebandet så mycket som jag skulle behöva (någon cm till). Den sitter bra, men skulle kunna sitta ännu bättre och stötta ännu mer. Jag är smal, men inte petite (1.73 lång). En 1.60 lång, smal tjej skulle nog uppleva denna bärsele som för stor. Jag har dock aldrig fått ont i axlarna av denna även om den glappar en aning. Det bästa är alltså såklart att man provar en bärsele innan man handlar en- och det gärna efter bebisen är ute 
Knallrött är snyggt! (Matchas dock kanske inte bäst med en rosa tröja.)
Jag och pojkarna har precis kommit till Finland för en minisemester och för att gå på dop. Halva packningen blev kvar i Finland. Pojkarnas skaloveraller, mina finskor att ha på dopet, alla doppresenterna, mina träningskläder -allt blev kvar hemma. Det blir till att handla det som vi verkligen måste ha. Jag ogillar sådant onödigt handlande, men vad ska man göra… För mycket att hålla reda på tydligen när jag reser med två barn.
Ivar somnade precis och Alvar åkte till stan med min mamma. Jag blev kvar i soffan med några inredningstidningar. Om två timmar ska jag gå på massage. 90 min! En belöning mycket bättre än tex en pryl att ge sig själv efter närmare 3 månaders seriöst träningsslit.
Lämna en kommentar