Miss Agda- Småbarnsliv och endorfiner

Nu kommer den där race report:en alla (?) väntar på. Den typ av läsning jag själv väldigt gärna ägnar mig åt och är intresserad av. Men jag försöker hålla det kort (lyckades inte!) och på en lagom nivå då internet då ju är så läskigt stort. Min tanke är att låta er läsa detta medan det är aktuellt och efteråt raderar jag inlägget som jag också gjort med Alvars förlossningsberättelse.

Som ni som läst här vet, har jag varit väldigt sjuk på sistone. Såpass sjuk att jag till slut inte klarade mig hemma. Både bakterie- och virusinfektioner i lungor, hals, näsa, bihålorna, ögonen. Hög puls och höga infektionsvärden under nästan två veckor. Och ännu är jag inte ens i närheten frisk, över 2 veckor senare. Vaknar varje natt av hosta och halsont. Dock har jag mycket energi i kroppen nu efter förlossningen, äntligen,  och tänker inte så mycket på att jag inte är frisk.

Med andra ord var det inte en perfekt utgångspunkt för en förlossning. Jag hade ju inte kunnat äta ordentligt på ett bra tag heller. Men Lillebror ville visst ut.

Torsdag den 4/10

Gravid v. 37+ 4. Lämnade Storebror på förskolan på morgonen. Extremt ansträngande var det (1 km promenad enkel) och på vägen tillbaka bestämde jag mig för att be Alvars Farfar lämna dagen efter istället. Jag orkade inte så mycket än själv. Mötte grannen på vägen tillbaka. Hon påpekade att jag såg väldigt sliten ut och tipsade om att det kan vara bra att ta av sig de blåa sjukhusplasttofflorna som satt kvar på mina gummistövlar efter att ha lämnat Alvar. Mitt tillstånd i ett nötsskal: för mycket att hålla reda på.

Hem och vila. Orkade inte laga någon lunch. Som vanligt. Ingen aptit, inga hungerskänslor. En smoothie med risprotein fick det bli ändå. Lisa ringde och vi pratade länge. Jag nämnde lite lätt att jag nog hade fått någonslags förvärkar vid 13-tiden som fortsatte komma. Men det var väl inget att bry sig om. Det jag inte nämnde för Lisa var att jag visst hade en värktimer framme och tryckte på enter varje gång jag fick en värk och jag såg att de fortsatte och fortsatte att komma.

Efter samtalet gick jag upp och hämtade boken ”Att Föda” av Gudrun Abascal. Kanske skulle det vara bra att läsa den inför denna förlossning också. (1,5 sida blev det läst av den boken kan jag säga.) Lite senare sms:ad jag mannen ”Har nog haft förvärkar i ett par timmar nu. Men det är väl inget att bry sig om. Tror jag.” Gick upp och tänkte att jag kanske kunde packa den där BB-väskan som ju ska ligga redo. Tog fram en träningsväska på måfå och slängde in några bebisplagg som matchade, en skön bebisfilt och amningsbh och amningslinne och ett par extra mjukisbyxor för mig själv. Värkarna fortsatte komma.

Med tanke på att Alvar kom ut väldigt fort och å andra sidan pga att jag precis varit inlagd på sjukhus tänkte jag att det nog ändå är bra att prata med BB Stockholm där vi planerade att föda. Vänligt, hjärtligt bemötande och lugn röst, men dessvärre helt fullt. ”Men häng kvar, jag kollar med Södra BB.” Södra BB, som visade vara den mest fantastiska platsen att föda på, blev det till slut. Jo, och vi kunde komma på kontroll och se om det var något på G.

Ringde mannen som nu var och hämtade Alvar. Ca 3,5 timmar med värkar (som inte gjorde ont) nu. ”Det kanske är något på G nu ändå. Kan du inte ringa din pappa för att komma hit och passa Alvar”. Det dröjde innan han kom hem. Jag åt några mackor (hade ju skippat lunchen- fasiken vad dumt!) och det slog mig att jag kanske föder barn snart. Jag hade ju inte ens hunnit vara ledig något efter jobb/sjukdom än. Att ha bäddat vagnen var den enda förberedelse inför bebis jag gjort. Ingen födelseplan ifylld, inga andningsövningar, inga böcker lästa, inget skötbord förberett, ingen bebisvagga bäddad.. ja, ingenting. Men bebisar kommer väl ändå om de väl bestämt sig för det.

Svärfar kom runt kl 17 och jag började känna lite ont nu. Vi tog hans bil och åkte in till Södra BB. Ett underbart gulligt mötande av en kvinna vid namn Katarina. CTG på mig. Regelbundna värkar (4 min emellan), relativt starka, men det kunde dröja ett tag. Klockan var 18. Inte öppen nästan något alls. Pyttipanna till middag. Jag fick ondare och ondare. Vågade inte äta mycket för jag hatar att kräkas. Tillbaka till rummet. Jag såg ut så här. Ont, men ändå inte så farligt. Beviset på det är att jag kunde tvinga fram ett leende.

 

 

Jag uttryckte min oro för att jag kanske svimmar. ”Hur ska jag kunna föda barn då jag inte orkade lämna på förskolan imorse?”

Mannen tajmade värkar med mobilen och det var minst 2-3 minuter mellan, men de varade nu i strax över en minut och jag fick ondare och ondare. Ingen frågade om smärtlindring och jag tänkte inte på det heller. Det är ju ändå bara latensfas, typ. Gick på toa och det kom klart blod nu. Barnmorskan konstaterade att det kommer att komma ett barn ikväll (eller inatt eller inom kort). Det smärtfulla smög sig på och jag fattade nog inte riktigt att jag fick ondare och ondare. Vid kl 20 tror jag att jag kved ganska ordentligt när värkarna sköljde över mig. Fast jag går mest in i mig själv och ser arg ut när det gäller. Passar på att vara lite kort och nästan elak mot mannen under pauserna. (Han ska väl också få lida lite?).

Någon gång efter åtta frågade barnmorskan: ”Men du kanske skulle vilja ha lite smärtlindring. Har du provat akupunktur?” Hade aldrig provat, men jag sa att vi kör. Det hjälper en att slappna av och det hade jag lite svårt med just nu. Uttryckte min oro för att jag inte kommer att orka pga sjukdom, men jag fick energidryck och barnmorskan peppade mig.

Kvällspersonalen gick hem vid 21 och in klev en erfaren finsk barnmorska som tog allting med ro och strålade (26 års) erfarenhet. Genom att titta på mig så såg hon att jag hade effektiva värkar och att det gick framåt. Då såg jag ut så här (men en aku-nål i pannan)

 

Charmigt värre, men var så goda! Det plåtas inga look book-bilder under en förlossning.

 

Värkarna blev intensivare och jag erbjöds lustgas som jag också tackade ja till. Det var den enda smärtlindring jag fick när jag födde Alvar och det funkade för mig. Även om jag inte vet hur mycket den egentligen lindrar smärtan. Men den får en att sväva lite grann. Det blir lite lättare att hantera helvetet.

Genom att bara titta på mig konstaterade barnmorskan, den mest fantastiska av alla, att hon nog skulle hämta instrumenten som behövdes under en förlossning. Skönt, tänkte jag. Det kommer ett barn. Min stora rädsla (förutom hur jag kommer att orka) var att jag kommer att kräkas. Kräktes så rejält med Alvar och jag hatar att kräkas. Så jag vågade knappt att dricka något även om jag såklart fattade att jag var tvungen. Smuttade lite. Mannen langade.

Öppen 8 cm. Klockan var strax efter 21. Vid 18 var jag inte öppen alls och vi visste inte om det skulle ta en hel natt eller ett dygn innan något mer hände.

Det var lite svårt med lustgas pga infektionen i lungorna. Hade behövt dra 7-8 djupa andetag, men efter 4-5 fick jag inte luft (det var 50/50 lustgas/syrgas) och var tvungen att ta bort masken. Fick alltså inte hjälp genom hela värken. Hade förresten tur med att det alltid var minst 2 min paus mellan värkarna. Då dog jag lite. Bara blundade och föll i koma tills det var dags för nästa värk igen. Låg förresten i en vanlig säng nästan hela tiden. Under någon halvtimme under tidigare kväll provade jag att ligga på en saccosäck, men sängen kändes bäst då jag var så utmattad av mina infektioner.

Klockan var runt 22 när barnmorskan kontrollerade mig igen och sa att jag var helt öppen. Vattnet hade fortfarande inte gått! Jag fick börja krysta när det kändes att jag inte kunde stå emot längre. Jag tror det tog 4- 5 värkar med krystningar. Vattnet gick där också. Jag var inne i min bubbla och vrålade och tyckte synd om mig själv. Barnmorskan var stencool och gick runt i rummet och rättade till gardinerna, säger mannen. Hon coachade dock mig och kollade lite såklart också. Bad mig att hålla igen lite och verkligen följa värkarna. Ingen elektrod på huvudet på Lillebror, ingen CTG heller efter kvällens första kontroll vid kl 18. Hjärtljuden kontrollerades ett par gånger under kvällen med ett sådant trähorn. Instrumentmässigt hade denna förlossning kunnat ske hemma förutom lustgasen då.

Kl 22.32 kom Lillebror. Så liten, bara 3110 gram. Alldeles vit av fosterfett. Han har fångat våra hjärtan så hårt att vi inte visste det var möjligt. Jag är lyckligare nu än vad jag trodde var möjligt. Men han känns fortfarande så liten, så skör. Jag har absolut inte vant mig än, just i skrivande stund är han 4 dygn gammal exakt.

 

 

Jag tror inte det är sant att min kropp fixade att föda barn efter all sjukdom och när jag inte fixade att gå 2 km långsamt tidigare på dagen. Säg vad ni vill om kvinnor, men vi har starka kroppar, så mycket starkare än vi någonsin själva kan förstå. 4 dagar senare känner jag mig dessutom 90% återhämtad. Mannen har åkt på någonslags influensa och jag har varit på fötterna precis hela dagen, sprungit på rutinkontroller med Lillebror, hämtat Alvar på förskolan, hämtat paket och lekt med honom, handlat. Utan problem.