Kom ihåg mig

Tillbaka till bloggen!

Min viktberättelse

Jag har egentligen aldrig varit tjock i ordets rätta bemärkelse. Som tonåring var jag normalviktig, och som student på 90-talet var jag också normal, varken mer eller mindre. MEN jag kände mig tjock och gjorde otaliga försök att gå ner i vikt. Ett av de fulaste orden jag visste var mullig, och jag kände mig mullig men ville inte vara mullig, utan normal! Det handlade om ungefär 5 kg jag ville gå ner på den tiden…
Jag har alltid tyckt om att röra på mig och tränade mycket i min ungdom, spelade fotboll och simtränade flera dagar i veckan och spelade matcher/tävlade på helgerna. Senare ägnade jag mig åt roliga träningspass a la skidgympa, step-up och aerobics. Tidigt på 90-talet började jag på allvar försöka gå ner i vikt. En gång lyckades jag verkligen, det var när min dåvarande kille talade om för mig att han tyckte att jag hade börjat bli tjock. Jag var så ledsen och grät floder men slutade äta godsaker och gick ner både 5 kg och mer därtill. Men tro inte att jag lämnade killen! Jag minns känslan när jag vägde under 60 kg – wow! Och axlarna som var så raka och fina, gud vad jag tyckte att det var snyggt… men när det tog slut med killen kom kilona tillbaka, suck.
Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade jag kanske aldrig brytt mig om dessa 5 kilon, då hade jag kanske varit glad och nöjd med mig själv och min kropp. För min drömvikt nu är faktiskt just så mycket som jag vägde då, när jag vägde 5 kg för mycket, 68 kg. Men jag var alltså inte nöjd, utan jag försökte och försökte. Det var inte så att jag inte lyckades gå ner ett par kilo i vikt, men tyvärr gick jag alltid upp dem lika snabbt igen, men ändå. Hålla vikten var liksom inte min grej, utan själva viktminskningen.
Och när barnen flera år senare kom, smög sig ytterligare några kilon på för varje graviditet. Nog lyckades jag gå ner dessa graviditetskilon, men på något sätt smög de sig på igen, och ytterligare ett par därtill.
Någon gång började jag gå på Viktväktarna och lyckades gå ner och bli guldmedlem, det var ett år i juni. Lovade mig själv att aldrig någonsin mer bli överviktig och att jag skulle gå på VV:s träffar regelbundet även som målviktig. Men strax efter att jag blev guldmedlem började sommarledigheten, både min egen och VV:s, och under sommaren gick jag upp det ena eller andra kilot. Det var inte så mycket till att börja med, men jag bestämde mig för att gå ner dessa par kilon innan jag gick och vägde mig hos VV igen.
Det var början till en vikt-berg-o-dalbana som skulle upprepa sig i några år. I princip såg det ut så här: Jag gick upp lite under sommaren, bestämde mig för att gå till VV när jag gått ner det jag hade gått upp, ville ju få ros och inte ris, men gick istället upp mer under hösten och toppade min vikt någon gång efter jul.  Sen låg jag på den vikten under större delen av våren, gjorde några halvhjärtade, och helhjärtade också för den delen, försök att gå ner i vikt, utan att lyckas. Någon månad innan det var dags att (försöka) förlänga guldmedlemskapet började jag få panik och gick på hårdbantning i egen regi. Och första året klarade jag faktiskt av att nå min guldvikt lagom till vägningen i juni. Jag fick beröm av VV-konsulten som talade om för mig hur duktig jag var. I ärlighetens namn berättade jag faktiskt att jag tyckte att det var svårt att hålla vikten, men aldrig HUR svårt det var och hur det faktiskt såg ut för min del, att jag faktiskt inte hade lyckats hålla guldvikten, utan gått upp under året för att sedan gå ner lagom till förlängningen. En äkta ”guldis” var jag i alla fall inte, i alla fall inte under stora delar av året! Och sen började det om på samma sätt igen.
Morfar dog i juni strax innan jag hade tänkt förlänga VV-medlemskapet för 3:e gången, så jag åkte på begravningen och struntade i VV:andet ett tag. Det ledde till att jag sköt på vägningen om och om igen, och som tidigare år gick jag upp i vikt under hösten och vintern.
Så kom det som komma skulle, vintern 2010 knäckte jag mitt ”all time record” som icke gravid och var nästan uppe i 80 kg. Jag mådde dåligt och kände mig misslyckad. Bestämde mig för att gå ner i vikt efter jul. Skulle testa en pulverkur som syrran lyckats gå ner med för att få en rivstart. Och faktiskt, utan att jag egentligen var speciellt motiverad, lyckades jag käka pulver i två veckor innan jag gick över till blandad kur.
Under våren fortsatte jag sakta men säkert gå ner i vikt och nådde slutligen min guldvikt i maj,8 kg lättare och väldigt mycket nöjdare. För jag hade inte bara ägnat våren åt bantning, utan hade även ransakat mig själv för att försöka ta reda på varifrån detta berg-o-dalbanebeteende kom, varför jag alltid tillät mig gå upp det jag så strävsamt hade gått ner.
Och vad var det för ”fel” på mig då, vad kom jag fram till?
Tidigare hade jag bara vågat tänka tanken, men aldrig vågat uttala det högt, att jag faktiskt känner mig beroende av sött. Jag kunde (och kan fortfarande, naturligtvis) äta godsaker varje dag, helt utan problem. Inga jättelass, men ändå, varje dag. Och faktiskt är det ett problem, för jag kan inte sluta. Nästa dag är det lika gott igen, och nästa och nästa och nästa igen, jag kan utan problem äta lite till, när suget väl har satt sig fast är det som om hjärnan stänger av och jag bara vill ha mer när jag väl börjat.
Tyckte dock att det var överdrivet att jämföra mitt beteende med alkoholister eller rökare med ”riktiga” beroenden, jag hade säkert bara svag karaktär. Men när jag läste ”Sockerbomben” (”Sockerbomben : bli fri från ditt sockerberoende” av Pia Nordström, Bitten Jonsson) någon gång under våren 2011 insåg jag att jag faktiskt kunde vara det, sockerberoende, eller snarare sockerkänslig, och att jag inte var en dålig människa med dålig karaktär, utan att jag helt enkelt har ett sug efter sött som är större än hos många andra och att jag inte har en spärr som får mig att sluta äta, utan att jag måste ta till radikalvarianter (totalstopp) med jämna mellanrum för att inte spåra ur och klara av att sluta äta sötsaker.
Och har denna insikt löst mitt viktproblem? Nja, skulle jag vilja säga. Det är nog snarare så att nu när jag vet varför jag går upp i vikt, och att det beror på något fysiskt och inte på ”mig”, så är det lättare att hantera viktproblemet. Men visst, jag kämpar med vikten, varje dag, till och med. För sötsuget försvann inte när insikten kom, utan det är nog snarare så att jag har en bättre förståelse för vad det är jag måste se upp med, och faller jag dit vet jag vad jag ska göra för att hitta tillbaka till rätt spår igen. Trist nog klarar jag inte av att äta lite sött då och då, för då är risken överhängande att jag faller dit. För att hålla vikten måste jag med jämna mellanrum göra en totalrensning och ”rena” kroppen på sött.
Egentligen borde jag sluta med sött helt, men så långt har jag inte kommit ännu, varken viljemässigt eller känslomässigt, eftersom jag ju gärna äter sött. Och det är här jag befinner mig i dagsläget, hösten 2011.

Leave a Reply

annonser