För en annan som -alltid- haft huvudet under armen istället för på skaft kommer detta bli en riktigt utmaning att skiva ihop… Jag var ju liksom en virrpanna utan minne redan innan graviditeten men har om möjligt blivit ännu värre nu! Jag glömmer vad jag pratar om, berättar samma saker tio gånger om och såfort jag går in i ett annat rum för att hämta/lämna/göra något har jag glömt vad det är i samma sekund som jag kliver över tröskeln.
Ja med det sagt är det väl lika bra att jag skriver denna nu. Det är ju en ganska omskakande upplevelse att föda barn så tidpunkter och detaljer kan vara svårt att komma ihåg, men tar lite hjälp av min journal som ligger här brevid mig… ;-P
Nåväl…
Lördagen den 28:e vaknar jag pigg & utvilad för första gången på månader. Kollar på klockan – 08.30
I samma stund hör jag hur något knäpper till inuti mig, som att någon sätter en nål i en vattenfylld ballong ungefär. Jag frågade Andreas om han också hade hört, vilket han hade. Varpå jag säger – Det där måste ha varit vattnet som gick?! Och när jag slänger mig ur sängen för att ställa mig upp så börjar det rinna.
– Jaa, tamefan. Säger jag 😀
Går in på toaletten, lite smått förvånad (hade ju liksom börjat tro att han skulle bo kvar där inne för alltid) och börjar bli skakig. Nu är det alltså dags!! Känslan av det… Otrolig!
Ringer förlossningen som säger att vi ska komma in på undersökning kl 10.00
Vi packar ihop det sista av förlossningsväskan och far iväg.
Väl därinne gör de CTG som visar att allt är som det ska, sen blir vi hemskickade med en ”igångsättningstid” utifall att det inte skulle sättas igång av sig själv innan måndag kl 08.00
Men tjejen i receptionen säger ”Jag tror att vi ses ikväll igen ;-)” när vi lämnar Förlossningen.
Redan i bilen börjar de första värkarna, de kommer smygandes. Inte alls särskilt starka, men ändå så att jag förstod att det faktiskt var riktiga värkar. Börjar klocka, de kommer med 10 – 20 minuters mellanrum.
När vi anländer till Kungsör ber jag Andreas springa in och köpa kexchoklad och annan färdkost som jag trodde kunde behövas på förlossningen (vilket sedan visar sig ligga kvar i kylen typ en vecka – kan ju säga som så att jag inte riktigt kände för att äta ett skit när det väl satt igång ordentligt haha). Fast innan han skulle handla släppte han av mig, så att jag kunde sätta mig i badet en stund. Detta gjorde inte så stor skillnad i smärtstillande men jag blev ju ren iallafall 😛
När Andreas kommer hem igen tar jag mig upp ur badet (likt en valross) och så passar vi på att äta, blev smörgårstårta som jag shoppat dagen innan (hade fått något ryck kvällen innan och handlat smörgåstårta, chips, godis, kakor m.m för 300 spänn på ICA maxi.. som också sedan bara blev liggandes hehe).
När vi ätit klart och klockan hunnit bli 14 kommer jag på den briljanta iden att vi ska lägga oss i sängen för att försöka vila en stund. Jo hejdu, här börjar värkarna komma igång ordentligt och jag hade då verkligen ingen lust att ligga rakt upp o ner i sängen. Hade ju hört att det kunde underlätta att sitta på en yoga-boll så jag rotar fram min i garderoben o sätter mig. HA! När en ny värk kom slänger jag mig av den, för att stå som en rädd kutryggad katt på golvet och försöker komma ihåg att andas. Näe, det var ingen hit vare sig att ligga ner eller att sitta på en boll och gunga när värkarna kom. Det enda som dög för mig för att sitta på sängkanten och luta mig framåt och andas profylaxandning. Någonstans här kommer värkarna med 4-7 minuters mellanrum och jag ber Andreas ringa in till förlossningen och säga att vi kommer vare sig vi får eller inte. Jag skiter i om de skickar hem oss igen, säger jag. Bara vi får komma in på undersökning, något MÅSTE ju ha hänt.
Andreas ringer och vi får godkännande att komma in på kontroll. I bilen på väg in kommer värkarna med 2-3 minuters mellanrum och jag försöker andas mig igenom dem under tystnad. Väl inne i Västerås möts vi av den glada nyheten av en lång bilkö, de bygger om vägen. Jag är förbannad i tankarna men försöker att fokusera på värkarna.
16.29 stämplar vi in på förlossningen och barnmorskan kollar hur pass öppen jag hunnit bli. 2 centimeter. TVÅ centimeter?!?! Blir nästan gråtfärdig. Man blir ju hemskickad om man inte är öppen minst 4. Tanken på att sätta sig i bilen en timma och åka hem igen är ju inte speciellt tillfredsställande…
Men barnmorskan säger snällt att eftersom jag har så intensiva värkar så får vi stanna kvar på förlossningen i ett vilorum. Tack o lov! Hon frågar om jag vill ha morfin. Jag får inte ta epidural pga av min sjukdom.
Jag tackar ja till morfin och detta räddar nog min kropp ganska mycket. Hade så täta, starka värkar att jag inte lyckades slappna av förrän jag fick morfinsprutan. Den tar inte bort några värkar men den gör mig lugn emellan dem. Jag skakade som ett asplöv innan jag fick den.
Klockan 19.04 får jag sterila kvaddlar, då värkarna är så oerhört jobbiga att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. De hjälper inte ett skit. Och de gjorde inge ont att få heller, som jag hört att de skulle. Var förberedd på världens smärta men kan ju säga att det va som en droppe i havet jämfört med värkarna jag hade.. Jag profylaxandas (TACK ännu en gång Sandra för kursen!!) och försöker tänka att varje värk för mig närmre Loui. Men det är svårt att fokusera på annat än att smärtan är helt vidrig just då. Jag bönar och ber om lustgas. Får till svar att jag inte kan få det ännu, är ju inte på förlossningsrummet utan bara på vilorummet.
Vill gå på toaletten. Försöker hinna mellan en värk men de är ju så täta så jag lyckas få en inne på toaletten. Lyckas göra det jag ska för att sedan komma ut vimmelkantig och säga att jag upplever att det nu nästan är outhärdligt.
Barnmorskan tycker det är konstigt att jag inte får smärtlindring av kvaddlarna och vill göra en undersökning för att se hur öppen jag är. 5 centimeter nu! Inte konstigt att jag inte känt något smärtlindring av kvaddlarna säger hon, jag har ju öppnat mig så fort. Personalen säger att det nog är dags att flytta över till förlossningsrummet. Undersköterskan talar om att hon ska gå och förbereda lustgasen, ÄNTLIGEN!!
Mellan en värk slänger jag mig upp ur sängen, tar tag i ett gåbord och kutar in för att hinna innan en värk kommer. Hinner precis slänga mig ner i sängen när den kommer. Klockan är 19.45 och jag ligger som en stucken gris och vrider och vänder mig. De vill kolla CTG men lyckas inte få kontakt då mina tvära vändningar i sängen gör att apparaten bara sätter sig på fel plats. De sätter skalpelektrod. Är öppen 7 cm nu. 19.52 får jag börja använda lustgasen/syrgasen 50/50. Jag frågar desperat om man inte kan höja lustgasen lite och börjar själv sträcka mig efter den för att försöka ställa om den. Får till svar att det är bättre att de fixar det.. 😉
20.59 börjar krystvärkarna. BM gör en undersökning och talar om att jag nu är öppen tio. Jösses vilken känsla! Kroppen arbetar verkligen helt av sig själv. Det bara kommer. Nästan så att jag känner hur han far neråt inuti mig. Helt sjukt!
Skriker som ett grottmonster och förundras över vilken stark röst jag har 😉 De sätter upp handtagen i sängen åt mig för att jag ska ha något att kramphålla haha..
Andreas påminner mig om att andas. Älskade fina pappa Andreas!
Klockan 21.06 får jag börja krysta. SKÖNT! Jag upplevde krystvärkarna och själva framfödandet som det som var minst smärtsamt. Minns när de sa att de såg hans huvud. Det gav mig sån otrolig kraft! Jag låg tyst och väntade på att nästa värk skulle komma, när de sa att det bara krävdes en värk till. Jag minns också hur nöjd jag blev när de sa att jag krystade och tog i på precis rätt sätt, haha 😀
Den brännande känslan jag läst om gav sig till känna. Den sista krystvärken kom och vips så var han ute. Han skrek direkt! Både jag och Andreas bölade. Och så fick jag upp honom på bröstet. Räknade hans fingrar, hans tår. Tio små tår och tio små fingrar. Hur är det möjligt? Tänk att det faktiskt var en liten POJKE som levat inuti mig i 9 månaders tid. Hade ju liksom fortfarande inte riktigt fattat det. Trodde väl typ att det skulle komma ut en paj eller så…….
Här tror man ju att det ska vara över med smärtan men då ska helt plötsligt moderkakan ut också. Barnmorskan trycker på min mage. Jag är redo att trycka till barnmorskan. Gör det naturligtvis inte men försöker iallafall mota bort hennes händer. Helskoootta va ont det där gjorde, nu får ju smärtan liksom vara klar! Men hon är duktig och det går fort, äntligen klar… Sen ska vi ju inte prata om smärtan i nedre regionen… Men, man överlever den ju… Och vilken belöning man fått!
Andreas klipper navelsträngen och får sätta på Loui första blöjan. Han gosar med honom på skötbordet och jag bara njuter av att världens finaste skatt -äntligen- efter såååå många år av längtan har kommit <3
