I morgon klockan ett ska vi tillbaka till dom som håller i Leos utredning för att få svaren, och ev diagnos.

Jag försöker att inte tänka på det för jag blir automatiskt gråtfärdig då.

Jag vet att det inte är nån fara att få en diagnos och att han e samma barn och han kan få hjälp mm MEN jag har ändå svårt att tycka att det är  okej att ens barn har en sjukdom som aldrig kommer gå över, som han måste leva med i resten av sitt liv.

Jag hoppades på att dom skulle komma fram till att han bara var en busig och vild 6 åring men det lutar väl inte åt det hållet.

Kändes helt fel när vi fyllde i alla papper också, lite som att man sitter och pekar ut alla fel och brister ens barn har, det var lite som att jag ångrade mig där och då och bara ville strunta i allt och säga det är inge fel på honom han är alldeles perfekt som han är.