VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

LADY IN RED

<![CDATA[

Michaela Delér ZARA OUTFIT (2 av 5) Michaela Delér ZARA OUTFIT (1 av 5) (kopia) Michaela Delér ZARA OUTFIT (4 av 5)

Dress –ZARA

God morgon! Igår när vi var ute och promenerade passade jag på att fota en outfit till er. Jag tog fler helkroppsbilder men objektivet jag har till kameran fixar inte riktigt att ta bilder långt ifrån så dom blev dåliga. Ska köpa ett bättre objektiv för outfits. Dock är det så sällan jag tar det så det kanske är onödigt egentligen. Eller gillar ni sånt och vill se mer av det? Hur som helst, jag köpte den här klänningen på Zara rea för 140 kr. Hur bra? Jag använder ju typ aldrig kläder i färg men den här tyckte jag var fin. Trivdes faktiskt ganska bra i den också. Det är ju alltid nått.

Nu ska vi packa ihop oss och åka ut till Lagnö och hälsa på min farmor och Ulf. Det var riktigt länge sedan jag var där så det ska bli så mysigt. Ha en underbar fredag och helg! PUSS och KRAM <3

//Good morning! Yesterday when we were out walking I took the opportunity to take some outfit photos for you. We took more full body pictures but this lens that I have to my camera don’t really do pictures from a long distance, they got so bad. I´m going to buy a better lens for outfit posts. Although I rarely take outfit photos so maybe thats unnecessary. Or do you like those kind of posts and want to see more of them? Anyhow, I bought this dress on the Zara sale for 140 SEK. How awesome? I almost never use clothes with colors but I thought that this was beautiful. I actually felt pretty comfortable in it too. That´s always something. 

Now we are going to pack up and go out to Lagnö and see my grandmother and Ulf. It was so long ago that I was there so it´s going to be really nice. Have a wonderful friday and weekend! XOXO <3

]]>

Kommentera

FAMILY TIME

Michaela Delér BOULEBAR (8 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (2 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (5 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (7 av 9) (kopia) Michaela Delér BOULEBAR (1 av 9)Michaela Delér BOULEBAR (3 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (4 av 9)

Today´s lunch spot..

Jag vill börja med att säga tack för alla fina kommentarer på inlägget jag postade i morse, ni är ju bäst. Jag tror verkligen att andra i samma sits som oss kommer att må bättre efter att ha läst både inlägget och era kommentarer. Det är viktigt att prata om dessa saker så att man inte känner sig så ensam, den känslan är hemsk. Bäst är ni och tack för att ni delat med er av era känslor.

Dagen idag har verkligen varit magisk. Vädret har varit helt underbart och jag och min lilla familj gick ut på en promenad till Rålis och satte oss på Boulebaren för en lunch. Jag och Jens tog samma, parisare tror jag den hette, sjukt god. Det var som en macka med en hamburgare, lök, ägg, tomat på och pommes till det. Mums. Efter lunchen blev det lek med Livia i parken och sen gick vi och handlade lite och sen hem igen. Nu sover båda och jag och Jens ska kolla en film. En torsdag helt i min smak.

Tack igen för kommentarerna <3 Vi hörs i morgon. PUSS på er <3

//First of all I want to say thank you for all the wonderful comments about the post I posted this morning, you guys are the best. I really think that people in the same situation as us will feel a lot better after reading both the post and all of your comments. It´s important to talk about these things so that you don’t feel so alone, that feeling is horrible. You are the best and thank you so much for sharing your feelings. 

Today have been magical. The weather has been amazing and me and my little family went out for a walk to Rålis and then went to Boulebaren for some lunch. Me and Jens took the same dish, I think it was called parisare, really tasty. It was almost like a sandwich with a hamburger, onions, eggs, tomatoes on the top and french fries on the side. Yummy. After the lunch we played with Livia in the park and then we went grocery shopping and then home again. Now both of the kids are sleeping and me and Jens are about to watch a movie. A perfect thursday according to me. 

Thanks again for all the comments <3 Talk tomorrow. XOXO <3

Kommentera (6)

FAMILY TIME

<![CDATA[

Michaela Delér BOULEBAR (8 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (2 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (5 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (7 av 9) (kopia) Michaela Delér BOULEBAR (1 av 9)Michaela Delér BOULEBAR (3 av 9) Michaela Delér BOULEBAR (4 av 9)

Today´s lunch spot..

Jag vill börja med att säga tack för alla fina kommentarer på inlägget jag postade i morse, ni är ju bäst. Jag tror verkligen att andra i samma sits som oss kommer att må bättre efter att ha läst både inlägget och era kommentarer. Det är viktigt att prata om dessa saker så att man inte känner sig så ensam, den känslan är hemsk. Bäst är ni och tack för att ni delat med er av era känslor.

Dagen idag har verkligen varit magisk. Vädret har varit helt underbart och jag och min lilla familj gick ut på en promenad till Rålis och satte oss på Boulebaren för en lunch. Jag och Jens tog samma, parisare tror jag den hette, sjukt god. Det var som en macka med en hamburgare, lök, ägg, tomat på och pommes till det. Mums. Efter lunchen blev det lek med Livia i parken och sen gick vi och handlade lite och sen hem igen. Nu sover båda och jag och Jens ska kolla en film. En torsdag helt i min smak.

Tack igen för kommentarerna <3 Vi hörs i morgon. PUSS på er <3

//First of all I want to say thank you for all the wonderful comments about the post I posted this morning, you guys are the best. I really think that people in the same situation as us will feel a lot better after reading both the post and all of your comments. It´s important to talk about these things so that you don’t feel so alone, that feeling is horrible. You are the best and thank you so much for sharing your feelings. 

Today have been magical. The weather has been amazing and me and my little family went out for a walk to Rålis and then went to Boulebaren for some lunch. Me and Jens took the same dish, I think it was called parisare, really tasty. It was almost like a sandwich with a hamburger, onions, eggs, tomatoes on the top and french fries on the side. Yummy. After the lunch we played with Livia in the park and then we went grocery shopping and then home again. Now both of the kids are sleeping and me and Jens are about to watch a movie. A perfect thursday according to me. 

Thanks again for all the comments <3 Talk tomorrow. XOXO <3

]]>

Kommentera

MY EXPERIENCE OF BECOMING A MOM

Michaela Delér JAG OCH LIVIA (1 av 3)

Me and my firstborn baby <3

Jag hörde någon podd här om dagen som pratade lite om känslor efter en förlossning och livet som nybliven mamma i allmänhet. Jag vet inte riktigt om jag har skrivit så mycket om mina erfarenheter kring det tidigare eller inte? Jag kände i alla fall att jag skulle vilja dela med mig lite av mina känslor och tankar, det kanske kan hjälpa någon i samma sits.

I hela mitt liv har min största dröm varit att bli mamma. Så länge jag kan minnas har jag längtat efter det, oroat mig för att inte kunna få barn osv. När jag blev gravid med Livia så vart jag överlycklig men samtidigt otroligt orolig. Jag tror inte att jag hade en enda dag som jag inte hade panik över någonting som hade med graviditeten att göra. I början var det att jag inte hade några symtom, var det normalt? Sedan blev det att jag inte kände henne röra sig varje vaken minut, eller när jag vaknade till på natten, hade hon navelsträngen runt halsen, skulle modekakan lossna, listan kan göras lång. Jag googlade allt och hade helst av allt velat ligga i en säng uppkopplad till en monitor för att se att hon mådde bra.

Lyckligtvis gick ju allting bra och Livia föddes den 23 augusti klockan 14.55 efter en ganska långdragen och otroligt smärtsam förlossning. Jag var så slut när jag fick upp henne på bröstet att jag knappt orkade se henne. Dessa känslor om någon slags magisk kärlek upplevde jag aldrig. Jag tyckte inte ens om henne om jag ska vara ärlig. Jag var otroligt beskyddande och ville inte för någonting i världen att något skulle hända henne men älskade jag henne? Nej det gjorde jag inte.

Dagarna gick och folk hälsade på, sa att hon var söt och fantastisk och allt sånt där som alla gör när dom ser en bebis. Jag satt där och log, tittade på min bebis men kände fortfarande INGENTING. Här började jag bli lite rädd, jag visste ju att det fanns någonting som hette förlossningsdepression och att det var relativt vanligt att drabbas av.

Dessa dagar var jag otroligt ledsen. Jag grät när jag somnade, jag grät när jag vaknade, när någonting gick bra, när någonting gick dåligt, jag grät med andra ord jämt. Framför folk visade jag upp någon slags fasad, la upp fina bilder och låtsades som att jag var en av dom där som ”älskade mitt barn mer än allt” och som var i den där ”bebisbubblan”. Vad är bebisbubblan för någonting egentligen? Det är någon som har målat upp att man ska sväva på rosa moln med sin bebis och partner i flera veckor och bara spruta ut lyckohormoner. Finns det ens? Kan någon ärligt säga att dom upplevt det? Kul för er som har det men jag vägrar tro att det är så många som har det som säger det. Det synar jag.

Efter några veckor av dessa känslor så började dom sakta gå över. Jag var fortfarande ledsen ibland men visade inte det för någon. Jag pratade heller inte med någon om det, förutom med Jens ibland, och då gav jag en lätt version och sa sen att han inte behövde oroa sig (vilket han heller i och för sig inte behövde nu i slutändan). Jag höll allt inne och började faktiskt sakta men säkert älska den där lilla varelsen som låg i min famn.

Att amningen inte fungerade gjorde ju inte saken bättre heller. Jag googlade ”fördelar med ersättning” och ”nackdelar med amning” varje dag för att bara få något sorts stöd i valet att inte amma. Jag fick ont i magen när jag såg alla ”amningsinspo” bilder på Instagram och tyckte verkligen att det var jobbigt att få frågan om jag ammade eller inte när vi träffade folk. Det var nästan så att jag ville säga direkt när jag träffade någon att ”jag ammar inte, det funkade inte, jag hade helst gjort det men det går inte för alla”. Varför ska man ens behöva säga en sån sak? Det är ju allas eget beslut och ersättning är faktiskt lika bra som amning. Livia blev sjuk (lite förkyld) första gången när hon var 7 månader och hon fick bara ersättning, Valle var sjuk redan vid 2 månader och honom ammade jag. Just saying.

Hur som helst. När Livia var runt 2 månader så vände allting från en dag till en annan. Jag minns dagen så väl. Jag satt och tittade på henne när hon sov och kände hur jag bara älskade ihjäl henne, hur jag aldrig skulle klara mig utan henne och hur hon var hela min värld. Där någonstans så bara föll alla bitar på plats och jag blev helt förälskad i henne (och är fortfarande). Vad som gjorde att det blev så har jag ingen aning om, det bara hände.

Michaela Delér JAG OCH LIVIA (1 av 1)

Med Valter var allt en helt annan sak. Jag fick fortfarande inte dom där kärleks känslorna när han kom ut, men dom kom bara efter ett par dagar. Efter honom var jag inte ledsen och osäker, bara helt normal och tillfreds med livet. Absolut ingen bubbla där heller, det vet jag fortfarande inte vad det är för någonting.

Vad ville jag säga med detta då? Jo, jag ville bara berätta för alla nyblivna eller blivande mammor där ute hur det faktiskt kan vara. Jag var så rädd för dessa känslor och googlade helt frenetiskt under en tid och hittade ingenting annat än FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, och att jag skulle söka hjälp. Nu gjorde jag inte det, och kände faktiskt inte att jag behövde hjälp utan jag behövde tid. Jag behövde tiden att få lära känna mitt barn och faktiskt få ta allting i min egen takt. Det var inte tal om någon depression, för det hade jag inte inser jag nu, jag var bara vilsen i rollen som mamma. Jag var inte beredd på allt, hur det skulle kännas och vara. Det jag väntade på var ju alla rosa moln, lycka och kärlek. Om jag hade läst en liknande text som jag skrivit nu innan jag födde så kanske jag hade varit lite mer lugn och förberedd istället för att få panik. Jag hade då tänkt att man kan känna sig lite nere, inte älska sitt barn direkt, det är normalt, ge det lite tid bara. Noja inte över att du kanske fått en depression, för det tror jag du känner (det är mina känslor gånger tusen och lite till skulle jag tro). Ta det i stället lugnt, försök lära känna barnet och ta den första tiden som en mysig tid utan måsten och krav. Allt blir bättre med tiden.

Självklart har alla människor helt olika upplevelser från deras förlossningar och hur det känns att bli mamma och detta var min. Även om det verkar som att allt är en dans på rosor i sociala medier ibland så stämmer inte alltid den versionen. Jag la också upp bilder på Livia med texten att jag svävade på moln, men enligt vad jag skrivit nu så ser ni ju att det inte stämde. Som sagt, självklart har alla olika upplevelser och till er som kände den där kärleken i början och hamnade i bubblan – underbart för er! Jag vill inte säga att er version och era upplevelser inte finns, för det gör dom ju för er, men inte för mig. Jag vill endast visa min verklighet för att kanske hjälpa andra i samma sits. Viktigt att säga så att ingen känner sig förminskad eller liknande.

Är det någon av er som haft samma känslor eller upplever? Kommentera gärna och berätta, det kanske kan hjälpa någon som läser detta i samma sits. Jag vet att olika forum och bloggar med liknande texter som min hjälpte mig något oerhört. Dela gärna med er <3

//I heard a podcast the other day that was about feelings after the birth of a baby and the life as a mother in general afterwords. I don’t know if I´ve written so much about my experiences about this before or not? Anyway, I felt that I would like to share some of my feelings and thoughts about it, it may help someone in the same position. 

In all my life my biggest dream have been to become a mom. As long as I can remember I have been longing for that, worrying about to being able to have kids etc. When I got pregnant with Livia I was so overwhelmed but at the same time very worried. I don’t think I had one single day during the whole pregnancy were I didn´t panic over something. In the beginning it was that I didn´t felt any symtoms, was that normal? Then it was that I didn´t feel her moving every waken minute, or when I woke up in the middle of the night, did she have the umbilical around her neck, was the placenta about to come off, and so on. I googled everything and most of all I wanted to lay in a bed attached to a monitor to see that she was alive. 

Luckily everything went well and Livia was born the 23th of august at 14.55 after a long and painful delivery. I was so exhausted when she came up on my chest so I didn´t even have the energy to look at her. Those feelings about instant love I never experienced. To be honset I didn´t even like her. I was incredibly protective of her and didn´t want anything to happened to her but did I love her? No I didn´t. 

The days went by and people came to visit, said that she was cute and amazing and all of those things that people say when they see a baby. I sat there smiling, looking at my baby but still didn´t feel ANYTHING. Here I started to get a bit afraid, I knew that it was something called postpartum depression and that it was quiet normal to get. 

These days I was incredibly sad. I was crying when I fell asleep, I cried when I woke up, when something went good, when something went bad, in other words I cried all the time. To other people I put on a face, posted cute pictures and pretended that I was one of those who ”loved my baby more than anything” and that I was stuck in that ”baby bubble”. What is the baby bubble? It´s someone who have made people believe that you are suppose to float on pink clouds with your baby and partner for several weeks, spraying happiness hormones. Doe´s that even exist? Can someone honestly say that they have experienced that? Great for you who have but I refuse to think that it happens to all of those who say it does. I call it. 

After a few weeks with these feelings they finally started to fade away. I was still sad now and then but I didn´t show it to anyone. Also I didn´t talk to anyone about it, except Jens sometimes, and then I gave him a light version and then said that he shouldn’t worry (which he didn´t). I kept everything inside and actually, after some time, started to like the little creature laying in my arms. 

That the breastfeeding didn´t work didn´t make anything better. I googled ”pros with baby formula” and ”cons with breastfeeding” every other day so that I could find some kind of support in my choice of not breastfeeding. I got pain in my tummy when I saw all the ”breakstfeeding inspo” pictures on Instagram and really hated getting the question if I was breastfeeding or not while meeting people. I almost wanted to say right away when I met someone that ”I don’t breastfeed my baby, it didn´t work, I would ratter do it but everyone can’t”. Why should you even have to say such a thing as that? It´s your own choice and baby formula is just as good as breastfeeding. Livia got sick (a cold) for the first time at 7 months and she only had baby formula, Valle got sick at 2 months and I was breastfeeding him. Just saying. 

Anyhow. When Livia was about two months everything turned around. I remember that day so well. I sat there watching her sleep and just felt the feeling of total love, how I never would survive without her and that she was my world. Then and there all the peaces fell into place and I fell involve with her (and still are). I don’t know what made everything change, it just did. 

With Valter everything was totally different. I still didn´t get that love at first sight feelings when he got out, but they arrived after just a couple of days. After him I wasen´t sad or insecure, just totally normal and satisfied. Absolutely no love bubble there either, I still don’t know what that is. 

What did I want to say with all of this? Yes, I just wanted to tell all the new or becoming moms out there how it actually can be. I was so afraid of these feelings and googled every waken minute about it but didn´t find anything other than POSTPARTUM DEPRESSION, and that I was suppose to get some help. Now I didn´t do that, and actually didn´t feel that I needed it, I just needed time. I needed the time to get to know my baby and actually take it all in in my own time. It was never a depression, I realize that now, I was just lost in my roll as a mother. I wasn´t prepared for all of it, how it was suppose to feel and be. What I was expecting was pink clouds, happiness and love. If I had read a similar text to this before I gave birth maybe I would have been a bit more prepared and calm instead of panicking. My thoughts then would have been that it´s totally normal to feel a bit down, not love your baby right away, it´s normal, give it some time. Don’t worry that you will get a depression, because I think you will feel that (it´s my feelings times a thousand and more I suppose). Instead of the panic just take it easy, try to get to know your baby and take the first time as a cozy time with no demands or musts. Everything is getting better with time. 

Of course every woman have different experiences from their childbirths and how it feels to be a mother and this was mine. Even if it seems like everything is perfect in different social medias sometimes that version isn´t always right. I also posted pictures of Livia with the capture that I was floating on pink clouds, but according to what I´ve been writing now you can see that that isn´t true. As I said, of course everyone have different experiences and for you who felt that instant love and went in to the love bubble – wonderful for you! I don’t want to say that your versions and experiences don’t exist, because they do to you, just not for me. I just want to show my reality so that I, maybe, can help someone in the same situation. It´s impotent to say so that no one feels diminished or something like that. 

In there anyone out there who had the same feelings or experiences? Please leave a comment and share, it may help someone in the same situation. I know that different forums and blogs with similar texts helped me a lot. Please share <3

Kommentera (44)

MY EXPERIENCE OF BECOMING A MOM

<![CDATA[

Michaela Delér JAG OCH LIVIA (1 av 3)

Me and my firstborn baby <3

Jag hörde någon podd här om dagen som pratade lite om känslor efter en förlossning och livet som nybliven mamma i allmänhet. Jag vet inte riktigt om jag har skrivit så mycket om mina erfarenheter kring det tidigare eller inte? Jag kände i alla fall att jag skulle vilja dela med mig lite av mina känslor och tankar, det kanske kan hjälpa någon i samma sits.

I hela mitt liv har min största dröm varit att bli mamma. Så länge jag kan minnas har jag längtat efter det, oroat mig för att inte kunna få barn osv. När jag blev gravid med Livia så vart jag överlycklig men samtidigt otroligt orolig. Jag tror inte att jag hade en enda dag som jag inte hade panik över någonting som hade med graviditeten att göra. I början var det att jag inte hade några symtom, var det normalt? Sedan blev det att jag inte kände henne röra sig varje vaken minut, eller när jag vaknade till på natten, hade hon navelsträngen runt halsen, skulle modekakan lossna, listan kan göras lång. Jag googlade allt och hade helst av allt velat ligga i en säng uppkopplad till en monitor för att se att hon mådde bra.

Lyckligtvis gick ju allting bra och Livia föddes den 23 augusti klockan 14.55 efter en ganska långdragen och otroligt smärtsam förlossning. Jag var så slut när jag fick upp henne på bröstet att jag knappt orkade se henne. Dessa känslor om någon slags magisk kärlek upplevde jag aldrig. Jag tyckte inte ens om henne om jag ska vara ärlig. Jag var otroligt beskyddande och ville inte för någonting i världen att något skulle hända henne men älskade jag henne? Nej det gjorde jag inte.

Dagarna gick och folk hälsade på, sa att hon var söt och fantastisk och allt sånt där som alla gör när dom ser en bebis. Jag satt där och log, tittade på min bebis men kände fortfarande INGENTING. Här började jag bli lite rädd, jag visste ju att det fanns någonting som hette förlossningsdepression och att det var relativt vanligt att drabbas av.

Dessa dagar var jag otroligt ledsen. Jag grät när jag somnade, jag grät när jag vaknade, när någonting gick bra, när någonting gick dåligt, jag grät med andra ord jämt. Framför folk visade jag upp någon slags fasad, la upp fina bilder och låtsades som att jag var en av dom där som ”älskade mitt barn mer än allt” och som var i den där ”bebisbubblan”. Vad är bebisbubblan för någonting egentligen? Det är någon som har målat upp att man ska sväva på rosa moln med sin bebis och partner i flera veckor och bara spruta ut lyckohormoner. Finns det ens? Kan någon ärligt säga att dom upplevt det? Kul för er som har det men jag vägrar tro att det är så många som har det som säger det. Det synar jag.

Efter några veckor av dessa känslor så började dom sakta gå över. Jag var fortfarande ledsen ibland men visade inte det för någon. Jag pratade heller inte med någon om det, förutom med Jens ibland, och då gav jag en lätt version och sa sen att han inte behövde oroa sig (vilket han heller i och för sig inte behövde nu i slutändan). Jag höll allt inne och började faktiskt sakta men säkert älska den där lilla varelsen som låg i min famn.

Att amningen inte fungerade gjorde ju inte saken bättre heller. Jag googlade ”fördelar med ersättning” och ”nackdelar med amning” varje dag för att bara få något sorts stöd i valet att inte amma. Jag fick ont i magen när jag såg alla ”amningsinspo” bilder på Instagram och tyckte verkligen att det var jobbigt att få frågan om jag ammade eller inte när vi träffade folk. Det var nästan så att jag ville säga direkt när jag träffade någon att ”jag ammar inte, det funkade inte, jag hade helst gjort det men det går inte för alla”. Varför ska man ens behöva säga en sån sak? Det är ju allas eget beslut och ersättning är faktiskt lika bra som amning. Livia blev sjuk (lite förkyld) första gången när hon var 7 månader och hon fick bara ersättning, Valle var sjuk redan vid 2 månader och honom ammade jag. Just saying.

Hur som helst. När Livia var runt 2 månader så vände allting från en dag till en annan. Jag minns dagen så väl. Jag satt och tittade på henne när hon sov och kände hur jag bara älskade ihjäl henne, hur jag aldrig skulle klara mig utan henne och hur hon var hela min värld. Där någonstans så bara föll alla bitar på plats och jag blev helt förälskad i henne (och är fortfarande). Vad som gjorde att det blev så har jag ingen aning om, det bara hände.

Michaela Delér JAG OCH LIVIA (1 av 1)

Med Valter var allt en helt annan sak. Jag fick fortfarande inte dom där kärleks känslorna när han kom ut, men dom kom bara efter ett par dagar. Efter honom var jag inte ledsen och osäker, bara helt normal och tillfreds med livet. Absolut ingen bubbla där heller, det vet jag fortfarande inte vad det är för någonting.

Vad ville jag säga med detta då? Jo, jag ville bara berätta för alla nyblivna eller blivande mammor där ute hur det faktiskt kan vara. Jag var så rädd för dessa känslor och googlade helt frenetiskt under en tid och hittade ingenting annat än FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, och att jag skulle söka hjälp. Nu gjorde jag inte det, och kände faktiskt inte att jag behövde hjälp utan jag behövde tid. Jag behövde tiden att få lära känna mitt barn och faktiskt få ta allting i min egen takt. Det var inte tal om någon depression, för det hade jag inte inser jag nu, jag var bara vilsen i rollen som mamma. Jag var inte beredd på allt, hur det skulle kännas och vara. Det jag väntade på var ju alla rosa moln, lycka och kärlek. Om jag hade läst en liknande text som jag skrivit nu innan jag födde så kanske jag hade varit lite mer lugn och förberedd istället för att få panik. Jag hade då tänkt att man kan känna sig lite nere, inte älska sitt barn direkt, det är normalt, ge det lite tid bara. Noja inte över att du kanske fått en depression, för det tror jag du känner (det är mina känslor gånger tusen och lite till skulle jag tro). Ta det i stället lugnt, försök lära känna barnet och ta den första tiden som en mysig tid utan måsten och krav. Allt blir bättre med tiden.

Självklart har alla människor helt olika upplevelser från deras förlossningar och hur det känns att bli mamma och detta var min. Även om det verkar som att allt är en dans på rosor i sociala medier ibland så stämmer inte alltid den versionen. Jag la också upp bilder på Livia med texten att jag svävade på moln, men enligt vad jag skrivit nu så ser ni ju att det inte stämde. Som sagt, självklart har alla olika upplevelser och till er som kände den där kärleken i början och hamnade i bubblan – underbart för er! Jag vill inte säga att er version och era upplevelser inte finns, för det gör dom ju för er, men inte för mig. Jag vill endast visa min verklighet för att kanske hjälpa andra i samma sits. Viktigt att säga så att ingen känner sig förminskad eller liknande.

Är det någon av er som haft samma känslor eller upplever? Kommentera gärna och berätta, det kanske kan hjälpa någon som läser detta i samma sits. Jag vet att olika forum och bloggar med liknande texter som min hjälpte mig något oerhört. Dela gärna med er <3

//I heard a podcast the other day that was about feelings after the birth of a baby and the life as a mother in general afterwords. I don’t know if I´ve written so much about my experiences about this before or not? Anyway, I felt that I would like to share some of my feelings and thoughts about it, it may help someone in the same position. 

In all my life my biggest dream have been to become a mom. As long as I can remember I have been longing for that, worrying about to being able to have kids etc. When I got pregnant with Livia I was so overwhelmed but at the same time very worried. I don’t think I had one single day during the whole pregnancy were I didn´t panic over something. In the beginning it was that I didn´t felt any symtoms, was that normal? Then it was that I didn´t feel her moving every waken minute, or when I woke up in the middle of the night, did she have the umbilical around her neck, was the placenta about to come off, and so on. I googled everything and most of all I wanted to lay in a bed attached to a monitor to see that she was alive. 

Luckily everything went well and Livia was born the 23th of august at 14.55 after a long and painful delivery. I was so exhausted when she came up on my chest so I didn´t even have the energy to look at her. Those feelings about instant love I never experienced. To be honset I didn´t even like her. I was incredibly protective of her and didn´t want anything to happened to her but did I love her? No I didn´t. 

The days went by and people came to visit, said that she was cute and amazing and all of those things that people say when they see a baby. I sat there smiling, looking at my baby but still didn´t feel ANYTHING. Here I started to get a bit afraid, I knew that it was something called postpartum depression and that it was quiet normal to get. 

These days I was incredibly sad. I was crying when I fell asleep, I cried when I woke up, when something went good, when something went bad, in other words I cried all the time. To other people I put on a face, posted cute pictures and pretended that I was one of those who ”loved my baby more than anything” and that I was stuck in that ”baby bubble”. What is the baby bubble? It´s someone who have made people believe that you are suppose to float on pink clouds with your baby and partner for several weeks, spraying happiness hormones. Doe´s that even exist? Can someone honestly say that they have experienced that? Great for you who have but I refuse to think that it happens to all of those who say it does. I call it. 

After a few weeks with these feelings they finally started to fade away. I was still sad now and then but I didn´t show it to anyone. Also I didn´t talk to anyone about it, except Jens sometimes, and then I gave him a light version and then said that he shouldn’t worry (which he didn´t). I kept everything inside and actually, after some time, started to like the little creature laying in my arms. 

That the breastfeeding didn´t work didn´t make anything better. I googled ”pros with baby formula” and ”cons with breastfeeding” every other day so that I could find some kind of support in my choice of not breastfeeding. I got pain in my tummy when I saw all the ”breakstfeeding inspo” pictures on Instagram and really hated getting the question if I was breastfeeding or not while meeting people. I almost wanted to say right away when I met someone that ”I don’t breastfeed my baby, it didn´t work, I would ratter do it but everyone can’t”. Why should you even have to say such a thing as that? It´s your own choice and baby formula is just as good as breastfeeding. Livia got sick (a cold) for the first time at 7 months and she only had baby formula, Valle got sick at 2 months and I was breastfeeding him. Just saying. 

Anyhow. When Livia was about two months everything turned around. I remember that day so well. I sat there watching her sleep and just felt the feeling of total love, how I never would survive without her and that she was my world. Then and there all the peaces fell into place and I fell involve with her (and still are). I don’t know what made everything change, it just did. 

With Valter everything was totally different. I still didn´t get that love at first sight feelings when he got out, but they arrived after just a couple of days. After him I wasen´t sad or insecure, just totally normal and satisfied. Absolutely no love bubble there either, I still don’t know what that is. 

What did I want to say with all of this? Yes, I just wanted to tell all the new or becoming moms out there how it actually can be. I was so afraid of these feelings and googled every waken minute about it but didn´t find anything other than POSTPARTUM DEPRESSION, and that I was suppose to get some help. Now I didn´t do that, and actually didn´t feel that I needed it, I just needed time. I needed the time to get to know my baby and actually take it all in in my own time. It was never a depression, I realize that now, I was just lost in my roll as a mother. I wasn´t prepared for all of it, how it was suppose to feel and be. What I was expecting was pink clouds, happiness and love. If I had read a similar text to this before I gave birth maybe I would have been a bit more prepared and calm instead of panicking. My thoughts then would have been that it´s totally normal to feel a bit down, not love your baby right away, it´s normal, give it some time. Don’t worry that you will get a depression, because I think you will feel that (it´s my feelings times a thousand and more I suppose). Instead of the panic just take it easy, try to get to know your baby and take the first time as a cozy time with no demands or musts. Everything is getting better with time. 

Of course every woman have different experiences from their childbirths and how it feels to be a mother and this was mine. Even if it seems like everything is perfect in different social medias sometimes that version isn´t always right. I also posted pictures of Livia with the capture that I was floating on pink clouds, but according to what I´ve been writing now you can see that that isn´t true. As I said, of course everyone have different experiences and for you who felt that instant love and went in to the love bubble – wonderful for you! I don’t want to say that your versions and experiences don’t exist, because they do to you, just not for me. I just want to show my reality so that I, maybe, can help someone in the same situation. It´s impotent to say so that no one feels diminished or something like that. 

In there anyone out there who had the same feelings or experiences? Please leave a comment and share, it may help someone in the same situation. I know that different forums and blogs with similar texts helped me a lot. Please share <3

]]>

Kommentera

Senaste uppdateringar från mig