mecklandemamma

Inget händer, bebis är kvar i magen. Imorgonbitti ska jag ringa SÖS och be om en tid för 41+3 vilket innebär tid för undersökning på torsdag nästa vecka. Sen antar jag att det bokas in en tid för att sätta igång mig. Det är inget drömscenario, läser på nätet att en igångsatt förlossning kan ta väldigt lång tid. Oroar mig jättemycket för att bebisen ska bli jättestor, inte heller det känns jättekul. Allmäntillståndet kan man lugnt säga är rätt låg. Lägenheten känns som ett väntrum. Får massa tips om att boka en aktivitet per dag, tolka inte varje spark som att det sätter igång nåt, unna dig saker. Men jag VILL inte, vill bara hålla min bebis i armarna och veta att allt har gått bra. Moderkakan slutar ju också ligga på topp, tänk om nåt händer med min bebis. Så om ni vill prata/fråga om bebis, prata inte med mig. Vill ni istället prata om vad som helst annat, slå då gärna en signal. Visst kanske bara en vecka kvar till bebis men för mig kan det lika gärna vara ett år.

Min man är väldigt snäll mot mig, vi går promenader, äter lunch ute, lyssnar, klappar och försöker förstå så gott han kan. Men som tjej är man rätt ensam i det här, han kan ju inte plocka ut den eller ta över magen och oron jag känner för att eventuellt skada mitt barn ligger bara hos mig. Varför vill den inte komma ut?

Släpper det där sega väntandet ett tag och önskar istället min syster GRATTIS på födelsedagen! Jag hoppas du får en underbar dag. HIPP HURRA FÖR DIG!