Operationsdagen 24 maj

Då var dagen D äntligen(?) här. Med en besviken känsla i magen efter gårdagens besked att tumören skulle få sitta kvar, så försökte både min man och jag stå pall och fungera de få timmarna inför operationen som återstod. Vi hade ju trott att efter den här dagen skulle ett nytt liv för oss alla börja, med eller utan John. Så ja, vi var besvikna om ni förstår hur jag menar, alltså att inte få ett avslut på den här mardrömmen.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den morgonen mer än att tiden gick vansinnigt fort fram tills dess att vi stod med narkos och operationspersonal inne på operationsavdelningen. Vi fick gröna kläder på oss- och jag flippade ur totalt. Gröna kläder för mig betyder operation och jag sa direkt att vi inte skulle vara med under operationen! Klart att vi inte skulle vara med där (om jag nu bara hade kunnat tänka lite) men på Sahlgrenska var det tydligen så att de gröna kläderna var vi tvungna att ha på oss för att vara med under sövningen som skedde på samma sal som operationen skulle ske. Väl inne på salen får jag se att John inte har sitt namnband på sig och säger det rakt ut ”- oj, han har inte namnbandet på sig” Då blev jag genast klappad på axeln utav en av narkossköterskorna som säger att jag ska ta det lugnt och att de har varit med förr. Jag mår alltid så dåligt när någon gör så mot mig, det får mig att känna mig besvärlig och hysterisk, för jag är absolut inte en hysterisk mamma! Sen sövs John, och den här gången hinner han inte förstå vad som händer innan han har somnat i pappas armar. Det var en härlig känsla att slippa gå därifrån med en gråtande John på näthinnan.

När vi kommer ner till avdelningen för att meddela att vi går och äter frukost på Johannesvillan, får vi reda på att vi måste ta ur alla tillhörigheter från rummet för att det är någon annan som ska ha det. Så vi gör så. När vi gjort det väntar vi på någon att fråga vilken sal som John hamnar på nu. Vi får som svar att han inte har någon säng och det finns inga lediga platser, så vi får bo på Johannesvillan. Vilken tur då att vi hade fått ett rum där! John skulle ju vara på CIVA (intesivvårdsavdelning) i ett dygn efter operationen, men man brukar inte förlora sin plats på avdelningen för det och speciellt inte om det är ett barn med en anhörig som kanske vill sova i närheten av sitt barn. Men OK vi hade ju som sagt Johannesvillan att sova i, så det var redan ordnat.

När vi kommer till vårt rum och ställt ifrån oss alla prylar och väskor och annat (vi hade ju packat för två veckors sjukhusvistelse till John) så går vi ut till köket och äter en gudomligt god frukost ute i det varma försommarvädret och vi sitter bara tysta och lyssnar på fontänens plaskande och vilar hjärnan. Sen går vi till vårt rum och stensomnar på några sekunder båda två.

Vi vaknar av att telefonen ringer- det är min mamma som undrar om John har opererats än. Jag svarar något sömnigt att vi så klart hade ringt om det var så. Vi lägger på och jag somnar om möjligt än fortare än tidigare.

Vi vaknar återigen av att telefonen ringer och nu är det CIVA som meddelar att John är på väg till dem och att vi kan komma upp. Åhhh vilken pirrig känsla det blev i kroppen innan vi kommer in på CIVA. Hur ser han ut? Kommer han att vara helt drogad? Har han slangar i halsen? Ja mycket frågor som snurrade runt. Vi blir hänvisade till ett minimalt väntrum. Där fanns fyra stolar. Det var förövrigt i detta väntrum som anhöriga började slåss bara någon vecka efter att vi var där.  En kvinna står och pratar gråtandes i sin mobiltelefon och jag vet att jag tänker ”hon har inte haft lika mycket tur som oss”.

Vi ser när John kommer åkandes i sin säng och personalen säger att vi snart ska få gå in, men att de bara ska rapportera först. Herregud! Vi har vår son! Han lever! Och allt är över för denna gång!!! Tack, tack, tack!

Lämna en kommentar

annonser