När man växer upp så blir man konstant påmind att allt med ens yttre MÅSTE ändras. Jag kan såklart bara tala för mig själv men känner ändå en hel del folk (kvinnor främst i o m att det är vi som är mest utsatta i det här) som känt samma missnöje med sitt egna yttre. Under hela mitt barnfria liv mådde jag dåligt över något med mitt utseende. Det kunde vara något litet banalt till något stort som aldrig skulle kunna fixas. Ångesten över att jag aldrig skulle kunna se ut så som jag ville (borde) gjorde att jag stundtals förlorade fotfästet. Jag har aldrig haft en typisk ätstörning, men mer en besatthet i vad jag borde och inte borde stoppa i mig. All konstant hating jag utsatte mig för så fort jag åt nåt ”onyttigt”, så mycket energi jag la på det.
Ivar kom, och allt nästan försvann. Min kropp fick en helt ny respekt och mer kärlek än den någonsin fått tidigare, i alla fall det yttre. Jag brydde mig inte längre om hur kroppen såg ut utan fokuserade på funktionen och det var ett magiskt uppvaknande! När amningen väl fungerade blev jag ännu mer kär.
28 år av hat.
Sen var det dags att gå vidare, vi ville ha ett syskon. Det gick så mycket fortare än vi trodde och vi blev nog båda lite tagna när vi upptäckte att vi redan var på väg mot en större familj. Ni vet historien, två missfall senare och jag är någon helt annanstans än jag varit på många år.
Den plats jag är på nu är rätt främmande. Jag känner inget agg mot mitt yttre fast däremot är det något med tilliten som försvunnit. Jag har märkt hur den filats av bit för bit och kärleken till mig själv, mitt inre och mitt kött och blod inte är där den borde, om den ens finns? Ju mer jag analyserar, desto klarare blir det, jag är inte färdigläkt, inte på långa vägar. Det svåra är att kroppen har börjat ”ge tillbaka”. Inte för att den ogillar mig utan för att kärleken är borta, som ett litet åsidosatt barn söker den uppmärksamhet och jag har bara tittat bort som en besviken förälder…
Det finns så många tecken som jag inte lyssnat på utan bara tuffat vidare och nu känner jag mig rätt nedrig. Vanligtvis är det det yttre man hatar, inte det inre och när man väl märker det har det går så långt att vägen tillbaka känns omöjlig.
Självklart är det inte omöjligt, men det är fan inte lätt! Det är så många steg som ska tas men ger man det tid så kommer jag dit.
Min kropp är deprimerad. Mitt inre barn är skadat och jag måste vinna tillbaka hennes förtroende och tillit.
KommenteraDet här året har varit väldigt intensivt. Det har hänt både fina och jobbiga grejer, mest fina för andra än mig själv, och det är helt okej, är väldigt glad för deras skull. Sen har det hänt mig jobbiga grejer, men även vänner omkring mig har haft prövningar och det är himla ledsamt att höra, fast vi har funnit fin tröst hos varandra.
Det här året tar ut sin rätt, nu. Min kropp är helt förstörd. Allt gör ont, verkligen ALLT. Har hosta från helvetet och har hostat sönder min rygg. Fogarna är helt förstörda så det går knappt att gå för tillfället. Det är svårt att hålla tankarna positiva eller ens bara acceptera. Det är otroligt frustrerande att inte kunna säga att jag ens är okej, för det är jag inte. Mentalt är det i alla fall stabilt, det går att hantera. Men kroppen min, ajajaj, snälla, ta det lugnt! Allt på samma gång och då med ett liv där det verkligen inte fungerar med all denna smärta.
På torsdag börjar rehabiliteringen för att få en fungerande kropp igen. Sjukgymnastik och fokus. Det ska bli skönt att komma igång igen. Nästa vecka ska jag äntligen få knäcka loss lite stelhet i kroppen hos kiropraktorn, det ser jag fram emot!
Jag ser fram emot ljusare tider, de kommer garanterat, men man måste bara ta sig dit först. Snart kommer det ju att vända, efter alla dessa prövningar så måste solen lysa lite också 😛 Jag har mycket fint att se fram emot nästa år, fina barn att få träffa och lära känna, kärlek som erkänns och säkert massa annat! Nu ska man bara ta sig igenom det här först.
KommenteraDet är ett intressant uttryck, du är så stark. Vi alla använder det, men vad betyder det egentligen? Jag själv har fått höra det genom hela min uppväxt (i och med att en stor del av min uppväxt varit kantad med olika svåra prövningar). Så fort något jobbigt händer i ens liv så är många snabba med att påpeka att -du som är så stark, du kommer klara dig igenom detta, det är jag säker på! Nu är jag inte här med några pekpinnar, egentligen, utan är mest nyfiken på vad man verkligen menar med det och vad det egentligen innebär att vara stark.
För stark är man när man kan lyfta tunga saker. Det kan också betyda att man tar sig igenom svåra upplevelser, och fixar det. Alltså är man inte stark om man inte fixar det? När vet man att man är stark nog? När är man ”godkänd”?
Vad får man göra, får man gråta när man är stark? Eller är det fel att inte gråta när man är stark? Är det när man har nära till sina känslor, eller långt ifrån?
För många är det nog inget annat än att få den utsatta att känna sig bättre, man vet att personen kommer klara sig igenom det den genomgår och då är det en ”enkel” tröst att ge, du är stark, du fixar det här. För en som mig som gärna analyserar det mesta kan denna tröst bli en press. Jag som är så stark ska inte tappa det, jag ska klara mig igenom det och jag är inte ”stark” om jag inte gör det. Nu är det ju ingen som skulle säga så, fy vad svag du är som inte klarade det. Men ändå, om man hårdrar det så blir innebörden lite åt det hållet.
Du är inte stark om du inte fixar det.
Är det fel att säga att någon är stark då? Det är en svår fråga, såklart. Det beror nog på, för i alla fall mig, i vilket stadie av processen jag är i. Är det precis när det jobbiga hänt är det helt fel att säga. Medan om jag gått i smärtan lite och ”känt in mig” så är det lättare att ta in, att vara stark. När jag ligger och är som minst och bara vill vältra mig i självömkan så vill jag inte höra att jag är stark, då vill jag bara känna mig liten och suga in hur omöjligt detta är att ta sig igenom. När någon då säger att jag är stark, du kommer fixa det här blir jag ohyggligt provocerad, NÄ, JAG KOMMER INTE ALLS FIXA DET HÄR osv.
Vad vill jag med detta inlägget då? Jo jag vill upplysa lite om hur man kan tänka när man träffar någon som går igenom något svårt. Hur man ska agera när välmening egentligen bara är jobbigt för den som får ta emot den och att man faktiskt kan tänka en runda innan man ”slänger en klyscha” och vad den kan ha för påverkan för den som får den, hur välmenad den än var <3
KommenteraBåde jag och Otto har känt av en starkare ilska sen senaste missfallet. Vi båda reagerar över hur snabbt vi ”klipper till” i olika situationer. Vi får bita oss i tungan emellanåt och ibland låter vi det bara ha sin gång. Det är lite ovant för oss för vi är generellt ganska enkla personer. Jag kan säga att mitt jobb just nu är otroligt utmanande när det kommer till att inte tappa humöret. Att jobba i service när man inte är helt på mattan är väldigt påfrestande. Speciellt nu när det är högsäsong. Och av någon anledning så har vi haft världens oflyt med kunder sen i somras. Det är attityd, otrevligt och hotande. Under alla mina år i service har denna tid satt sig hårdast, ingen av oss förstår vad som hänt med våra oftast hanterbara kunder.
Jag har en hypotes. Sommaren blev inte bra, så många är nog missnöjda och kanske till och med deprimerade p g a vitamin D-brist. Dessutom är klimatet i världen inte det bästa och jag tror det påverkar oss mer än vi ger sken av. Vi mår nog alla lite dåligt på ett eller annat sätt numer även om inte alla kan sätta fingret på det. Men varför man ska låta sina frustrationer gå ut över servicepersonal har jag aldrig förstått. Att bara spy galla över oss och vara helt otroligt otrevlig, respektlös och ohyfsad, jag kan verkligen inte förstå varför. Det hade varit en grej om vi inte gjorde ett bra jobb men vi är alla serviceorienterade och hjälper så mycket vi kan, och så får vi nästan bara skit ändå. Det är riktigt tungt och jag tror inte många förstår hur jobbigt det faktiskt kan vara. De som beter sig illa hos oss kan bara gå ifrån det, men de lämnar oss med alla känslor som vi inte får lov att utagera eller ens säga emot på ett likvärdigt sätt. Måste vara skönt men jag hade aldrig kunnat bete mig på ett sådant sätt om det inte var rättfärdigat.
Det svåraste är att detta bara är början. Det är ett par månader kvar till jul och ja, julen brukar inte dra fram det bästa ur folk direkt… Vi är ett bra gäng, men vi är trötta efter alla svåra kunder och höga krav ovanifrån, ha, som vilken arbetsplats som helst med andra ord 😉
Det blir till att planera en resa i februari haha
KommenteraDe som känner oss som föräldrar vet att varken jag eller Otto har ett auktoritärt föräldraskap. Vi har varit väldigt tydliga med det från det att vi fick Ivar att vi tre är en familj där alla har olika intressen som ibland krockar och det är okej.
I samband med senaste missfallet så har Ivar kommit in i självständighetsfasen. Den helgen/veckan vi var som mest sköra var också den perioden som Ivar hade det som jobbigast. Han bröt ihop för minsta lilla och allt vi bad honom om resulterade i skrikfest utan dess like. Efter en tur till butiken som fortfarande står sig som det värsta jag varit med om i utbrott så satte jag och Otto oss och pratade om vart vi är någonstans. Ivar behöver mer inflytande kom vi fram till, han måste få bestämma mer och vi måste känna in oss mer i vart han står.
Detta är inget ovanligt för oss, vi märker att Ivar kommit längre än vi fattat och så står vi där och bara undrar varihelvete kom de där utbrotten ifrån? Det är verkligen vidriga utbrott, man är lite orolig över att någon ska ringa på dörren eller tillkalla polis när vi är ute…
Det vi bestämde oss för var att i och med att vi båda var/är lite sköra så måste vi ta bort triggers för Ivar. Alltså tar vi en paus från att gå till butiken tillsammans t ex. Vi går inte ner på stan utan att ha all tid i världen. Vi tar ner förväntningarna på oss alla helt enkelt. För mig är det viktigt att vi känner att vi är på samma nivå så ofta det går. För en del kan detta säkert vara lite provocerande, -låter ni barnet bestämma över er på detta sätt? Vaddå, kan ni inte gå till butiken ens? Ni måste ju visa vem som bestämmer osv osv.
För oss har det aldrig handlat om vem som bestämmer. Ingen av oss bestämmer om det inte handlar om något som vi vuxna vet är farligt för Ivar. Men det är ju en helt annan sak. Så vi har en massa förhandlingar hemma 😉 Ivar får alltid alternativ, när det kommer till kläder, när det kommer till vem av oss som ska natta, gå med till förskolan och så vidare i all oändlighet. Häromveckan frågade jag honom om han ville sova utan blöja för att han hade blivit jättearg kvällen innan då Otto hade tvingat på en blöja. Han sken upp som en sol och sa att jaaaaaaa ingen blöja! Han kissade inte på sig den natten men gjorde det resterande nätter. Jag frågade honom om han ville ha kalsonger eller blöja och då blev det blöja. Han fick bestämma själv och inga pekpinnar eller auktoritärt, jag kan ta att han kissar i sängen, men jag vill att han bestämmer över så mycket det går själv. Vi har ju inte bråttom, det är ju inte som att han kommer ha blöja resten av sitt liv om vi går tillbaka i vissa situationer.
Så här ser det ut hos oss. Ivar har knappt några utbrott för tillfället och både jag och Otto är övertygade om att det till stor del beror på att han känner sig som en del av familjen som får bestämma en hel del själv men också får veta vad vi tycker om grejer.
Nu kanske det låter som att vi ”låter” Ivar göra vad han vill. Så är det givetvis inte, vi förklarar för honom när han gör saker vi inte uppskattar och emellanåt tappar vi såklart tålamodet (typ varje morgon när vi har bråttom till förskolan) men generellt har vi en bra kommunikation sinsemellan och det är så skönt att jag och Otto kan sätta oss ner och komma fram till en lösning tillsammans utan att någon ska känna att den inte blir lyssnad på eller dylikt. Vi är på samma plan helt enkelt.
Kommentera