Ojojoj…

Min kropp vet när den behöver ladda, den förberedde sig målmedvetet för det stora. I fredags, efter ett par dagars intensivt kolhydratladdande kom så äntligen min lilla gris. Helt otroligt är det. Jag är mamma. Jag har ett barn.Han är min. Jag är hans. Han har mig och sin pappa i sig för alltid.Det är för stort att ta in.

Just nu lever jag lite i dimma, men jag ska försöka beskriva och berätta om vad som hänt senaste dagarna så småningom. Just nu ska jag bara landa i känslorna och ta mig förbi den extrema tröttheten som tog över. Jag trodde jag var trött innan förlossningen, men det var inget jämfört med hur trött jag är nu. Förlossning, oro, amning och överväldigande kärlek tog slut på alla energidepåer som fanns.

Nu ska jag härifrån, det finns viktigare saker än att skriva. Att sniffa på min son är en sådan.

Så sjukt laddad!

 

Texten är lånad från Vårdguiden

 

En bit är speciellt intressant idag, vi läser den igen:

”Passa på att vila och äta mycket kolhydrater innan förlossningen så kommer du att orka bättre”

En rolig(rolig som i ”ÄR DU GALEN MÄNNISKA!”) sak är att jag innan jag läst detta undrat över senaste dagarnas sug efter kolhydrater. Nej, inte sug som i ”åh jag är chokladsugen så jag tar en ruta mörkt choklad så går det över.” Sug som i kakmonstret-sug! Jag som varit försiktig med socker, viktuppgång och onyttigheter under graviditeten(mest pga överhängande hot om graviditetsdiabetes) har haft väldigt svårt med att vara försiktig på nåt sätt.
Nu ska jag erkänna att  jag igår gick överstyr, på ett sätt jag inte trodde var möjlig. På EN timma fick jag i mig:

  • En påse chips

Två tunnbrödsmackor med avokado

Ett halvt paket kex(andra halvan åt jag efter ett par timmar)

 

En froosh mango

En kexchoklad

 

Hepp!

Hur jag mådde efteråt? Jotack, men lite mätt.

Kontentan av det hela? Ingen kan anklaga mig för att inte ladda med kolhydrater!

Vecka 40!

Shit! Tänk att vi gjorde det, LillSparven! Ja, du är fortfarande på insidan, men ÄNDÅ! 40 veckor har vi hängt ihop, du och jag! All den här tiden som kändes som så långt fram, så fort det gick ändå!

Jag är sugen på att läsa igenom alla inlägg, från det chockade första inlägget, till förnekelsen som varade hur länge som helst, och sen förberedelsen och alla förändringar hela vägen till idag. Men jag håller mig. Jag ska göra det när du kommit ut, för då är graviditetsresan över. Då är det ett nytt kapitel vi börjar. Början på något stort, att gå igenom livet ihop, du och jag.

Så, när tänkte du komma ut egentligen? Vill du berätta det?
Nej, jag kommer inte känna mig redo när det sätter igång, och ångra att jag hetsade om det, men ändå. Nu vill jag inte gå runt och vara öm i kroppen, obekväm och rastlös, nu vill jag gå vidare!

Idag var vi hos barnmorskan. Vi pratade lite om GBS, som jag varit lite orolig för ändå. Hon var som vanligt lugn och tyckte inte jag skulle oroa mig för något(hon är väldigt lugnt o tycker allt är ok och normalt, typ) men självklart fick jag lämna in ett urinprov om jag ville. Längtar inte efter att åka in till MVC igen, men annars kommer jag inte få veta innan du kommer.  Jag får veta på fredag om jag lämnar in det imon torsdag.
Förutom det så var allt ok, ditt lilla hjärtat lät som vanligt och både du och jag verkar må bra.

En ny sak är början till hälsporre, det bränner till i min häl då och då, men det ska börja gå över efter förlossningen.

Hur som…jag känner mig bara peppad inför förlossningen nu. Jag ser fram emot att fixa det här! Det är ju bra en/två dagar av livet, ser jag det som. Jag känner mig inte rädd. Inte för att jag inte kommer vara rädd då, men just nu känner jag mig inte rädd alls. En stor anledning är att Micke kommer vara där med mig, och jag blir alltid lugnare med honom. Så länge jag inte får panik av smärtan, utan hellre blir arg och bestämd, så kommer jag fixa det bra. Micke kommer hjälpa mig fokusera och hålla ut, han pushar mig på rätt sätt.

Det slog mig nu, att det finns en slutdag, om max två veckor ses vi, lillsparv, för om du inte kommit innan dess sätts förlossningen igång. Galet! Om absolut max två veckor ses vi!

Kanske bäst att gå och sova, försöka vila o ladda.

God natt lilla sparv! (o du, var snäll och ligg stilla så jag får somna fort, ok? ok!)

Googla ihjäl sig

Hittade det här inlägget hos Spiderchick, och det stämmer så bra! Aldrig har jag googlat så mycket som under graviditeten! Jag ROAR mig med att googla symptom, när jag vaknar på natten. Bara för att liksom. Stört.

Höstkänning och kärlek

 

Idag känner jag verkligen att hösten är här! Det är ruggigt och kyligt inomhus. Jag gillar att få pälsa på mig och att traska omkring i gummistövlar. Ja, det här är ju Mickes då(det är lättare att kliva in i hans stora stövlar bara istället för att behöva dra upp mina. Att få hämta ved och elda inomhus…hög mysfaktor. Sen har jag börjat läsa igen, vilket också känns lite extra höstigt, av någon anledning. Som vanligt är det livsöden, biografier och sånt som jag fastnar för, det måste vara något jag sugs in i på en gång, annars tappar jag bort mig lätt och avbryter läsningen halvvägs. Jag dras till böcker om människor som haft det svårt, det är så intressant att läsa om hur de kämpar sig upp igen, hur stark människan är och hur den som varit svag blir en stark överlevare. Just nu läser jag ”Imamens dotter” och ”Mr Tourette on tour”. Jag hoppas läslustan håller i sig! Det är något särskilt med att lägga sig i sängen dagtid och läsa, kanske tom somna en stund. Det får man se som fördelen med att vara höggravid, man får mycket förståelse och sympati från alla, speciellt min fina familj. Tom Arvid kommer och frågar hur det är med mig och magen(med sin bästa ”tycka-synd-om-röst) ”hur ÄÄÄR det med dig?”,  minst två gånger om dagen.

 

Häromdagen satte han sig bakom mig och sa ”Bara för att du är så gravid och har så ont ska du få lite massage av mig”.  Min förstående och snälla familj tar väl hand om mig. Det gör det lättare att ta pauserna jag behöver mitt på dagen för att orka vara snäll och trevlig. Tack fina familj!

 

annonser