Taggarkiv: Uppfostran

Annons

Bestraffa dåligt beteende?

Jag vill prata om något som vi alla tycker väldigt olika kring: bestraffning av dåligt beteende av våra barn! Är det okej eller inte? Nu syftar jag inte på att aga sina barn för det finns inte på min världskarta. Jag talar om bestraffning såsom att skicka in barnen på rummet, att de inte får göra en viss sak som att sitta vid Ipaden under några timmar eller en hel dag och så vidare.. OM det är okej, i vilken ålder är det okej att börja? OM det inte är okej, varför?

Jag talade väldigt kort om att vi stänger in Chloéy på sitt rum i mitt förra inlägg. Vi gör det i 5-10 minuter när hon antingen har gjort något förbjudet eller för att hon ska lugna ner sig när hon får utbrott av diverse anledningar som till exempel att hon inte får ha Ipaden, att hon inte får äta kakor, att hon inte får gå ut m.m. Det blir som en bestraffning att sätta henne på golvet i hennes rum och stänga dörren. Hon fortsätter oftast skrika tills vi kommer tillbaka men ibland lugnar hon ner sig och då öppnar vi dörren snarast eftersom det är det som vi vill uppnå med hela grejen. När hon inte kan lugna ner sig själv går alltid en av oss in efter en liten stund och försöker trösta henne. Chloéy är ändå så pass liten att hon inte kan något om känslor. Hon vet inte när hon är arg eller ledsen och hon vet inte varför hon gör eller känner som hon gör. Det är ingenting vi kan lära henne ännu så tills dess att vi kan börja förklara för henne vad det innebär måste vi lugna ner henne genom närkontakt. Jag brukar hålla henne tätt intill mig och prata lugnt och stilla med henne. Hon brukar vilja stanna kvar i famnen en stund efteråt och bara mysa och det är helt okej. Bestraffningen hjälper inte de gångerna för hon glömmer helt bort vad som hände för en liten stund sedan men för mig är det viktigt att ändå visa vad som är okej och inte. Jag skickar inte in Chloéy på rummet efter ett litet snedsteg, det gör jag efter 5-10 likadana beroende på vad det handlar om. Vi kan ju inte skicka in henne på rummet så fort det är något så en annan ”bestraffning” är att ta den eventuella saken ifrån henne . När hon har Ipaden kan det vara svårt att få henne att släppa taget och då får vi helt enkelt dra loss den och avleda med något annat. När hon tar leksaker från James så gör vi detsamma om hon inte ger tillbaka dem själv efter uppmaning av oss.

Chloéy förstår väldigt mycket av det vi säger och hon pratar mer och mer för varje vecka. Hon härmar ord och meningar och hon har börjat säga ”eeeh” när hon inte kan bestämma sig för vad hon vill ha när vi frågar efter frukostalternativ. Det underlättar varje månad för oss när hon hela tiden pratar mer och förstår mer men det finns gränser. Vi kan inte sätta oss på huk bredvid henne och förklara med flera meningar på raken vad hon gör för fel. Hon kommer bara ihåg de sista orden så vad är det för mening? Jag har sagt till Anton att om vi ska säga något så ska vi välja kortfattade meningar, helst bara enstaka ord. Ett exempel: James står lugnt och stilla och leker med en boll medans Chloéy precis har fått ett ”nej” från antingen Anton eller mig. James står inte långt ifrån Chloéy så för att få ut vreden puttar hon James. Jag ser vad som hände och tar ett grepp om hennes arm och säger tydligt ”du får inte putta James”. Det är en kort mening och fullt tillräcklig för att Chloéy ska förstå vad jag menar även fast hon försöker göra det en gång till men det är ju för att hon vet att hon kommer få en reaktion från oss. Vi har sagt ordet ”putta” så många gånger nu så hon vet vad det innebär så att upprepa samma mening om och om igen är ett bra sätt för att barnen ska förstå.

Samtidigt som vi väljer att ”straffa” dåligt beteende så är det viktigt att uppmuntra barnen när de gör bra saker. Det tycker jag att vi lyckas väldigt bra med. Jag försöker säga så många positiva saker jag bara kan när Chloéy gör bra saker som kommer helt spontant och när vi har frågat om hon kan hämta en specifik sak eller när hon faktiskt går åt det håll vi ber henne när vi är på promenad. Hon säger till och med tack för maten ibland vilket är ett stort plus i kanten och ingenting vi förväntar oss men vi övar ibland.

För att barn ska känna trygghet så tror jag att man som föräldrar behöver vara tydlig med var gränserna går hemma men även utanför hemmet. Om man inte har några gränser blir det svårare att förstå vad som är rätt och fel tillslut och när tyglarna är helt släppta så gör barnen exakt som de vill tillslut. Jag och Anton tror på regler och milda former av bestraffning och det kommer vi ha till viss mån hemma hos oss. Nu är barnen väldigt små så det är inte aktuellt med utegångsförbud men det går att sätta gränser för en 2 åring, tänk hur vild Chloéy hade varit om vi sa ja till allt? James är fortfarande för liten för att få bestraffning men när jag tänker efter så är nog hans bestraffning att han får ligga i spjälsängen och skrika en liten stund när han absolut inte är samarbetsvillig vid nattning.

Berätta gärna hur ni har det hemma hos er, kram!

20170515_125455

20170515_125457

Annons

Vi håller inte det vi har sagt

Innan vi fick barn var vi tydliga mot varandra om vilken sorts förälder vi ville vara för våra barn och ”vi visste exakt hur vi skulle hantera eventuella problem för det pratade vi ju om och var överens om”. Så fel vi hade och så blåögda vi var hahahahahahahaha! Vi föreställde oss inte ens i närheten den verkligheten vi nu befinner oss i och vi följer ingenting som vi sa när vi pratade med vår förstfödda när hon låg i min mage. Är det så alla förstagångsföräldrar gör?

Vi sa att jag skulle amma så länge det bara gick men max tills barnet var 7/8 månader för sedan ”skulle jag inte vilja det mer för att barnet var för stort”

Vi sa att vi skulle göra egen barnmat och egna puréer och inte köpa färdigmat någon gång.

Vi sa att vi absolut inte skulle använda mobiltelefonerna för att underhålla och distrahera barnen när de blev ledsna.

Vi sa att vi skulle ta varannan natt…

Vi sa att vi skulle hitta på saker bara han och jag för att underhålla vår relation.

Vi sa att barnen ska visa respekt för oss.

Vi sa att vi ska bli jätteroliga föräldrar som hittar på massor och leker varje dag.

Ni anar inte hur mycket vi har sagt till varandra som inte stämmer idag och jag kan inte annat än att skratta åt oss själva och er andra som tänker likadant. HAHAHA säger jag bara. Jag sitter här och ler när jag skriver för det är så satans komiskt men hur ska man kunna veta hur man ska vara och göra när man inte har någon erfarenhet? Alla måste gå igenom samma sak på något vis för att kunna förstå det komiska som jag ser i detta. Ni som inte tycker det är alls roligt kanske har stått fast vid era förutbestämda regler än så länge? Bra jobbat men herregud det gör väl ingenting att man bryter alla normer och regler heller. Vi har lärt oss att ta vissa saker med en nypa salt men andra saker har vi ännu inte lärt oss för vi har så många fler faser att gå igenom tillsammans med våra barn. Jag undrar vad som kommer härnäst…

Bilderna är tagna för några månader sedan men barnen är minst lika söta då som nu :)

20161027151349 20161104165536 20161104165632

Annons

Uppfostringsmetoder

Det finns många sätt att uppfostra barn på och det finns lika många rätt som det finns fel. Ofta tycker de flesta föräldrar att alla andra gör fel och att det enda rätta sättet är på deras vis men så är det ju inte. Det är bra att vi har olika uppfostringsmetoder för det är en stor anledning till varför vi blir olika individer.

Jag tycker det är intressant att se på hur andra föräldrar tar itu med svåra situationer och deras småbarn och jag tycker om att lära mig nya sätt att hantera mina barn på när de är ”omöjliga” enligt mitt tycke. Med nya metoder avleds barnen och det blir genast enklare.

Det svåraste för oss här hemma gällande uppfostran är att göra LIKADANT. Det går inte. Vi är väldigt överens om hur vi vill att barnen ska formas och med vilka metoder vi vill få dem dit och hur vi ska göra som föräldrar för att samarbeta men det slutar med att vi gör på varsitt sätt i slutändan och det blir kaos hemma på grund av det. Vi har fortfarande inte tagit oss ur problemet men vi har börjat prata om det och vi måste ha uppföljningar kring hur vi faktiskt gör veckovis för att ge feedback till varandra på sådant vi inte ser hos oss själva. Vi har samma mål men tillvägagångssätten är inte likadana och det behöver inte vara exakt på pricken men någorlunda iallafall.

När jag är ensam hemma med barnen eller när Anton är ensam hemma med barnen så gör vi på två olika sätt och det är okej för mig, för Anton också men när vi är hemma allihopa så gör vi fortfarande på två olika sätt och då krockar vi, förstår ni? Båda blir frustrerade och det går över i frustration på barnen som inte lyssnar (särskilt Chloéy) men det är inte så konstigt när hennes mamma och pappa ger olika anvisningar.

Nu var det några dagar sedan vi pratade och det har blivit bättre men vi kommer behöva den där återkopplingen ett par veckor framöver för att komma under fund med det här för det är inte enkelt.

Hur gör ni? 

20170224154556

Annons

Jag är den stränga föräldern

För många månader sedan skrev jag ett inlägg om hur jag tror att Anton och jag blir som föräldrar, HÄR kan ni läsa om det. Frågan jag tänker svara på i det här inlägget är om det har stämt överens med hur vi faktiskt är idag. Barnen är inte så gamla men Chloéy är tillräckligt gammal för att vi ska kunna börja med lite uppfostringstekniker. Så hur är vi som föräldrar just nu då?

Vi är fortfarande lugna föräldrar som ofta tänker ”det löser sig” men jag är lite mer stressad efter att James kom för det går inte vara riktigt lika lugn. Chloéy far omkring överallt och det är aldrig lugnt där hon befinner sig men om det händer henne något så brukar vi hantera det på ett lugnt sätt som vi alltid har gjort.

Spontana? Nja det tycker jag inte. Jag har stressat många gånger för att hinna med i andra människors tempo men jag har dragit slutsatsen att det inte är värt mödan vi får då. Vi måste stressa jättemycket och barnen blir ofta ledsna då och vi blir på dåligt humör så det slutar med att det vi hade tänkt göra inte blir så roligt som förväntat.

Ett bra samarbete har vi inte alltid. Det kommer och går skulle jag vilja säga. Periodvis gör jag mer än jag kan, vill och orkar även fast Anton kan hjälpa till. Vi har dock blivit bättre sedan James kom att ta hand om varsitt barn. När det bara var Chloéy så var det mer orättvist för då drog Anton sig undan mer. Nu är det inte så!

Jag är fortfarande den mest tålmodiga av oss två. Antons temperament är alldeles för dåligt och det gör att han blir arg i onödan. Chloéy förstår inte så mycket men när hon gör något hon inte får så vet hon oftast om det. När vi sedan säger till henne och hon inte lyssnar så skärper vi tonen lite och så får man göra om och om igen. Anton höjer rösten lite väl fort ibland, det gör jag också, oftast när jag är stressad när jag har hand om båda barnen när Anton är på jobbet.

Jag tror fortfarande att jag kommer vara den stränga föräldern och Anton den snälla. Anton har faktiskt visat att han också kan vara bestämd och envis med kvällsrutiner (nattning för det mesta) men han kommer nog ändå vara snällare än mig när barnen blir äldre.

Vi är båda väldigt kärleksfulla och gosar, kramar och pussar mycket på Chloéy som behöver det mest. James får uppmärksamhet på kvällen när hon sover.

BVC sköterskan har sagt att barnen inte behöver mer än kärlek, lek och sina föräldrar som finns där när de är så små. Jag oroade mig över att Chloéy är uttråkad här hemma med mig för att jag inte tar mig ut så ofta som jag trodde att hon behövde. Enligt sköterskan så kan Chloéy inte känna sig uttråkad på det viset, hon nöjer sig med att vara hemma med mig och leka med sina saker. Jag har lite svårt för att ta mig ut ur lägenheten med båda barnen för att vi bor på andra våningen utan hiss för det är ingång på utsidan (ingen trappuppgång utan ett trappa utanpå). Jag försöker så gott jag kan när jag är hemma själv och det blir alltid protester från något av barnen när jag ska ta med dem ut.

Vi håller tummarna för att vi ska få en marklägenhet!

IMG_5627 IMG_5629 IMG_5632