Uppfostran

Annons

Vi håller inte det vi har sagt

Innan vi fick barn var vi tydliga mot varandra om vilken sorts förälder vi ville vara för våra barn och ”vi visste exakt hur vi skulle hantera eventuella problem för det pratade vi ju om och var överens om”. Så fel vi hade och så blåögda vi var hahahahahahahaha! Vi föreställde oss inte ens i närheten den verkligheten vi nu befinner oss i och vi följer ingenting som vi sa när vi pratade med vår förstfödda när hon låg i min mage. Är det så alla förstagångsföräldrar gör?

Vi sa att jag skulle amma så länge det bara gick men max tills barnet var 7/8 månader för sedan ”skulle jag inte vilja det mer för att barnet var för stort”

Vi sa att vi skulle göra egen barnmat och egna puréer och inte köpa färdigmat någon gång.

Vi sa att vi absolut inte skulle använda mobiltelefonerna för att underhålla och distrahera barnen när de blev ledsna.

Vi sa att vi skulle ta varannan natt…

Vi sa att vi skulle hitta på saker bara han och jag för att underhålla vår relation.

Vi sa att barnen ska visa respekt för oss.

Vi sa att vi ska bli jätteroliga föräldrar som hittar på massor och leker varje dag.

Ni anar inte hur mycket vi har sagt till varandra som inte stämmer idag och jag kan inte annat än att skratta åt oss själva och er andra som tänker likadant. HAHAHA säger jag bara. Jag sitter här och ler när jag skriver för det är så satans komiskt men hur ska man kunna veta hur man ska vara och göra när man inte har någon erfarenhet? Alla måste gå igenom samma sak på något vis för att kunna förstå det komiska som jag ser i detta. Ni som inte tycker det är alls roligt kanske har stått fast vid era förutbestämda regler än så länge? Bra jobbat men herregud det gör väl ingenting att man bryter alla normer och regler heller. Vi har lärt oss att ta vissa saker med en nypa salt men andra saker har vi ännu inte lärt oss för vi har så många fler faser att gå igenom tillsammans med våra barn. Jag undrar vad som kommer härnäst…

Bilderna är tagna för några månader sedan men barnen är minst lika söta då som nu :)

20161027151349 20161104165536 20161104165632

Annons

Stränga föräldrar

Jag trodde att jag skulle bli den mest stränga föräldern här hemma men ”believe it or not” jag hade fel. Anton är mer sträng än jag anade. Jag är sträng på ett annat sätt. Det finns så många olika sätt att vara hård på när det gäller att uppfostra barn och det finns många åsikter också.

Vi höjer rösten åt Chloéy när hon har gjort samma fel flera gånger på raken och vi tar tag i henne och säger åt henne på skarpen när hon gjort någonting hon verkligen inte får. Hon förstår mer än vad ni tror, hon är väldigt smart vår lilla Chloéy. Hon vet vad många ord och saker betyder så när vi säger något vet hon ofta vad det handlar om. Det är meningslöst att höja rösten åt ett barn som absolut inte förstår men nu är Chloéy snart 1,5 år och vi tycker att hon förstår tillräckligt mycket för att veta när hon gör något hon inte får. Särskilt när vi har sagt åt henne många gånger innan hon får se att vi faktiskt blir arga på henne.

I helgen var jag och barnen på köpcentrumet tillsammans men min syster och hennes familj som var på besök. Allt gick bra till en början men det slutade med katastrof. Chloéy gallskrek och blev helvild, hon slängde sig åt alla möjliga håll och slog i huvudet och skrek och skrek och skrek. Ingenting dög. Jag trodde att hon var hungrig för när vi åt mat petade hon bara i den. Towas sambo Crille köpte banan åt henne men hon totalvägrade att äta. Vi gick igenom hela köpcentrumet med henne skrikandes i vagnen och då började James skrika också. Jag var helt inne i min bebisbubbla och såg knappt alla som tittade när vi körde förbi. Jag stannade några gånger för att försöka lugna henne men det gick inte. Jag sa till henne på skarpen och jag höjde rösten för hennes beteende var väldigt överdrivet. Det slutade med att hon fick sitta i mitt knä på bussen på vägen hem men hon blev aldrig riktigt nöjd. Inte försen hon fick åka till sin farmor…

Många tyckte säkert att jag var för hård mot Chloéy den dagen men vad hade ni själva gjort? Det ser alltid värre ut än vad det är när man går förbi ett desperat skrikande barn med en förälder bredvid som antingen skäller på barnen eller står helt neutralt och väntar på bättre tider. Det är enkelt att stå bredvid och tycka och tänka att föräldrarna gör fel. Jag kan också störa mig på vissa föräldrar och deras tillvägagångssätt. Oftast så är mina barn lugna de gångerna men när det händer mig själv är det inte lika enkelt som när jag studerar.

20161203_121543 20161203_121811

Annons

Underhålla barn med mobil/Ipad/Tv

Innan Anton och jag fick barn var vi fast beslutna kring hur vi ville göra med mobiler och Ipads. När Chloéy blev 4 månader ändrades våra åsikter vare sig vi ville eller inte och nu följer vi inte alls det vi hade kommit överens om. Det är jättesvårt att inte låta sina barn titta på program på tv, i mobil eller Ipad. I dagens samhälle är det bara sådant som gäller och för att hänga med här och nu år 2016 som det är så bör man veta vad en Ipad är.

När Chloéy var fyra månader så började vi visa Babblarna för henne. Hon tyckte det var underhållande redan då. När hon kunde sitta i sin babysitter så var det min räddare i nöden att sätta henne i den och slå på Babblarna på Youtube (det klippet som visar Babblarna 6 gånger på raken) för då kunde jag ta disken eller laga mat.

Det är på senaste tiden det har varit mer intressant för henne att se på barnprogram som går på tv:n. Hon tycker det är jätteunderhållande att titta på Bolibompa på kvällarna så det har blivit en rutin att sätta sig med henne i knät klockan 18.00. Det allra bästa är när hon ska dansa ”drakdansen” som de gör i slutet av programmet. Chloéy klappar i händerna, snurrar och gungar med så bra hon bara kan och skrattar för att det är så kul. Hon är så himla söt. Det är p.g.a. den dansen som hon har börjat snurra, det har inte vi lärt henne haha.

Jag trodde inte att jag skulle bli en sådan förälder som låter mina barn låna min mobiltelefon när vi ska åka buss eller om vi är iväg på andra äventyr. Men tyvärr är det sådan jag har blivit för hur skönt är det inte att kunna distrahera med att sätta igång en barnvänlig video? Det är så smidigt när vi sitter i bilen och Chloéy blir otålig. Flera har sagt till mig att det inte är bra för barnen att se på sådant och särskilt inte i tidig ålder. Det finns faktiskt inga vetenskapliga bevis för hur man påverkas och om man påverkas negativt men det finns alltid för och nackdelar med allting. Just nu är det bara fördelar. Jag ser en stor nackdel som kan komma fram när de blir äldre. Det är om de blir alltför beroende och blir ignoranta mot sin omgivning. Ingen av oss tycker att det är okej att barnen ska sitta inne hela sin tonårstid framför en dator för vi ska kunna ha middagar utan att någon sitter med sin mobiltelefon. Det är väldigt viktigt för oss att inte tappa den sociala förmågan vilket jag tror man gör när man endast kommunicerar via sociala medier och annat. Verkligheten fungerar inte riktigt så, den är betydligt svårare att kommunicera i för då måste man kunna stå upp för det man säger på ett annat sätt.

Vi kommer fortsätta visa Babblarna och Bolibompa m.fl. för Chloéy och för James när han är gammal nog (och med det menas när VI tycker han är gammal nog, inte någon annan). Ni äldre som tror att vi får fyrkantiga ögon av att se för mycket på TV kan ta och tänka om. Ja man kan få huvudvärk och bli stillasittande långa stunder men det är inget farligt. Tekniken är större än den någonsin har varit, världen utvecklas och ni pessimister bör hänga med på trenden istället för att kritisera och döma alla andra, eller så kan ni bara hålla tyst 😉

Annons

Jag är den stränga föräldern

För många månader sedan skrev jag ett inlägg om hur jag tror att Anton och jag blir som föräldrar, HÄR kan ni läsa om det. Frågan jag tänker svara på i det här inlägget är om det har stämt överens med hur vi faktiskt är idag. Barnen är inte så gamla men Chloéy är tillräckligt gammal för att vi ska kunna börja med lite uppfostringstekniker. Så hur är vi som föräldrar just nu då?

Vi är fortfarande lugna föräldrar som ofta tänker ”det löser sig” men jag är lite mer stressad efter att James kom för det går inte vara riktigt lika lugn. Chloéy far omkring överallt och det är aldrig lugnt där hon befinner sig men om det händer henne något så brukar vi hantera det på ett lugnt sätt som vi alltid har gjort.

Spontana? Nja det tycker jag inte. Jag har stressat många gånger för att hinna med i andra människors tempo men jag har dragit slutsatsen att det inte är värt mödan vi får då. Vi måste stressa jättemycket och barnen blir ofta ledsna då och vi blir på dåligt humör så det slutar med att det vi hade tänkt göra inte blir så roligt som förväntat.

Ett bra samarbete har vi inte alltid. Det kommer och går skulle jag vilja säga. Periodvis gör jag mer än jag kan, vill och orkar även fast Anton kan hjälpa till. Vi har dock blivit bättre sedan James kom att ta hand om varsitt barn. När det bara var Chloéy så var det mer orättvist för då drog Anton sig undan mer. Nu är det inte så!

Jag är fortfarande den mest tålmodiga av oss två. Antons temperament är alldeles för dåligt och det gör att han blir arg i onödan. Chloéy förstår inte så mycket men när hon gör något hon inte får så vet hon oftast om det. När vi sedan säger till henne och hon inte lyssnar så skärper vi tonen lite och så får man göra om och om igen. Anton höjer rösten lite väl fort ibland, det gör jag också, oftast när jag är stressad när jag har hand om båda barnen när Anton är på jobbet.

Jag tror fortfarande att jag kommer vara den stränga föräldern och Anton den snälla. Anton har faktiskt visat att han också kan vara bestämd och envis med kvällsrutiner (nattning för det mesta) men han kommer nog ändå vara snällare än mig när barnen blir äldre.

Vi är båda väldigt kärleksfulla och gosar, kramar och pussar mycket på Chloéy som behöver det mest. James får uppmärksamhet på kvällen när hon sover.

BVC sköterskan har sagt att barnen inte behöver mer än kärlek, lek och sina föräldrar som finns där när de är så små. Jag oroade mig över att Chloéy är uttråkad här hemma med mig för att jag inte tar mig ut så ofta som jag trodde att hon behövde. Enligt sköterskan så kan Chloéy inte känna sig uttråkad på det viset, hon nöjer sig med att vara hemma med mig och leka med sina saker. Jag har lite svårt för att ta mig ut ur lägenheten med båda barnen för att vi bor på andra våningen utan hiss för det är ingång på utsidan (ingen trappuppgång utan ett trappa utanpå). Jag försöker så gott jag kan när jag är hemma själv och det blir alltid protester från något av barnen när jag ska ta med dem ut.

Vi håller tummarna för att vi ska få en marklägenhet!

IMG_5627 IMG_5629 IMG_5632

Annons

Pappor klagar mer än mammor

Har jag rätt eller har jag rätt? Är det inte så att pappor i majoritet klagar och ger upp betydligt lättare än vad vi mammor gör? I dem flesta hushållen så är mamman ledig längst och vi har mer rutin på hur vi ska hantera barnens olika beteenden, särskilt när det är som allra värst. När dem skriker på kvällarna för att dem inte vill sova eller enklare saker som rutinerna vi har byggt upp när det är dags för mat, blöjbyte osv. Det rullar på för oss som är hemma med barnen på dagarna. Ni pappor som är hemma med era barn när dem är mindre klarar säkert av det här lika bra som mamman till barnen. Klapp på axeln till er som vågar/vill/kan vara hemma med era barn under det första året. Det är inte helt enkelt. Jag utgår ifrån hur vi har det här hemma såklart. Sedan funderar jag mycket på om andra gör likadant och om ni går igenom samma perioder med era barn och det gör ni ju, men inte på exakt samma sätt för våra livssituationer ser olika ut.

20160603_154506

Anton jobbar inte heltid så han är hemma rätt så mycket. Det har han varit sedan Chloéy föddes förra året 22 Juli. Jag tycker det har varit skönt att kunna umgås hela familjen tillsammans under så lång tid men nu när nästa barn kommer så ska Anton bara vara ledig i 10 dagar som de flesta papporna är. Han har inte ansökt om semester för han tyckte det fick bli semester under dem 10 dagarna. Istället kommer han ta pappadagar till hösten vilket jag tycker låter som en bra idé. Jag är ändå orolig över hur det ska gå för mig här hemma med Chloéy som fyller 1 år om lite mer än 1 månad samtidigt som jag ska lära mig den nya bebisens signaler och rutiner. Chloéy kommer inte börja på förskola försen i januari, då hon är 1,5 år ungefär och innan dess vill vi inte lämna henne där.

20160603_154508

Återigen till ämnet jag ville ta upp. Även fast Anton spenderar rätt så mycket tid här hemma med Chloéy och mig så är jag ändå hemma mer och jag har mina vardagsrutiner med henne som fungerar för oss två. Anton arbetar oregelbundna tider och det verkar störa i Chloéys schema ibland. Vissa kvällar ska helt plötsligt hennes pappa lägga henne för natten och när det inte händer så ofta blir hon helt förstörd. Det resulterar i massa gråt och skrik och en pappa Anton som blir väldigt frustrerad. Han ger upp väldigt enkelt och jag försöker att inte lägga mig i. Dem senaste gångerna har jag fått gå undan så att hon inte kan se mig, då går det lite bättre. Jag har varit extra hård mot Anton den senaste veckan. Jag har försökt förbereda honom på att jag inte kommer kunna lägga båda barnen på kvällarna i början och därför vill jag vänja Chloéy lite extra vid honom nu innan. Hon är så bestämd och vet vad hon vill och vem hon vill ha nära så vi måste köra på med samma hårda vilja tillbaka och inte bli påverkade av hennes utbrott.

20160603_151721

Jag upplever det som att Anton tycker att han gör allt han kan men för mig som ser på kan jag säga att han inte lägger manken till ens hälften av vad jag gör när han inte är hemma. Jag har jäkligt tuffa kvällar när hon bara skriker och skriker men jag har ingen som kan ta över när jag vill ge upp. När samma sak händer honom så är alltid jag hemma och då ger han upp ännu fortare. Det är så frustrerande att lyssna på hans gnäll när jag får försöka gång på gång på gång jag också. Man kan inte ge upp för då ”vinner” barnet varje strid. Om man byter förälder varje gång det går fel och den ene inte orkar mer så vinner barnet. Vissa gånger behöver man bli avlastad, det finns en gräns för mig också men i det stora hela så tror jag det bästa är att försöka hela vägen ut hur jobbigt och svårt det än är för till nästa gång blir det enklare. Nu har jag pratat om läggningsrutinerna men det kommer klagomål från Anton när det gäller andra saker också.

Det här med att byta blöja när båda föräldrarna är hemma är en ständig vadslagning om vem som gjorde det senast, hur många gånger och främst vem som bytte den senaste bajsblöjan. När jag är hemma själv har jag ingen att tjafsa med, då gör jag det såklart på rutin men när Anton kommer hem kan jag tycka att han borde göra sådana enkla saker utan det onödiga tjatet.

När Chloéy behöver matas är det till 80% av gångerna jag som matar henne när vi båda är tillgängliga. Varför är det så? Anton har inte ens koll på hennes matrutiner för han tänker sällan på när hon ska äta. När hon har sovit och bytt blöja men fortfarande gnäller så undrar han vad felet är?! Åh vad frustrerande det är att veta om att hon inte har ätit på 3 timmar och att det nog är dags då. Istället tar han sina behov före och kan börja laga mat till oss. Det han kan göra om han nu inte vill vänta är att distrahera henne medans han lagar vår mat genom att ge henne brödbitar eller fruktbitar under tiden, då håller hon sig tills hon blir serverad en stadigare måltid. Det är inget han tänker på.

Något som vi tjafsar om och har tjafsat om länge är egentid. Den är viktig för oss båda två men den är så satans orättvis. Anton har mycket mer egentid än mig. Det svåra är att få honom att förstå det. Jag vet inte om jag ska räkna hans egentid när han arbetar, kanske inte men han kommer iallafall ifrån vardagen här hemma och kan tänka på annat. Utöver detta ska han sticka iväg och spela sitt töntiga spel hemma hos hans föräldrar. Efter en dispyt här hemma så fick det bli som så att han spelar där hemma för att jag inte orkade bråka om ett löjligt spel längre. Det är ändå störande att han spelar och jag kan inte bestämma mig för om det är okej eller inte. Snart har vi två barn och egentiden krymper och så lite egentid som jag har nu så kommer jag inte få någon alls. Jag kräver inte mycket egentid för att jag ska lugna ner mig och ladda batterierna, jag kan vara iväg i 2 timmar själv under en hel månad men så lite får jag inte alltid heller. Eller ska jag säga att jag inte tar för mig mer? Jag tycker inte Anton ger mig chansen heller och det blir jobbigt ibland och då går det över min bristningsgräns och jag blir helt förstörd. Då får jag ta en akut utflykt själv för att ha lite egentid. Det sker oftast efter att jag har brutit ihop och varit både arg och ledsen.

20160603_151931