Förlossning James

Annons

Skillnader på förlossningarna – plus en video

Hej fina läsare! Det är ny vecka och nya möjligheter och jag tänker bjuda på ett inlägg där jag berättar om likheter och skillnader på mina förlossningar. Jag har även länkat till en video längre ner i inlägget så glöm inte titta på den.

Vilken förlossning var bäst och varför?

Ingen var bäst för det var båda men på olika sätt.

Förlossningsstart

Chloéy: tidig vattenavgång i v.33

James: värkar

Bedövning

Med Chloéy fick jag epidural och lustgas (ryggbedövningen gav tyvärr ingen effekt) och med James fick jag endast lustgas även fast jag ville ha epiduralen också. Det var barnmorskans fel att jag inte fick den, hon lyssnade inte på mig.

Tidsförlopp

Chloéy: 9-10 timmar
James: 4 timmar

Eventuella Komplikationer

Chloéy är prematur-född vilket är en komplikation eftersom inget vet hur barnet faktiskt kommer att må. Själv fick jag inga bristningar eller stora sår. Endast ett skavsår inuti.
Efter förlossningen med James blödde jag för att moderkakan inte kom ut tillräckligt fort men det hann inte gå så långt så att jag blev medvetslös eller behövde opereras.

Återhämtning

Efter Chloéy kom återhämtade sig min kropp väldigt fort. Jag hade lätt för att gå på toaletten och magen krympte fort. Det var svårare att hänga med psykiskt, det var mycket att ta in men vi hade bra personal på neonatalavdelningen som tog hand om oss.

När James hade kommit återhämtade jag mig ganska fort också. Jag var svullen i underlivet under flera dagar och jag gick inte ner lika fort i vikt, jag behövde röra på mig mer. Psykiskt sett så var det bra. Det kändes såklart konstigt att ha fått en ny bebis att ta omhand och jag saknade Chloéy jättemycket.

Rädslor

Med Chloéy hade jag tankar om hennes för tidiga födsel men för mig var det ingen rädsla. Jag var förstföderska och visste inte om något annat. Jag var nervös som vem som helst. Särskilt för hur ont det skulle göra och om jag skulle spricka men det gick ju bra.

Med James hann jag inte reflektera lika mycket varken under graviditeten eller i tidigt skede av förlossningen. Det gick så fort alltihopa. Jag kommer ihåg att jag oroade mig över att han också skulle födas för tidigt.

Övriga tankar

Helhetsmässigt är jag nöjd och stolt över båda mina förlossningar. Allting har för och nackdelar men för min del var det så fantastiskt att gå igenom det två gånger, även om det var med litet mellanrum. Att föda barn är en STOR grej och det är inget man kan förklara för någon som inte har fött barn. Det är verkligen någonting som ska upplevas och jag tycker det är jättetråkigt för er som inte kan få barn.

Jag har gjort en VIDEO på youtube-kontot där jag berättar om förlossningarna och lite skillnader. Den är inte lika utförligt som detta inlägget men det är inte samma inlevelse att skriva om det haha. Ni tittar på VIDEON genom att klicka på något av orden med orange färg.

KRAM

(Bilderna är tagna innan jag blev igångsatt med Chloéy juli 2015)

20150721_125807

IMG_2815

Annons

Dagen jag födde James

Efter vi hade varit på Maxi ICA stormarknad från lunch till EM med hanterbara värkar så blev det snabbt värre hemma. Jag fick mer ont och ville bara sova så jag la mig i sängen. Det gjorde ännu ondare så jag grät och fick lite smått panik. Var det dags nu? Vad ska jag göra? Ska vi ringa Chloéys barnvakt? Så många tankar samtidigt som jag försökte hantera de förbaskade värkarna som blev värre. Jag ropade på Anton. Han hörde mig inte. Jag ropade igen och igen och igen… Tillslut kom han in och såg mig i smärtor. Jag sa att han skulle ringa hans mamma som var Chloéys barnvakt.

Hon kom efter 10-15 minuter och jag ringde förlossningen under tiden även fast jag inte ville prata med någon egentligen, jag hade ju så ont! Jag sa inte ens hejdå till Chloéy eller hej till Antons mamma. Jag hade stängt in mig i vårt sovrum och allt jag ville var att komma iväg just då. Vi fick godkänt att komma in för värkarna var väldigt täta när jag ringde lite efter tre på eftermiddagen. Jag tjatade på Anton om att han skulle packa ner fler saker i BB väskan för sedan bar det av mot lasarettet. Påväg till bilen försökte jag andas mig igenom varje värk. Jag stannade och tog djupa andetag. Jag kände blickar på mig från grannar och okända människor men det var ingenting jag brydde mig om, jag skulle ju föda! Jag kommer ihåg att någon granne sa till Anton ”är det dags nu?”. Jag tänkte ”vad ser det ut som!!!”.

Bilfärden gick helt okej men det gick mindre bra att ta mig ut ur bilen i garaget på sjukhuset. Det var problematiskt att ens komma till huvudentrén men det var så skönt att åka rullstol resten av biten. Jag bad Anton köra fortare så han småsprang nästan lite. Vad gör man inte för sin gravida flickvän? Folk tittade i korridorerna. Jag har aldrig sett en kvinna i förlossningsarbete på gatan eller ens i sjukhuskorridorer förut så det är nog inte så vanligt men jag var ett ovanligt fall då ju som många stirrade på.

För att göra resten av historien kort så kom vi fram till förlossningen, vi fick ett rum, jag bad om bedövning som jag inte fick när jag behövde det, barnmorskan var seg, jag var arg, bedövningen kom för sent, jag började krysta mitt i allt, barnmorskan var störande, lillasyster kom från Stockholm som stöd, Anton var precis där han skulle och till sist kom han, vår James! Sedan blödde jag en hel del men efter ett par timmar med flera läkare och sköterskor till hjälp så var allt bra igen och sedan dess har allt gått toppen!

Jag ville bara dela med mig av historien lite kort igen. Jag fick en liten flashback häromdagen nämligen och det är så roligt att se tillbaka på hela förloppet. Att föda barn är så fantastiskt men om jag ska vara ärlig så är det skitjobbigt och satans smärtsamt också. Jag står över ett par år nu så får vi se vad som händer senare :)

Adíos, KRAM!

IMG_4853 IMG_4854 IMG_4856

IMG_4855 IMG_4862 IMG_4863 IMG_4864 IMG_4871 IMG_4873

Annons

Efterkontroll MVC

Igår var jag på efterkontroll på MVC. James är 10 veckor gammal så det var på tiden att jag var där för att få preventivmedel utskrivet. ”Nu kan vi ha sex igen”. Jag vägde 72,5 kg, mitt blodtryck är bra men mitt järnvärde kämpar fortfarande för att bli bättre. Jag är lite anti mot att äta järntabletterna jag har hemma p.g.a förstoppningsrisken men eftersom jag inte känner mig jättepåverkad av det låga värdet så kör jag på som vanligt.

Jag fick bestämma själv om barnmorskan skulle göra en gynundersökning på mig och det ville jag. Det är alltid bra att vara på den säkra sidan tycker jag. Allt såg bra ut, inga sår eller några andra konstigheter. Hon nämnde bara att slemhinnorna kan vara lite torra eftersom jag ammar men det är ingenting jag har känt av överdrivet mycket.

Jag ville få svar på varför barnmorskan som förlöste mig inte gav mig bedövning när jag bad om det. Det fanns inget bra svar på det. Maria som min barnmorska heter som jag har varit hos för kontroller under graviditeten sa att hon skulle agerat annorlunda om hon hade mött mig när jag kom in på förlossningen. Enligt journalen var jag öppen 4 cm när de gjorde första kontrollen. Jag var smärtpåverkad står det men ingenting gavs försen en timme senare (lustgas). Att man är öppen 4 cm betyder att förlossningen har börjat och att det går att få epiduralbedövning som jag gärna ville ha men ändå fick jag absolut ingenting för jag skulle vänta sa barnmorskan på förlossningen. Maria som jag träffade igår sa att om det var hon som hade haft hand om en liknande patient så hade bedövning varit relevant när personen hade kommit in och man hade konstaterat att livmodertappen var 4 cm öppen. Hon förstår inte varför barnmorskan jag hade gjorde som hon gjorde och att hon struntade i vad jag sa och det som stod i journalen samt i mitt förlossningsbrev som vi tog med oss dit. Jag sammanfattar ändå min andra förlossning som en bra förlossning, det är mest störande att barnmorskan inte lyssnade på mig. Jag var ju omföderska också och då går det oftast fortare med värkarbetet.

En annan sak jag tyckte var jobbig under förlossningen som jag berättade för Maria var att barnmorskan hade sina fingrar vid mina slemhinnor där James huvudtopp var. Hon hade dem där under mestadels av förlossningen och jag kommer ihåg hur mycket det sved och störde mig när jag skulle krysta. Det sa jag till henne som sa att jag skulle tänka bort det. Maria sa att hon även i en sådan situation skulle agerat annorlunda. Hon hade lyssnat på patienten och tagit bort fingrarna för dem behöver inte vara där hela tiden. Det är ju mest när hela huvudet ska ut som det minskar risken att man spricker men min barnmorska gjorde detta från första värken. Det stör mig att hon inte lyssnade på detta heller men jag orkade inte ta fighten då jag var ju mitt uppe i att föda barn.

Jag har haft smärtor i min rygg, mina knän och värk i mina fötter sen förlossningen. Maria tycker att jag ska kontakta en sjukgymnast och det tycker jag också. Värken i fötterna vet jag dock inte varför jag har. Det ilar i dem och värker jättemycket när jag stiger upp på morgonen efter att ha vilat dem hela natten. Det krävs att jag tar några steg innan jag kommer upp stadigt på mina fötter på morgonen för innan dess gör det väldigt ont och fötterna är väldigt ömma. Jättekonstigt. Knäna och ryggen är mer förståeligt, jag har ju burit på två barn och nyligen började jag träna så dem tar stryk. Jag behöver nog ändå träffa en sjukgymnast för lite granskning.

Det känns sorgligt att jag inte ska gå på besök på MVC mer på ett tag framöver eller kanske aldrig mer. Vi får väl se men jag har gått dit i två år i sträck nu ungefär så det känns lite tomt. Det är härligt att vara gravid och en fantastisk upplevelse att bära på sina barn för att sedan föda dem. Jag hoppas att jag får uppleva det en gång till men det får vänta ett tag. Nu behöver jag all energi till de två jag redan har och till allt annat som hör vardagen till.

KRAM

20151026 20160204_154548

v15 (2) Månad 3 (6) v. 204,5 månad (2) v17-18 (10) v24 v25 (3)  v27 (2) v26 (7) 

v 21 (4) v29 (2) v35 (10)

 Månad 8 elr 9 (7) Månad 8 (4) 

Annons

Underlivet efter graviditet och förlossning

Jag minns hur rädd jag var när jag skulle duscha första gången efter jag hade fött Chloéy. Jag hade ändå inte spruckit eller fått några större skador mer än en bristning inuti underlivet på ena ”väggen”. Det ilade och sved lite grann men det störde inte mig så mycket. Jag tvålade in hela kroppen och väntade sist med att rengöra underlivet. ”Hur gör man?” tänkte jag. ”Tänk om det gör ont”, ”Tänk om jag är alldeles slapp”, ”Kommer jag någonsin se ut som vanligt igen?”. Så många frågor och tankar men ingen att ställa dem till. Det var en lättnad när jag kände att allt satt på sin plats och att det inte gjorde ont som jag hade förväntat mig. 

Efter en förlossning bör man vara extra noggrann med sin intimhygien. Det är ett stort sår i livmodern som ska läka och för att det inte ska bli infekterat så ska man tvätta sig en gång om dagen. Jag använde mig utav intimtvätt i duschen för att få bort blodrester och annat avfall som skräpar ner under en tid efter förlossningen. Den första veckan smörjde jag in med intimkräm efteråt också för att få en mjukgörande och svalkande effekt.

Svampinfektion är ett vanligt fenomen efter en förlossning, särskilt när man börjar ha samlag igen, varför vet jag inte. Jag fick smörja mig med ”Canesten” som tar bort klåda och svamp under en liten period tills den kliande och svidande känslan var över. Inget farligt, bara jobbigt.

Första samlaget efter en förlossning har jag skrivit om tidigare. Det är ett ämne som många tycker är intressant att läsa om, det är ju inte så många som delar med sig utav det. Det gör däremot jag för det är en typisk fråga som man vill ha svar på när man är gravid eller när man har genomgått en förlossning. Ni kan läsa fler inlägg om det i länkarna nedan:

När kan man uppta sexlivet efter en förlossning?

Sex och samliv efter andra förlossningen

Det tog längre tid att uppta vårt sexliv efter min andra förlossning. Jag var mer sliten och mitt underliv likaså. Jag sprack inte den här gången heller och enligt barnmorskan fick jag inga bristningar men jag har känt av lite molande värk på några ställen som nu har avtagit sakta men säkert. Det har varit svårt att återgå till samlivet både känslomässigt och kroppsligt. Den här gången var jag mer rädd för hur det skulle kännas för jag kände mig mer förstörd där nere. Jag var mer förstörd också för som sagt tog det längre tid att läka. Jag blödde mycket efter James kom ut för att moderkakan inte ville lossna och för att det tog tid för livmodern att dra ihop sig. Jag hade avslag i flera veckor jämfört med max två veckor efter förlossningen av Chloéy men då blödde jag ingenting alls varken under förloppet eller efteråt. I flera dagar efter min senaste förlossning så var underlivet svullet och det tog tid innan det gick tillbaka. Det var inte så konstigt att jag svullnade så för de höll på med ett flertal lösningar för att få stopp på blödningen och då ingick det verktyg och mer smärta. Allt hamnade på plats där nere så småningom men jag har varit superkänslig för beröring och för just samlag. Det har svidit och gjort ont. Det är ingen mening att försöka mer när det är så, det är bara att prova en annan gång. Så har vi fått göra tills det har känts bra för mig igen och det gjorde det 1,5 månad efter förlossningen.

Om man har bestående problem som inte går över som extrem smärta vid samlag och annat så kan man få hjälp hos gynekologen. Det ska inte göra ont att ha sex. Det tar förstås olika tid för olika kvinnor att känna sig redo och för underlivet att läka färdigt men det ska inte ta lång tid att läka, då behövs det en annan lösning. Var inte rädda att be om hjälp och får ni ingen så ska ni gå till en annan läkare tills ni tas omhand på allvar.

Det finns de som har stora psykiska problem istället och som inte vill vara nära sin partner på grund av det och det är ett problem som måste tas itu på andra sätt. Det är lika viktigt som att ta hand om sina kroppsliga problem. Våga ta hand om er hälsa och be om hjälp när ni inte klarar av det själva.

Kram!

Första bilden från James förlossning, andra bilden från Chloéys

IMG_4855 IMG_2056

Annons

Onormala kroppsideal efter en förlossning

Jag tror att ALLA mammor som har fått barn med antingen snitt eller genom vaginal födsel får tvivel om sig själva och sina kroppar. Det är inte så konstigt för det flödar hormoner i kroppen efter en förlossning och det kan ta veckor innan det blir en normal nivå igen. För en del tar det mycket längre tid att få ett stabilt psyke än några veckor och då går det över till en förlossningsdepression.

Vi har ju gått och burit på våra barn i många månader och kroppen har tänjt ut sig till sitt allra yttersta för att efter förlossningen kämpa för att komma tillbaka. Saken är väl den att vi aldrig kommer se ut som vi gjorde innan första graviditeten. Det är inte samma kropp längre, den har förändrats både till något bättre men också till något som vi inte känner igen, något som vi inte gillar när vi tittar oss i spegeln utan kläder på. Det är bristningar, stora bröst som tänjer sig och blir slappare efter amningen är över, några kilon extra lite varstans där man aldrig haft det förut. Det är väldigt ovant att se sig själv på det viset, det är det för mig. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Ibland trivs jag inte alls med min kropp och går och deppar över hur bra jag såg ut förut. Ibland skiter jag fullständigt i hur jag ser ut, jag har ju trots allt fått två fantastiska barn efter all slit min kropp har stått ut med.

Samtidigt som man ska bli sig själv igen efter förlossningen så är det 100% fokus på den lilla bebisen. Det gör att man inte kan landa riktigt och det blir en stress att ta hand om både bebisen och sig själv. Efter båda mina förlossningar så har båda barnen fått all min fokus de första dygnen. Jag tog mig bara tid för att duscha ensam i princip. När det hade gått en vecka så kom jag på mig själv att jag inte hade hunnit tänka igenom vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit mamma. Mamma för första gången och mamma för andra gången. Hur gick det till? Jag hann inte tänka på någonting annat fastän jag behövde det. Jag behövde bearbeta förlossningarna och prata med barnmorskor, med Anton och med släkt och vänner. Hjärnan var en enda röra och jag fick prata av mig lite i taget. Än idag kan jag komma med frågor till Anton som handlar om förlossningarna för jag kommer inte ihåg allt som jag vill minnas.

Det är viktigt att inte glömma bort sig själv och sina behov även fast man har fått en bebis. Bara för att man är mamma (eller pappa för den delen) så betyder inte det att man inte ska tänka på sig själv längre. Det är viktigare skulle jag vilja säga för annars tror jag inte man orkar vara en förälder, sambo, gift eller sig själv.

Med tiden kommer både självförtroendet och självkänslan bli bättre för man lär känna sitt nya jag både psykiskt och fysiskt. Är man fortfarande inte nöjd och allt är i botten så finns det saker att göra åt det. Motionera är en av dem och det är behövligt och nyttigt för vem som helst. Jag mår mycket bättre av att röra på mig. Jag gillar att komma upp i puls och svettas ut alla negativa tankar jag har om mig själv. Det finns många olika former av träning så det är bara att välja och vraka och testa dem tills ni hittar en som passar er.

Det sorgliga för somliga som mig med allt det här är att det på sociala medier finns ”perfekta” mammor som har perfekta kroppar och mår så himla bra. Det gör så att man mår ännu sämre själv. Jag mår iallafall skitdåligt när jag kommer in på ett instagram konto med en slimfit mamma som nyss fått barn men ser ut som en supermodell. Jag väljer oftast för att aldrig gå in på det kontot igen eller så slutar jag följa de personerna som får mig att sjunka. Ni borde göra detsamma för det finns så många andra personer att följa som ger en positiv energi istället. Det finns ingen perfekt mamma på några plan hur perfekta bilder ni än få se på dem. Att ens styrketräna under graviditeten som de ofta gör är inte möjligt för ens hälften av alla som är gravida. Jag kunde inte träna under någon av mina graviditeter för jag mådde illa, hade halsbränna, ryggont m.m. Öppna ögonen och tänk realistiskt. Tävla med er själva, inte med en annan persons bild ni har sett för vi ser olika ut av en anledning. Ingen kan se exakt likadan ut hur mycket man än vill. Sätt egna mål och ha inte för höga förväntningar på er själva. Det är inte lätt att vara en mamma, sambo eller gift och sig själv samtidigt. Det är ett pussel fram tills man hittar alla bitar.

KRAM

Såhär klumpig och stor var jag några dagar efter förlossningen med James. Jag ser inte ut så idag men jag tycker ändå att jag har en lång väg kvar att gå. När fotot togs brydde jag mig inte om hur jag såg ut, jag hade ju fått mitt andra barn och det var det som betydde allt just då. Den stora gravidmagen var borta och bara det fick mig att känna mig smal igen…

2 veckor gammal (11) 

Jag ser mer ut som på bilden nedanför men det är inte ofta jag ”klär upp mig” sådär. Jag sminkar mig absolut inte varje dag och håret ska vi inte tala om. Ibland lyckas jag få tid för att göra i ordning HELA mig och då blir resultatet såhär: 

IMG_5614