Neonatal

Annons

Skillnad neonatal och BB

SVAR PÅ LÄSARES ÖNSKAN OM ATT FÅ VETA
SKILLNADEN PÅ ATT VARA PÅ NEONATAL
VS BB MED SITT NYFÖDDA BARN:

För att kort berätta för er som inte vet bakgrunden så fick vi en dotter 22 juli 2015 i v.33+5. Jag hade tidig vattenavgång och blev igångsatt ett dygn efter massa kontroller. Vår lilla tjej mådde bra trots att hon var prematur men vårdades på neonatalavdelningen här i Växjö i en vecka.

Chloéy på neonatal

IMG_2061 20150724_191138 20150723_115600

Deflesta är medvetna om att vi fick en son i måndags (20:e juni) och han kom i v.39+2. Fullgången och frisk. Han och jag stannade på sjukhuset i två nätter och under de dygnen så var det stor skillnad på omvårdnaden när jag jämför sjukhusvistelsen med Chloéy.

James på BB

IMG_4887 IMG_4889 IMG_4914

Personalen på neonatalavdelning är dubbelt så trevliga och vänliga och de har stor respekt för sina patienter. På BB och familje BB som vi var på med James var det som att bo på ett vandrarhem. Det var knappt någon som tittade till oss förutom när det var personalbyte. Jag kände mig bortglömd och mer ensam på BB.

På neo så var det mycket fokus på omvårdnaden av barnen vilket är logiskt. Hygienen skulle skötas noggrant och vi var tvungna att tvätta och handsprita händerna hela tiden, för allas skull. Chloéy var uppkopplad till en monitor så dem kunde hålla koll på hennes hjärtljud och syresättning dygnet runt. Hon låg inte i kuvös för hon andades bra själv. Hon hade däremot en sondslang som vi matade henne genom var tredje timme i doserad mängd ersättning blandat med min bröstmjölk som jag pumpade ut. Chloéy var för trött och svag för att amma men vi fick försöka så gott det gick. James kunde amma direkt och han var inte uppkopplad till några maskiner. Personalen gjorde de vanliga undersökningarna och sedan fick vi sköta om honom helt på egen hand. Han fick vara med oss på rummet hela tiden, de gick aldrig iväg med honom som med Chloéy. Hon sov inte inne hos oss de första nätterna. Det kändes konstigt att ta hand om James så direkt inpå, jag hann inte tänka alls. Med Chloéy gick det sakta men säkert framåt och vi vande oss under tiden.

Chloéy

20150725_212335

Vi fick hjälp med att bada Chloéy första gången på neonatal. Personalen visade oss hur naglar, navel och annan kroppsomvårdnad skulle skötas. Vi gick igenom allt minst två gånger innan de började med nästa steg inför hemgång. Vi hade en längre checklista med Chloéy än James inför hemgången eftersom det var fler saker att tänka på med Chloéy. Det svåraste var hanteringen av sonden. Den skulle kontrolleras varje dag och vi skulle veta exakt hur man gjorde och vad som var vad. James badade vi inte på sjukhuset. Vi stannade bara i två dygn men vi valde att göra det hemma. Personalen verkade inte bry sig så mycket på BB. På neo så var de villiga att vara med och hjälpa till på ett annat sätt. Dem skapade en stor trygghet för oss som föräldrar genom att vara så snälla.

Neopersonalen kommunicerade väldigt bra och hade en öppen dialog om allt, ingenting uteslöts. Vi fick hela tiden påminnelser om att det fanns kurator att prata med om vi behövde och annat stöd för att det var lite omtumlande med en för tidigt född dotter. Det räckte för oss att prata med personalen på avdelningen för även dem pratade mycket med både Anton och mig om allt som hade med förlossningen, Chloéy och oss själva att göra. På BB kom som sagt bara personalen in när det verkligen var något, när James skulle göra sin undersökning och när jag fick medicin typ. Super tråkigt.

James

IMG_4879

Den största skillnaden för mig är att vi kom närmre personalen på neonatalavdelningen. Jag tror inte det har att göra med att det helt enkelt är olika människor som arbetar på de olika avdelningarna, utan jag tror att alla på neonatal arbetar på samma sätt med samma fina bemötande. Bemötandet är superviktigt och jag önskar alla kunde få så härlig personal som vi hade med Chloéy förra året på neo. Det är ju så att det är skillnader på BB och neonatal för att dem arbetar med olika slags barn. Sjuka och för tidigt födda och helt friska barn. Dem fokuserar på olika saker antar jag och det är väl rätt men jag tycker ändå att BB personalen och de på familje BB kan bättra på sitt bemötande och ta sig mer tid till sina patienter.

Annons

Vår tid på neonatalavdelningen, hemsjukvård och hur lillan mår idag

Det kom en önskan av en läsare i förrgår som vllle att jag skrev mer om vår neonatalvistelse och om vår Chloéy, hur hon har mått och mår idag osv så det kommer detta inlägget handla om och det kommer bli något mer detajlerat än det jag redan har skrivit i samma inlägg som förlossningsberättelsen.

Neonatalavdelningen
Den första kontakten vi hade med personalen på neonatal var samma dag som min igångsättning. Vi hade blivit lovade ett samtal med dem innan Chloéy kom eftersom hon skulle födas 6 veckor tidigt. Ingen visste hur bra eller dåligt hon skulle må så jag tror vi alla farade det värsta så under födseln fanns deras personal hela tiden tillgänglig. Inte försen mitt krystarbete påbörjades kontaktades dem på telefon av min barnmorska som sa att barnet snart var ute så dem kom och stod beredda att ta henne utanför förlossningsrummet för att inte göra allt mer dramatiskt. Förlossningen var väldigt lugn så jag kände ingen stress över att hon inte skulle må bra. När hon var ute så mådde hon så pass bra så personalen från neonatal behövde inte ta med henne dit direkt, hon fick ligga på mitt bröst i en halvtimme ungefär (min tidsuppfattning då var väldigt flummig så exakt hur länge vet jag inte haha). Att hon fick vara kvar hos oss gjorde såklart att vi inte kände lika stor oro över hennes hälsa men den fanns där ändå, vi visste ju egentligen inte hur hon mådde.

Anton följde med personalen på neonatal in på avdelningen med Chloéy när det var dags. Det kändes skönt att han gick med så vi fick veta var hon låg och så. Dem kopplade upp henne på en maskin där hennes puls och andningsfrekvens visades. Hon lades på en värmebädd samma natt för hon hade inte förmågan att klara av att hålla temperaturen ensam. Eftersom jag inte var med när dem gjorde detta så vet jag inte säkert vad dem gjorde mer för tester, om de stack henne och tog blodprov eller liknande, Anton var inte heller med om det, om dem nu gjorde det.

Vi fick hälsa på henne så mycket vi ville blev vi informerade om. Jag tyckte det kändes konstigt att hälsa på mitt eget barn i ett annat rum, det var nästan så att jag inte vågade gå in till henne i början. Morgonen efter förlossningen var jag väldigt känslosam. Anton sov hemma för det fanns inga fler sängar lediga. Det gjorde mig ledsen att jag fick vara där själv direkt efter förlossningen när jag kände att jag behövde allt stöd jag kunde få men på morgonen när jag vaknade ville jag såklart kolla till vår tjej men jag hittade inte hennes rum så jag blev stressad och ännu mer känslosam för att jag inte kunde se min dotter för att jag inte hittade. Jag gav nästan upp och skulle gå tillbaka till mitt rum men jag vände och letade upp en i personalen och tillslut fick jag se henne. Hon låg inte i kuvös och hon hade ingen tub som skulle hjälpa henne att andas. Hon hade en sond iförd i näsan. Alltså en slang ner till magen. Därigenom skulle vi mata henne tills hon skulle klara av det själv.

Jag tog upp henne och satte mig i fåtöljen som stod bredvid hennes sovplats. Där ammade jag henne med amningsnapp tills hon somnade igen. Hon var svag och trött och orkade inte suga långa stunder. Hon kunde inte ta tag i mitt bröst utan en amningsnapp, hon förstod inte grejen liksom.

De närmsta dagarna var vår fokus på Chloéys hälsa. Även fast hon mådde väldigt bra för att vara tidigt född så behövde hon extra hjälp och extra tid för att återhämta sig efter förlossningen. Varje dag var vi ovetandes om vad läkarna skulle konstatera, vad testerna skulle ge för resultat och vår längtan var att kunna åka hem men vi ville inte åka försen hon mådde tillräckligt bra.

Jag vet att dem stack henne en eller två gånger under vår tid där och det var för att vi skulle se om hon hade infektioner. Hon hade inga.  Däremot hade hon gulsot som behandlades enkelt med en solbädd. Den låg hon på i ett dygn, sedan var soten borta och ännu ett problem löst. Det som var kvar var att hon skulle klara av att hålla värmen själv, att amningen skulle komma  igång bättre  och att Anton och jag kunde sköta sonden själva.

Vi vistades på neonatalavdelningen från den 22:a juli  till 27:e  juli, 6 dagar sammanlagt. Chloéy mådde så pass bra ända sedan hon föddes så vi fick ta hem henne väldigt tidigt men vi har haft hemsjukvård från den 22 juli till den 27:e augusti. Dem släppte taget om oss när hon inte behövde sin sond längre och hon gick upp fint i vikt utan den. Ända sedan hon kom så har allting verkligen gått bra, det har inte alls varit mycket komplikationer eller konstigheter och vi har känt oss trygga med henne här hemma hela tiden, även när vi skötte om hennes matning genom sonden. Vi lärde oss så mycket på neonatalavdelningen, saker som många föräldrar inte hinner lära sig när allting går ”rätt till” och dem får åka hem efter tre dagar på BB. Det handlar mest om enkla saker som att tvätta en bebis noggrant, bada den, hålla i den, amningspositioner och så vidare. Vi har bara kontakt med BVC nu och vi har precis börjat ha besök en gång i veckan så från att vara på neonatal på heltid till att ha hemsjukvård tre gånger i veckan till att besöka BVC en gång i veckan så är allt bra just nu. Hon har inte visat tecken på att hon är sjuk på något vis och hon växer helt normalt. Jag har aldrig gillat växtkurvorna som de visar upp i vården och i vårt fall på BVC just nu. Målet är att hon ska gå upp så mycket i vikt att hon är i den ”normala” kurvan men det finns inget som heter normalt! Hon växer jättefint och går upp i vikt hela tiden, jag tänker inte skynda på något i onödan eller ge henne mer eller mindre mat bara för att hon ska vara ”normal”. Om ett barn ser friskt ut så bör det inte vara några problem. Det enda problemet vi har haft är att hon har ont i magen då och då. Vissa veckor bajsar hon varje dag, men andra veckor så bajsar hon två till tre gånger i veckan. Just nu har hon inte bajsat på fyra dagar så vi ger henne lite laktulos i hennes mat, även fast jag är emot det lite. Vi slutar med det så fort hon kommer igång med magen igen.

Amningen har också varit ett problem sedan hon kom. Som sagt så använde jag amningsnapp i början så hon kunde få ett bra tag och det gick väldigt bra. När vi kom hem och hade hemsjukvård så slutade hon suga på amningsnappen och hon sög inte bra på mitt bröst heller så det blev mycket sondmatning. Efter någon vecka så började hon ta tag i mitt bröst och suga, utan amningsnapp så då kom det igång igen men efter ett par dagar så slutade hon suga även på mitt bröst så då fungerade ingenting. Det var frustrerande att hon inte kunde suga för jag ville att hon skulle få lite av min mjölk, mest för hennes mages skull så den jobbar på bra och för att hon ska få i sig alla de bra ämnena som är bra för immunsystemet. Men det gick ju inte och jag orkade inte pumpa med bröstpumpen längre, den var så obekväm och jag var förbannad varje gång jag satte mig ned för att försöka få ut mjölk. När vi var på sjukhuset så pumpade jag väldigt mycket och då kunde vi blanda i min mjölk i hennes ersättning men hemma gick det bara ett par dagar. Idag suger hon på mitt bröst från dag till dag, amningsnappen fungerar inte alls men hon suger väldigt bra på flaska som vi ger henne. Hon äter mest ersättning men jag kämpar fortfarande med amningen för jag vill att hon ska få i sig mer av min mjölk. Så länge jag orkar och inte blir arg på att det inte fungerar så tänker jag fortsätta.

Framåt så hoppas jag att allting ska fortsätta gå så bra som det har gjort hittills. Vi tar ett problem i taget. Jag tror inte det är så många personen som verkligen vet vad som händer på Neonatal. Det är inte något man läser så mycket om när man väntar barn eftersom man inte tror att det ska hända en själv. Jag gjorde det också så jag har verkligen fått en ny erfarenhet därifrån. Det enda jag visste om en Neonatalavdelning var att de tar hand om för tidigt födda barn men dem flesta de hjälper är sjuka barn. Barn som är födda i rätt veckor så att säga men tyvärr har fått komplikationer på vägen ut eller när dem väl har kommit ut och blivit sjuka. Under vår vistelse så var Chloéy det enda för tidigt födda barnet inlagd de första dagarna, alla de andra barnen var sjuka. Jag gick först och undrade varför det var så stora bebisar på den avdelningen, det var inte försen en i personalen berättade hur det egentligen är.

Jag hoppas du fick ut vad du ville i inlägget Vivi men har du fortfarande frågor så kan vi ta dem i kommentarsfälten :)

Kram

20150723_115605 20150725_212332

Här låg hon och solade på en madrass med solglasögon på. Hon var väldigt lugn för att vara täckt över ögonen men hon sov så mycket så det störde nog inte henne. Madrassen var ikopplad en stor slang som syns här på bilden och den var väldigt klumpig så när jag skulle amma med henne som på bilden så var det lite bökigt men det gick!

Här låg hon och solade på en madrass med solglasögon på. Hon var väldigt lugn för att vara täckt över ögonen men hon sov så mycket så det störde nog inte henne. Madrassen var ikopplad en stor slang som syns här på bilden och den var väldigt klumpig så när jag skulle amma med henne som på bilden så var det lite bökigt men det gick!

Såhär låg hon när hon var nyfödd med händerna för öronen. När hon var stressad så viftade hon med händerna i luften och då fick vi hålla kring hennes armar och föra dem mot öronen så hon kände sig trygg igen.

Såhär låg hon när hon var nyfödd med händerna för öronen. När hon var stressad så viftade hon med händerna i luften och då fick vi hålla kring hennes armar och föra dem mot öronen så hon kände sig trygg igen.

20150724_191143

 

Annons

Amning och dagarna efter förlossningen

När jag låg på sjukhuset dagarna efter lillan föddes så förde jag lite anteckningar i mobilen om hur jag kände inför vissa saker och mycket handlade om amningen. Ni ska få se vad jag skrev.

23/7
Vaknar vid fem. Har mensvärk som inte går över. Gick på toaletten och gjorde nummer 2, tog en Alvedon. Lillan ska äta vid sex igen så jag håller mig vaken tills dess. Ryggonten sitter i, det har varit svårt att sova bekvämt inatt igen. Hennes bajs är gult, igår var det svart och geggigt och luktade inte men det gjorde det nu.

Amningen går mycket bättre än igår. Jag har fått en plastsak att sätta runt vårtan för att hennes mun är väldigt liten. Hon går upp i vikt, blodsockernivån är normal och syresättningen 100%. Hela min kropp känns slapp och det känns som jag har gjort världens träningspass. Det trycker nedåt i underlivet. Jag ska snart ta min första dusch efter förlossningen. Jag fick min första gråtattack vid lunchtid. Jag känner mig känslig. Imorse när jag var inne och ammade henne så bytte jag även hennes blöja och då skrek hon väldigt mycket och jag var trött och kände mig svag och ensam för Anton var hemma eftersom vi ännu inte har fått ett eget rum…

24/7
Tredje dagen, ingen depression ännu. Bästa dagen hittills. Jag har inte lika ont i ryggen, jag är mycket piggare och gladare. Allt har sjunkit in mer nu, vi har mer rutin på saker och ting. Anton är mer orolig över lillan, han är väldigt försiktig men superbra med allt! Hon badade första gången innan vilket hon verkade gilla, nästa gång får vi göra det helt själva. Amningen går bra, hon suger hårdare men somnar tyvärr rätt fort. Hennes sondmatning trappas upp hela tiden. Från början hade hon 10 ml och nu 30 ml. Hon har början till gulsot enligt ett test som gjordes inatt så hon har precis börjat ligga på en madrass med strålning så hon har ögonbindel på sig. Hon ska ligga ett dygn på den.
(20.00) Hon sög på mitt bröst för första gången riktigt utan plastnapp på!

25/7
Brösten har blivit större, vårtorna ömmar mer och svider lite. Hon ammar mycket mer nu men brukar somna efter 10 minuter. De testade gulsoten igen och hon har slutat med solmadrassen. Anton och jag var hemma en sväng innan hos hans familj och vattnade deras blommor (de är i Bulgarien). Jag har inte alls lika ont i ryggen och eftervärkarna har avtagit, även när jag ammar. Såret i underlivet har svidit lite mer idag men jag kan uträtta mina behov.

26/7
Mjölken har börjat komma riktigt. Brösten spänner dubbelt. Det sprutade mjölk när jag pumpade innan. Såret i underlivet gör inte ont idag och ryggen är okej. Hon har ingen värmebädd längre så vi klädde på henne för första gången. Gulsoten är borta. Vi ska gå igenom en checklista och prata om hemsjukvård idag med personalen.

Kväll nu. Vi har fått besked om att vi kanske får åka hem imorgon. De ska göra ett hörseltest och kolla hennes temperatur. En läkare ska göra en grundlig undersökning imorgon. Jag känner mig rätt så pigg trots lite sömn. Anton och jag handlade ersättning, nappflaska, rumptermometer och lite annat på apoteket innan. Vi har fått en liten påse med grejer som vi ska ta hem med sondsprutor och amningsnappar. Allt känns bra, det enda jag är orolig över är att hon inte klarar av att hålla värmen.

Anton la sig över mig i sängen innan och började kyssa mig. Det kändes som första gången, som att jag inte visste vad eller hur jag skulle göra. Pirrigt. Jag kände mig helt plötsligt kär på nytt!
Igår bröt jag ihop när jag tänkte på vårt samliv, att Anton inte ska vilja ha mig. Vi pratade om det och det kändes bättre. Att prata så fort det är något är superviktigt nu, det finns inte tid att vara sura eller ledsna över saker, vi är ett bra team Anton och jag!

27/7
Hemkomst vid lunchtid. Det är nervöst och lite jobbigt att vi ska göra allting själva men vi kan ringa dem dygnet runt och vi kommer ha hemsjukvård tre gånger i veckan. Jag är orolig över att hon inte håller temperaturen, att gulsoten ska komma tillbaka och att hon ska sluta andas. Hon är ju inte uppkopplad till maskinen längre nu.
Vi körde henne i vagnen första gången till affären en kort runda. Det regnade mycket men hon bara sov. Hon har sovit sedan vi tog med henne från avdelningen, hon har bara vaknat för att vi har väckt henne inför matning och blöjbyte.
Anton och jag har packat upp allt och donat. En tvätt är igång men vi har mycket kvar. När vi skulle ta tempen i rumpan på henne innan sprutade det bajs på oss båda haha. Lilla stumpan.

Jag är ledsen till och från men jag känner inte mig deprimerad. Jag är väldigt glad och lugn för det mesta men blir känslig för minsta lilla och gråter en liten skvätt då och då. Anton tröstar. Jag grät vid lunch precis innan vi skulle åka hem idag för jag var uppspelt och nervös. Jag höll på att bryta ihop när Antons hela familj sjöng för mig över telefon innan (de är fortfarande i Bulgarien och jag fyller år idag). Jag blev ledsen för att jag är orolig över hennes andning. Jag blir väldigt ställd när Anton säger att jag ska göra något annorlunda för jag tar det som att jag gör fel och är en dålig mamma. Ett exempel är när lillans napp låg i soffan innan och Anton sa att den inte borde ligga där på grund av bakterierisken och frågade om det var jag som hade lagt den där. Det tog hårt.

Det känns som jag har opererat brösten till en storlek större. Det kommer mer mjölk hela tiden vilket är skönt men det är obehagligt att både pumpa och amma, jag blir lite äcklad men jag tar djupa andetag och biter ihop.

28/7
Jag har ingen tidsuppfattning eller något bra korttidsminne. Lillan sover hela tiden och vaknar knappt vid matdags. Idag gick vi på stan en runda.

29/7
Hemsk natt. Hon slet ut sondslangen vid midnatt när hon skulle ha ätit. Vi åkte till neonatalavdelningen för att sätta in ny, hon skrek och skrek för hon var hungrig och jag hade inte hunnit amma. Alarmen vi sätter mitt i natten vid matdags stänger vi av i sömnen. Vi vaknar åtminstone av att hon gråter och stiger upp då istället.

…………………………………………………………………………………….

Idag är det den 11/8 och vi matar lillan i slang, med min amning och en del i flaska. Vi gör inte allt på samma gång. Hon är väldigt duktig med flaskan, jag gillar det mer än amning för då vet vi mer exakt vad hon får i sig. Sondslangen i näsan ska bort så därför försöker vi använda flaska mer än sondmatning. Jag gillar inte att amma varje gång, inte nu när jag fortfarande pumpar ut mjölk. 6:e och 7:e augusti var två riktigt jobbiga dagar. Det kändes hemskt att amma och pumpa, jag var både ledsen och förbannad. Efter att hemsjukvården var här igår (10:e augusti) och pratade lite om det så känns det mycket bättre. Hon sa att man inte ska behöva må dåligt över amning, att jag ska vara glad bara hon ammar lite nu när jag pumpar. Jag klagade över hur mycket mjölk jag fick ut vid pumpningen men det var tydligen lagom. Jag stressade i onödan. Den enda anledningen till varför jag vill amma är för att snuttan ska få i sig de bra antikropparna som man för över via mjölken, om det inte vore för dem så skulle jag inte ha ammat det vet jag med säkerhet. Det har inte varit bekvämt för mig med amningen och det är onödigt att jag ska sitta och känna mig förbannad eller ledsen när jag gör det. Jag planerar att vi ska mata henne på flaska och att jag ammar henne då och då när slangen är borttagen. Jag vill ge det ett försök till en början och jag vill få det att fungera i 3 månader minst. Jag trodde helt klart att amning skulle kännas bättre, jag trodde inte jag skulle behöva känna som jag gör, jag trodde jag skulle behöva sluta på grund av smärtor och sår men det har inte alls varit ett problem för mig. Amningsnappen använder jag fortfarande och den fungerar super bra. Hon kan suga tag i mitt bröst utan amningsnappen ibland men oftast vet hon inte var hon ska ta tag när hon inte har hjälpmedel.

Kram

IMG_2983 IMG_2986 IMG_2991

Annons

Förlossningen

Allt började vid jul. ”Jag fick julklappen jag önskade av Anton”: ett barn (som vi båda hade längtat efter länge). Efter det flög tiden iväg, jag mådde kasst vissa dagar, andra dagar fungerade bättre. Efter ett par månader började magen växa och allt blev genast mer intressant. Det var en speciell känsla jag kände när jag tänkte tanken att jag bar på ett barn, ett barn som var Antons och mitt. Jag var så nyfiken på hur detta barnet skulle komma att se ut. Nu äntligen är barnet fött, 6 veckor för tidigt. En flicka med underbart stora, fina ögon. Jag kan kolla på henne i evigheter och inte få nog!

SÅHÄR GICK FÖRLOSSNINGEN TILL, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT:

VATTENAVGÅNG

Den 20 juli vid tre på natten gick en del av mitt vatten. Som ni vet lades jag in på BB samma natt (jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg). Jag sov där ännu en natt från 20-21 juli för jag fick inte åka hem mer än någon timme för att hämta hygienartiklar. På förmiddagen den 20 juli kom mommo och hälsade på mig, efter det kom Anton och Matilda (en kompis till oss båda). Anton hade varit hemma och sovit för han fick ingen sovplats. Jag låg i sjukhussängen och klagade på att ingenting hände för ingen hade kollade till mig på väldigt länge. Då kommer såklart två barnmorskor in för att kontrollera hjärtljuden på bebisen. Dem blev snabbt oroliga för det såg inte alls bra ut så jag kördes fort till förlossningen där det dök upp undersköterskor, barnmorskor, läkare och överläkare runtomkring mig. Alla stod och kollade på bebisens monitor samtidigt som dem diskuterade om det skulle behövas göra kejsarsnitt eller inte. Dem valde att vänta och se. Hjärtljuden blev bättre och tydligare tillslut så ett kejsarsnitt behövdes inte. Det sattes på en klämma på barnets huvud genom att gå in via slidan men det gjorde inte ont, det var bara obehagligt. Flera stycken kände på och i mig och när dem äntligen var färdiga var det bara att vänta igen.

Jag skulle helst komma igång av mig själv så jag fick gå upp och gå vilket jag inte hade fått tidigare. Jag hade heller inte fått äta eller dricka någonting utifall att jag skulle behövt göra kejsarsnitt. Jag var vrålhungrig så jag åt och sedan var Anton och jag uppe och gick på sjukhuset men det hjälpte inte, jag blev bara trött av att gå och fick inga värkar alls.

På eftermiddagen dagen efter kom Antons familj och min mommo igen. Hans familj skulle åka till Bulgarien dagen därpå så dem var där för att säga hejdå och lycka till. Efter dem hade gett sig av var det dags att sätta igång mig med dropp. Det beskedet hade vi väntat länge på. Äntligen skulle någonting hända!

IGÅNGSÄTTNING

Droppet sattes på 16.00 och jag fick mina första värkar 16.30. Det kändes som lite kraftigare mensvärk just då men det trappades fort upp och blev värre. 1,5 h senare började jag med lustgas. Vid den tiden hade jag någorlunda kontroll på mina smärtor och kunde andas mig igenom dem men jag kände att det blev värre fort och fick lite smått panik så jag tyckte det var lika bra att testa lustgasen. Det fanns olika styrkor på den och jag började med den lägsta. Jag blev lätt yr när jag andades för länge och det tyckte jag inte alls om men när jag hade väldigt ont fanns ingen annan bedövning så jag andades på genom masken. Anton satt en del i telefon och uppdaterade våra familjer och sa att det började närma sig, han ringde även upp mina föräldrar några gånger emellan mina värkar så jag fick höra deras röster. Pappa pratade med mig lugnt och stilla och jag hade tillslut så ont så jag ville ge upp men han sa att jag lätt skulle klara det. Ju mer tiden gick desto ondare fick jag. Det var inte mensvärkar längre, det drog och spände i hela magen på mig. Jag sa till Anton om igen att jag inte ville mer för att det gjorde så ont, jag stönade mig igenom sluten av värkarna och var lite högljudd. Anton säger nu i efterhand att jag skrek lite grann men det är verkligen inte vad jag minns haha.

Värkarna blev betydligt längre och jag kunde inte andas i masken hela vägen ut för jag trodde jag skulle svimma av. Jag slutade därför andas i den och då gjorde det såklart jätteont för värken var inte över. Jag bad om att få epiduralbedövning och den väntade jag på i mer än 1 h. Eftersom vårt barn kom tidigt så var mina enda alternativ lustgas och epidural, jag fick inget annat. Jag hade ont och struntade i vilket, jag ville bara ha någon bedövning.

EPIDURALBEDÖVNING

23.00 på kvällen den 21 juli fick jag äntligen epiduralbedövningen. Jag låg på sidan och kutade ryggen så mycket det gick och hade benen så nära intill mitt bröst och min mage som möjligt. Det stack till rejält i ryggen men inget var värre än mina värkar just då så jag brydde mig inte om det. Jag fick ligga still en stund men det gick väldigt fort för dem att bli färdiga tycker jag.

Jag hade väldigt ont nu och jag låg och skakade. Jag var lite rädd för vad som skulle hända härnäst och nervös för att föda fram barnet, ingen visste när den skulle komma. Jag kunde inte ligga still, jag bad Anton hålla mina ben så jag skulle skaka mindre vilket gick sådär. Jag frös inte, jag bara skakade. Barnmorskan kände efter hur öppen jag var och det var ungefär 6 cm vid elva tolv tiden. Epiduralbedövningen hjälpte inte något, jag bad om att de skulle öka styrkan men det hände ändå ingenting så jag hade bara lustgasen kvar ändå… Lite innan 01.00 på natten så ville barnmorskan att jag skulle kissa för jag hade inte gjort det på länge. De rullade in en hög silvrig ”potta” om man kan kalla det så. Jag försökte flera gånger men jag kunde absolut inte slappna av, det tryckte nedåt vid rumpan och underlivet så mycket så det var omöjligt att slappna av. De fick sätta kateter på mig. De bedövade lite (jag kände inget alls) och tömde min blåsa. Efter det var jag fullt öppen och det var tillåtet att börja krysta.

DAGS ATT KRYSTA

Jag hade inte sovit på jättemånga timmar, jag var hur trött som helst, jag kände mig helt borta även när jag inte tog lustgas och nu skulle jag alltså börja krysta mitt i allt. Jag gjorde mest som barnmorskan sa hela tiden, jag sa inte emot för det var ingen mening tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag tänkte, jaha hur gör man nu då? Vid varje värk fick jag trycka allt jag orkade. Nu var det inte värkarna som gjorde ont på mig, det gjorde hemskt ont av trycket som uppstod där nere. Det kändes inte som jag skulle skita på mig (det gjorde jag inte heller), det kändes som att det satt ett bowlingklot i mitt anus och att det var på väg ut. Trycket var outhärdigt, men det gick an så länge jag krystade, det gjorde väldigt ont när jag slappnade av efteråt. Jag fick kallt och varmt papper de hade blötlagt som vi lade runtomkring hålet, det var riktigt skönt. Det var bara jag, Anton, barnmorskan och en barnsköterska inne i rummet hela tiden så det var lugnt och skönt.

Anton var aldrig i vägen eller jobbig på något sätt, han var precis där jag ville ha honom. Bredvid mig. Han sa hela tiden att jag var duktig, att han älskade mig och att barnet snart skulle vara ute. Han filmade emellanåt när jag krystade och tog lite kort då och då. När det började närma sig barnets ankomst på riktigt så stod han jämte mig hela tiden. Han kollade ner några gånger för att se hur långt det var kvar och meddelade till mig. Även fast barnmorskan sa att barnet snart var ute så ville jag höra det ifrån Anton för honom litar jag mest på i hela världen! Han var snäll och tog ett kort för att visa huvudet som syntes, då fick jag lite extra energi till att krysta hårdare. Jag erkänner i efterhand att jag inte krystade så hårt till att börja med. Jag kände mig osäker på hur jag skulle göra, om jag tryckte för hårt eller för löst så det blev något mitt emellan. Jag klagade inte så mycket på smärtan efter jag hade börjat krysta, det hade jag inte tid med. Som sagt var det inte värkarna som gjorde ont just då men jag kommer väldigt väl ihåg att jag förklarade dem sista värkarna (för Anton) som ormar som slingrade sig in i sidan av magen på mig och neråt där barnet skulle komma ut. Dem värkarna kom väldigt plötsligt så jag hann aldrig andas in lustgasen i förebyggande syfte som med de andra värkarna. Jag såg stjärnor snurra framför mig när jag tog lustgasen vid dessa värkar, sådana stjärnor man ser i tecknade barnprogram och en figur har slagit sig och blir snurrig och yr och det snurrar stjärnor kring huvudet, det var precis så!

HUVUDET UTE

Lite innan 02.00 var huvudet ute efter att jag hade krystat allt jag orkade 3 gånger i rad och i sista krystningen bad barnmorskan att jag skulle pusta ut luft när huvudet väl kom ut så jag pustade ut flertalet gånger tills huvudet var ute. Det kändes inte så mycket när det väl kom ut, det kändes mer när jag slappnade av att jag hade något stort mellan benen och det tryckte fortfarande väldigt mycket i rumpan. Jag andades mig igenom den smärtan, vad hade jag för val liksom? Det var ju snart över! Efter att huvudet hade kommit ut så krävdes det bara en krystning till och det tog flera minuter innan jag fick en värk till. Det var okej sa barnmorskan, så vi väntade ut min värk och när den kom så tryckte jag lite lätt och så kom resten av kroppen ut. Det gjorde inte heller ont.

UTE!!!

I samma sekund som vår älskade lilla tjej kom ut 02.09 på natten så var alla smärtor borta. Värkarna tog slut, trycket i underlivet och rumpan försvann och allt kändes så lätt. Jag var bara så jäkla trött. (Andra åkommor jag slapp efteråt som följt mig under graviditeten slutade också tvärt efter hon var ute. Halsbränna, den eviga känslan av att vara kissnödig, den klumpiga känslan av att gå med en stor mage, tröttheten förändrades, värken i fötterna, benen och vaderna försvann och min förstoppning försvann!) De lade henne på mitt bröst och där låg hon och skrek och jag minns att jag sa om och om igen hur fin hon var till Anton.

Anton fick klippa navelsträngen och det var någonting han tidigare hade sagt att han inte ville göra men han var nog mest nervös inför det men han gjorde det tillslut! Jag grät så hela magen hoppade och hon låg ju delvis där så hon ”skumpade” på mig tills jag hade lugnat mig. Samtidigt som vi njöt av att titta på henne så kom moderkakan ut med en lätt push av mig och det kändes inte heller någonting. Barnmorskan tryckte på min mage för att försäkra sig om att jag inte blödde kraftigt inuti. De kollade igenom mig i underlivet för att se till om de behövde sy. Jag hade inte spruckit någonstans, jag hade ett litet sår på ena insidan bara, det var allt och där sprutade de på något som skulle bedöva. Jag kände ingen smärta innan jag fick bedövningen men det gjorde mig ingenting att få lite ändå. Efter en stund tog de med henne för att undersöka henne och Anton fick följa med och se vart hon skulle ligga.

EFTER FÖRLOSSNINGEN:

Eftersom hon kom 6 veckor för tidigt (33+6) så fick hon läggas in på neonatalavdelningen. Hon behövde inte ligga i kuvös. De kopplade upp henne till en monitor som kollade hennes värden hela tiden och de satte en sond i näsan ner till magen på henne. Jag såg henne inte mer den natten. Det fanns inga sängplatser till Anton så han fick åka hem vid 05.00 på morgonen och sova och jag fick sova på BB för de hade ingen plats till mig på neonatalavdelningen. Jag fick dock inte somna försen jag hade varit och kissat och det var väldigt svårt att slappna av efteråt också. Jag kände mig bedövad kring urinröret och muskeln som man använder när man kissar. Jag drack massa vatten, fick en tablett av en barnmorska som skulle göra att jag slappande av, och gick fram och tillbaka. Efter 1 h gick det och då kunde jag äntligen sova. Det gjorde inte ont att kissa, det var någonting jag var rädd för innan förlossningen, att spricka så mycket att jag inte kunde kissa men det blev tvärtom för mig. Jag har kunnat sköta båda mina behov exemplariskt efter förlossningen, de första dagarna var det så enkelt att gå på toaletten så jag var förvånad. Jag som alltid har haft problem med min mage. När man har fött barn läcker man avslag från såret vid livmodern så på sjukhuset gick jag runt i nättrosor och inuti dem hade jag en jättebinda. Jag kände mig som en jätte bebis i början men efter ett tag så blev det en vana och det var faktiskt skönt att gå runt så med ett sjukhusnattlinne över mig.

Vid 09.00 morgonen efter fick jag amma henne. Hon hade svårt att suga tag. Efter varje försök jag gjorde så fick jag pumpa med bröstpumpen så min mjölkproduktion skulle komma igång och det tog en dag eller två. Varje gång jag försökte amma henne de närmsta dygnen efter förlossningen fick jag mensvärk och ryggvärk, så kallade eftervärkar. Ibland gjorde dem väldigt ont men för det mesta kunde jag hålla ut utan att ta någon medicin. Jag hade väldigt ont i min rygg ett par dagar efter förlossningen. Det förklarade dem med att mina muskler inte var vana vid hur jag satt, låg och gick. Jag hade ju burit på ett barn och gått med svank i flera månader och helt plötsligt så försvann en stor del av den tyngden så ryggen hängde inte med. Det var värst när jag skulle sova så jag fick ha en värmekudde vid ryggen och luta ryggen på en kudde. Det var lite besvärligt att resa mig upp också men det fick ta sin tid. Som mest vägde jag 80 kg. Den 1:a augusti vägde jag mig igen och då vägde jag 73,8 kg. Av dem vägde hon 2338 g resten var lite allt möjligt antar jag haha. Magen har dragit ihop sig väldigt fint men det är en bit kvar och det får också ta sin tid. Jag kan inte ha mina gamla jeans på mig ännu men snart så!

Anton ringde mig på förmiddagen och var helt förstörd. Han hade sovit jättedåligt stackaren och han var lika trött som jag var efter förlossningen. Ingen av oss hade sovit riktigt sedan vattnet hade gått på söndagsnatten och nu var det torsdag morgon. Han var ledsen och sa att han skakade och inte visste vad han skulle göra. Jag ville bara släppa allt och åka hem och krama om honom men det kunde jag inte. Jag satt med vår tjej i famnen och ammade henne och det var jobbigt att höra honom så sliten. Jag sa till honom att stiga upp och äta något och sedan somna om igen. Han lyssnade och mådde mycket bättre efter ett par timmar då han kom till sjukhuset igen.

Vi fick ett eget rum på neonatalavdelningen fredagen den 24:e juli. Det var skönt att få ha Anton där så han kunde vara med hela tiden och slippa åka hem på nätterna. Vi fick ha vår lilla tjej inne på vårt rum någon natt därefter men vi valde att låta personalen sköta henne på nätterna till en början (speciellt den tiden då Anton inte hade en sovplats på avdelningen, jag ville inte sköta allt själv) så vi fick sova igen lite. På lördagen den 25 juli sov hon inne i vårt rum första gången och då skötte vi allting själva. Personalen kom in när det var matdags och såg till att vi var uppe men allt annat gjorde vi. Sondmatningen hade vi lärt oss, att byta blöja också, allting flöt på jättebra. Hon blev bättre för varje dag. Hon låg på en värmebädd till en början men den togs bort efter ett par dagar. Ett av dygnen solade hon för att få bort lite gulsot och den försvann sakta men säkert därefter.

AVDELNING 10

Personalen på neonatalavdelningen var hur bra som helst! Alla vi hade var jätte snälla och jätte trevliga. De var väldigt hjälpsamma och inga frågor var dumma frågor, Anton och jag larmade flera gånger på raken ibland när vi hade frågor och dem kom med ett leende på läpparna och nästan bad om att vi skulle fortsätta larma som vi gjorde för att vi skulle få svar på alla våra funderingar. De lät min mamma, pappa och yngste lillebror Wille komma in på avdelningen två dagar efter hon var född. De hade kört från Stockholm för de ville träffa Anton och mig åtminstone och när vi sa att de hade kört därifrån så var det okej att komma in en sväng så de fick komma in och klappa lite lätt på henne, sedan var vi ute och åt kinamat ihop! Det var många regler på avdelningen, mest för hygienens skull eftersom det fanns många sjuka barn där. Vi spritade händerna hela tiden, besök var egentligen förbjudna och det var mobilförbud överallt förutom i matrummet.

BARNMORSKAN

Från det att jag kom in på BB och befann mig där och på förlossningen hade jag olika barnmorskor nästan varje dag. Jag tänkte inte så mycket på vem av dem som skulle närvara vid förlossningen för det kunde jag ändå inte styra över. Barnmorskan Anton och jag hade besökt de senaste månaderna på MVC var heller ingen vi hade någon speciell relation till. Vi hade haft flera olika där också nämligen. På eftermiddagen innan natten vår flicka kom och jag hade fått droppet påsatt kom en av barnmorskorna in och meddelade vilka av personalen som skulle jobba nattpasset. De beräknade väl på ett ungefär när jag skulle föda och var snälla och förberedde mig. Tjejen som var med vid förlossningen heter Vibe och är dansk. Hon var i 25 års åldern och min favorit på avdelningen. Jag blev jätteglad när hon berättade att Vibe skulle komma. Det var en lättnad för Vibe förstod både mig och Anton jättebra och hon var en så snäll och fin människa i övrigt. Hon var precis det jag behövde när jag hade ont, jag kände mig trygg med henne i rummet, hon visste vad hon gjorde. När jag hade panik mitt i en värk så lugnade hon mig och hjälpte mig med andningen. Jag kunde inte fått någon bättre känner jag. Tack Vibe!

HEMGÅNG

Vi fick åka hem med henne 27 juli, på min födelsedag efter att läkaren hade gjort en grundlig undersökning på henne. Jag var jättenervös för att åka hem så jag grät en skvätt. Jag var nervös över att hon inte skulle klara att hålla sin temperatur själv, att gulsoten skulle bli värre och att hon inte längre var uppkopplad till monitorn som varnade för om värdena blev för höga eller låga. Anton sa att allt skulle gå bra, att vi skulle klara det jättebra och att vår tjej mådde bra. Vi åkte hem vid lunchtid. Vi packade upp våra väskor och stack till affären en kort sväng (hon ska inte vistas i mataffären när hennes infektionsrisk är hög) men korta vändor är okej. Hon ska vistas utomhus så mycket som möjligt så hon får frisk luft och ingen annan ska hålla henne till en början förutom Anton och mig sa personalen på neonatal.

Vi är så glada att allting gick så bra efter omständigheterna. Från det att de körde iväg mig från BB när värdena på lillan var dåliga och de funderade på kejsarsnitt tills hon kom och har varit väldigt frisk för att vara tidigt född. När jag hade fött henne så trodde man att hon direkt skulle behöva hjälp med syrgas, andning och allt men hon var så fin så det behövdes aldrig, annars skulle de inte ha låtit henne ligga vid mitt bröst så länge som hon gjorde. Anton var väldigt orolig för vad de skulle behöva göra med henne när hon hade kommit ut så jag kan tänka mig att han blev väldigt lättad när hon var så pass frisk som hon var. Under hela tiden som hon var på neonatalavdelningen så sa all personal hela tiden att hon var så fin och frisk för att vara för tidigt född. Hon var välutvecklad. För tidigt födda barn brukar se väldigt sköra ut och behöva hjälp betydligt länge men hon såg väldigt bra och frisk ut utseendemässigt i huden och så. Hon bajsade under det första dygnet vilket dem inte heller hade väntat sig. Hon sköter sina behov väldigt bra än idag också såhär 2,5 vecka efter födseln. Hon växer precis som hon ska, hon ammar bättre och orkar mer hela tiden. Jag har en så kallad amningsnapp omkring min bröstvårta nu när hon är lite tröttare än en fullt gången bebis, den har varit till stor hjälp vid amningstillfällena. Den sätts fast på bröstvårtan som en napp så det blir mer tydligt var hon ska suga. Det är små hål längst ut så det kommer ut mjölk. Då och då provar jag att amma henne utan den så hon vänjer sig vid mitt bröst och ibland tar hon rejäla tag. Övning ger färdighet och nu när hon är så liten så är hon väldigt duktig om hon ens ammar en gång per dygn och det gör hon minst!

Åh så fin hon är, vår lilla tjej! Nu är vi äntligen en familj, nu kommer vi vara ihopkopplade i resten av våra liv vare sig vi vill eller inte och det är jag glad för. Jag vill leva resten av mitt liv med Anton och vår lilla tjej, min lilla minifamilj. Puss!

IMG_2815 IMG_2817 IMG_2821 IMG_2833 IMG_2842 IMG_2862

Annons

Nu är hon äntligen här, Välkommen lilla gumman!

Hejsan, pappa Anton här. Åhh vad bra det känns att säga så.

Som ni vet så skulle Julia sättas igång förra gången hon skrev här på bloggen och senare samma eftermiddag så blev hon det. Ungefär vid klockan 16:30 i tisdags så fick hon första droppet och äntligen började resan. Det tog inte alls lång tid innan värkarna började komma, till en början var dem ganska svaga men med tiden så blev dem allt kraftigare. Vid 9 tiden började hon få riktigt ont så vi testade med massage och olika positioner hon kunde sitta eller ligga på. Lite senare ville hon testa lustgasen för att se om den hjälpte någonting mot smärtorna. Först så hjälpte det lite grann men till sist så bad hon om sprutan som man tar i ryggmärgen för att dämpa smärtorna under värkarna. Vid detta laget hade hon riktigt ont och hon sa till mig flera gånger att hon inte ville mer och att hon inte skulle klara av detta men hon krigade på och jag hjälpte till så gott jag kunde genom att massera, peppa och uppmuntra min älskade Julia som hade så ont. Shit asså, man är nästan handikappad när man står där och bara ser hur mycket ondare och ondare hon får. Man känner sig verkligen maktlös. Hon fick sprutan, hon hade lustgas och vi hade ett par barnmorskor/sjuksköterskor som hela tiden fanns till hands vilket kändes väldigt skönt för oss båda. Ungefär vid 01:30 tiden så började Julia att krysta och hon var så jäkla stark och duktig, jag var så imponerad av min Julia, du ÄR BÄST!!!<3 Jag då, jag stod jämte, masserade henne ibland, pratade med henne och sa att jag aldrig skulle lämna hennes sida och till sist var jag ju också kameraansvarig för hela kalaset. Japp, det gick ju som det gick men jag lyckades filma en hel del trots att jag var väldigt nervös och skakig vid denna punkten. Så äntligen vid 02:09 efter cirka 9 timmars slit och väldigt lite sömn så kom vår älskade dotter äntligen till världen. Hon var så söt och när hon väl kom, det var verkligen en av den skönaste och mest fantastiska känslan jag någonsin hade upplevt. Vi var så lättade och glada att hon äntligen var ute och hon fick till och med ligga på Julias bröst när hon kommit ut. (Läkarna trodde att dem skulle behövt att ta henne direkt till avdelning 10 men det gick så bra så först fick hon ligga hos Julia och sen hos mig en liten stund, så SÖÖÖÖÖÖT!<3) Hon vägde endast 2238 gram och var 45 cm lång, en liten flicka tyckte vi. Välkommen till världen lilla söta gumman!<3 Vi älskar dig så!<3

Vi kommer att göra en gemensam story här på bloggen om förlossning men med lite mer detaljer:D Det kommer även mer info om hur tiden varit nu efter på avdelning 10 eller Neonatalavdelningen som det heter och alla är super snälla, trevliga och hjälpsamma!

(Det kommer lite bilder senare för sitter nu vid en av sjukhusets datorer så det blir lite svårt)

Hörs snart igen då;) kram <3