Graviditet 2014/2015

Annons

När jag tog graviditetstesten 2014 vs 2015

När vi försökte få mig gravid i slutet av 2014 så var detta det allra första testet jag gjorde!

141229

Vi började försöka i okt/nov 2014 och jag kommer ihåg besvikelsen jag kände när jag fick min mens i slutet av november månad. Jag hade så många förhoppningar och tankar. I december tänkte jag knappt på att vi försökte göra barn så i slutet av månaden ”kom jag på” att min mens faktiskt var sen. Jag hade varit gravid under julafton som jag hade ”planerat” att jag skulle men vi var ovetandes. Jag tog testet när vi kom hem en morgon efter julfirandena hos min familj i Stockholm. Jag steg upp lite tidigare än Anton, jag hade sovit dåligt hela natten. Jag var super nervös och jätteglad innan jag visste svaret på stickan. När ”YES+” kom fram var det overkligt. Jag blev jätteglad!

Jag visste inte hur jag skulle berätta för Anton så jag sa inget utan lämnade testet synligt inne på toaletten. Vid frukost en kvart senare ungefär så trodde jag att han hade sett testet när han var på toaletten men det hade han inte. Vi satt och åt och det var jätte spänt för min del eftersom jag trodde att han visste och var ledsen över att han inte sa något. Tillslut frågade han mig om jag hade tagit testet och jag svarade ja. Han frågade vad det stod men jag sa att det fick han kolla själv. Han gick till toan igen och kom tillbaka med ett leende på läpparna och var nog både glad och nervös han också. Totalt missförstånd men det slutade bra ändå!

———————————–

2:a gången jag fick veta att jag var gravid.
Det hände i oktober. Chloéy föddes 22:a juli 2015, jag fick tillbaka mensen  månaden
efter och blev gravid med stor förvåning i oktober.

20151026

Vi började ha samlag några veckor efter förlossningen. Vi använde inga preventivmedel, vi tänkte att vi kunde tajma in det när mina ägg inte var mottagliga. Så fel vi hade.

Jag undrade varför jag inte hade fått min mens omkring den 25:e oktober 2015. Eftersom det var så nära inpå förlossningen fortfarande så hade jag inga tankar på att jag kunde vara gravid, eller jag ville inte tänka på den möjligheten riktigt ännu. Det gick flera dagar över tiden och jag inbillade mig att mensen var oregelbunden. Tillslut så kunde jag inte hålla mina tankar i styr och tänkte ”om” tankar hela dagarna. Jag var jättenervös och orolig. Dels för hur det skulle gå för oss om jag var gravid (jag visste att jag inte ville göra abort om det vore så). Jag var även orolig över Antons reaktion. Jag tänkte hålla det för mig själv och gå och köpa testet men jag berättade för Anton att min mens var sen. Det var mer ett skoj och jag skrattade (kanske mer av oro än för att det var roligt) när jag berättade att det fanns en möjlighet till att jag var gravid igen. Anton var väldigt neutral, inte glad, ledsen eller sur. Han ville bara veta hur det låg till, sen skulle han reagera. Vi köpte testet snabbt därefter för att jag skulle ta det första bästa morgon.

Jag sov ännu sämre den här natten inför testet än när jag tog testet den första graviditeten. Jag vaknade tidigt vid fyra tiden på morgonen och kunde inte somna om och bestämde mig för att ta testet då. Jag blev chockad när jag såg pluset. Jag kände mig som ett känslomoln, jag visste inte vad jag skulle känna men jag fick fram ett leende. Herregud så hemskt kunde det inte vara att jag var gravid igen?! Jag kunde inte hålla mig för Anton. Jag gick in i sovrummet där han och Chloéy sov, tände lampan och sa att jag hade tagit testet. Han verkade ointresserad och väldigt trött men han vaknade till när jag sa att jag var gravid igen! Chockade somnade vi båda om igen och i flera veckor därefter pratade vi för och nackdelar med att få ett barn så tätt inpå, och så himla oplanerat.

Annons

Samtalet på Aurora

Det känns så mycket bättre nu efter att ha pratat med en barnmorska på Auroramottagningen. Vi gick igenom förra förlossningen, min upplevelse samt det som var skrivet av barnmorskan under förlossningen. Jag fick till och med en rundtur på förlossningsavdelningen som jag knappt kom ihåg hur den såg ut. Jag var i en dimma sist känns det som, så många minnesluckor.

2016-04-04_20.30.25

Barnmorskan jag pratade med tyckte också att min nio timmars (långa) förlossning med Chloéy var snabb för en förstföderska. Det är bara jag och Anton som tyckte det var en lång förlossning haha!

I min journal fanns det anteckningar som bekräftade att epiduralbedövningen jag fick inte hade någon verkan på mig. Dem var ändå inne och ökade på dosen men det hände inget. Jag fick även den för sent, jag skulle behövt den tidigare.

Jag fick bekräftat att en förlossning där man blir igångsatt med dropp gör ondare än en naturlig födsel, precis som jag har trott. Det känns skönt att veta för om jag kommer igång själv nu så blir smärtan inte lika olidlig.

Vi pratade mest om smärtlindring så nu har jag allt klart för mig hur jag vill ha det och vad som var dåligt förra gången. Anton och jag ska gå igenom det noga för han är min talesperson som förra gången. Det går inte prata och vara närvarande när man är inne i värkarbetet, jag lämnar all fokus på smärtan och behandling av den.

Jag har suttit och skrivit mitt förlossningsbrev ikväll som ni ska få höra snart. Tydligen så tar dem mina papper mer på allvar för att jag har varit på Aurora. Det känns skönt så jag slipper tjata.

Det viktigaste härnäst är att Anton och jag går igenom våra tankar i lugn och ro så det inte blir missförstånd. Förra gången gick det utmärkt trots att ingen av oss hade hunnit läsa eller prata tillräckligt om själva förlossningen. Men den här gången känns det bra om vi båda är förberedda och vet vad vi vill.

Kram!

2016-04-04_20.31.55

Annons
Annons

Fördelar och nackdelar med graviditeten

Jag är varken smal eller tjock men jag har tillräckligt med hull som gör så att jag inte känner mig helt bekväm med min kropp. Min kropp vill inte dra sig tillbaka så fort längre sen efter förlossningen, jag antar att resten är upp till mig nu. Det kommer inte bli lätt. Jag har inte fått någon rutin på mitt motionerande, jag gör det lite när jag känner för det och när jag har tid och lillan inte gråter. Jag har en period nu när jag inte känner mig bekväm i klädesplaggen jag har hemma och det påminner mig om när jag var gravid och magen bara syntes lite. Det var för lite för att folk skulle förstå att jag var gravid men tillräckligt för att det skulle synas i en vanlig T-shirt. Jag gillade det inte. Ingenting satt bra och så är det nu också! Jag vill helst slänga på mig en stor tröja och gömma mig i den ett tag, tills jag har kommit igång med träningen på riktigt. Jag gillar att visa mina former vanligtvis så därför har jag många tighta plagg, mest tunikor som går en bit nedanför knäna. Nu har jag ingen lust att ta på mig dem, jag ser inte ens bra ut i mina träningskläder. Det är jättejobbigt när ingenting passar riktigt, precis som när man är gravid i en viss månad och inte hittar några sköna plagg som inte sitter åt för hårt.

Jag längtar tillbaka till min runda fina mage när jag känner såhär för när jag hade den så tänkte jag inte så mycket på min vikt. Jag kände mig fin och väldigt kvinnlig. Jag behövde inte tänka på mitt extrafett vid magen som jag nu har eller valkarna vid sidorna. Jag hade inga valkar då för kroppen var rätt så spänd. Det var skönt att kunna äta så mycket jag bara orkade utan att behöva knäppa upp byxorna. Det var skönt att kunna äta sötsaker och annat gott i överflöd när jag hade lust med det. Det var skönt att människor hade extra respekt för mig när jag gick runt med min stora mage och allt var i vägen. Dem lämnade företräde och log lite extra mot mig än vad dem skulle ha gjort om jag inte hade burit på ett barn. Jag kände mig omtyckt av alla, till och med utav folk på gatan på grund av att dem var hjälpsamma när det var något. Till exempel om jag tappade något framför någon så hjälpte dem till mer än gärna med ett leende på läpparna.

En graviditet är dock inte bara fylld med kärlek och det är inte alltid så fint och härligt som jag har beskrivit det ovan. Det fanns många jobbiga dagar och månader. Jag mådde illa och hade yrsel i månad 1-3, jag var ofta förstoppad, jag var trött som en zombie och var tvungen att sova middag varje dag fram till månad 6 någon gång, jag kunde inte äta vad jag ville på grund av min halsbränna och illamåendet, jag var konstant kiss nödig den sista tiden så efter att ha kissat för någon minut sedan kunde jag behöva gå efter 5 minuter igen för det var svårt att tömma blåsan helt efter månad 5 ungefär. Jag hade svårt att hitta sköna sovpositioner mot slutet, ingenting var bekvämt. Fötterna började värka i månad 6 och slutade inte, inte ens efter en natt med massa sömn. Det var ansträngande att stå och laga mat under en halvtimme så ett tag satt jag på en stol när jag skulle göra det. Det var väldigt svårt med sexlivet på slutet också. Allt var klumpigt och jobbigt.http://blogg.alltforforaldrar.se/mammaochpappablogg/2015/07/18/kan-man-ha-bra-sexliv-nar-man-ar-hoggravid/ Att arbeta var inte helt enkelt så det var skönt när jag fick ledigt för att få graviditetspenning. Jag vill inte göra er obekväma ni som inte har varit gravida, men det är lika bra att vara ärlig. Det är inte en dans på rosor. Kom ihåg att vad ni än hör från andra så kommer ni inte känna att det är likadant, för alla har en egen version om hur det är att vara gravid och om hur förlossningen känns. Vissa har det bra och slipper komplikationer under graviditeten men får det istället under förlossningen, andra har det tvärtom och en del har det bra hela vägen ut. Vi är så olika. Ni kan bara få reda på hur ni skulle ha det om ni bestämmer er för att få ett barn och går igenom hela processen. Hur jobbigt det än är och hur smärtsam förlossningen än kan bli så är garanterat nästan alla mammor överens om att det är värt det i slutändan. Jag vill göra om allting igen, det har jag redan bestämt mig för!

Kram

v 19 (2) v21 (3) v25 (4) slutet v 20 (2) v29 (6) v31 (2) v33 (4)

Annons

Förlossningen

Allt började vid jul. ”Jag fick julklappen jag önskade av Anton”: ett barn (som vi båda hade längtat efter länge). Efter det flög tiden iväg, jag mådde kasst vissa dagar, andra dagar fungerade bättre. Efter ett par månader började magen växa och allt blev genast mer intressant. Det var en speciell känsla jag kände när jag tänkte tanken att jag bar på ett barn, ett barn som var Antons och mitt. Jag var så nyfiken på hur detta barnet skulle komma att se ut. Nu äntligen är barnet fött, 6 veckor för tidigt. En flicka med underbart stora, fina ögon. Jag kan kolla på henne i evigheter och inte få nog!

SÅHÄR GICK FÖRLOSSNINGEN TILL, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT:

VATTENAVGÅNG

Den 20 juli vid tre på natten gick en del av mitt vatten. Som ni vet lades jag in på BB samma natt (jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg). Jag sov där ännu en natt från 20-21 juli för jag fick inte åka hem mer än någon timme för att hämta hygienartiklar. På förmiddagen den 20 juli kom mommo och hälsade på mig, efter det kom Anton och Matilda (en kompis till oss båda). Anton hade varit hemma och sovit för han fick ingen sovplats. Jag låg i sjukhussängen och klagade på att ingenting hände för ingen hade kollade till mig på väldigt länge. Då kommer såklart två barnmorskor in för att kontrollera hjärtljuden på bebisen. Dem blev snabbt oroliga för det såg inte alls bra ut så jag kördes fort till förlossningen där det dök upp undersköterskor, barnmorskor, läkare och överläkare runtomkring mig. Alla stod och kollade på bebisens monitor samtidigt som dem diskuterade om det skulle behövas göra kejsarsnitt eller inte. Dem valde att vänta och se. Hjärtljuden blev bättre och tydligare tillslut så ett kejsarsnitt behövdes inte. Det sattes på en klämma på barnets huvud genom att gå in via slidan men det gjorde inte ont, det var bara obehagligt. Flera stycken kände på och i mig och när dem äntligen var färdiga var det bara att vänta igen.

Jag skulle helst komma igång av mig själv så jag fick gå upp och gå vilket jag inte hade fått tidigare. Jag hade heller inte fått äta eller dricka någonting utifall att jag skulle behövt göra kejsarsnitt. Jag var vrålhungrig så jag åt och sedan var Anton och jag uppe och gick på sjukhuset men det hjälpte inte, jag blev bara trött av att gå och fick inga värkar alls.

På eftermiddagen dagen efter kom Antons familj och min mommo igen. Hans familj skulle åka till Bulgarien dagen därpå så dem var där för att säga hejdå och lycka till. Efter dem hade gett sig av var det dags att sätta igång mig med dropp. Det beskedet hade vi väntat länge på. Äntligen skulle någonting hända!

IGÅNGSÄTTNING

Droppet sattes på 16.00 och jag fick mina första värkar 16.30. Det kändes som lite kraftigare mensvärk just då men det trappades fort upp och blev värre. 1,5 h senare började jag med lustgas. Vid den tiden hade jag någorlunda kontroll på mina smärtor och kunde andas mig igenom dem men jag kände att det blev värre fort och fick lite smått panik så jag tyckte det var lika bra att testa lustgasen. Det fanns olika styrkor på den och jag började med den lägsta. Jag blev lätt yr när jag andades för länge och det tyckte jag inte alls om men när jag hade väldigt ont fanns ingen annan bedövning så jag andades på genom masken. Anton satt en del i telefon och uppdaterade våra familjer och sa att det började närma sig, han ringde även upp mina föräldrar några gånger emellan mina värkar så jag fick höra deras röster. Pappa pratade med mig lugnt och stilla och jag hade tillslut så ont så jag ville ge upp men han sa att jag lätt skulle klara det. Ju mer tiden gick desto ondare fick jag. Det var inte mensvärkar längre, det drog och spände i hela magen på mig. Jag sa till Anton om igen att jag inte ville mer för att det gjorde så ont, jag stönade mig igenom sluten av värkarna och var lite högljudd. Anton säger nu i efterhand att jag skrek lite grann men det är verkligen inte vad jag minns haha.

Värkarna blev betydligt längre och jag kunde inte andas i masken hela vägen ut för jag trodde jag skulle svimma av. Jag slutade därför andas i den och då gjorde det såklart jätteont för värken var inte över. Jag bad om att få epiduralbedövning och den väntade jag på i mer än 1 h. Eftersom vårt barn kom tidigt så var mina enda alternativ lustgas och epidural, jag fick inget annat. Jag hade ont och struntade i vilket, jag ville bara ha någon bedövning.

EPIDURALBEDÖVNING

23.00 på kvällen den 21 juli fick jag äntligen epiduralbedövningen. Jag låg på sidan och kutade ryggen så mycket det gick och hade benen så nära intill mitt bröst och min mage som möjligt. Det stack till rejält i ryggen men inget var värre än mina värkar just då så jag brydde mig inte om det. Jag fick ligga still en stund men det gick väldigt fort för dem att bli färdiga tycker jag.

Jag hade väldigt ont nu och jag låg och skakade. Jag var lite rädd för vad som skulle hända härnäst och nervös för att föda fram barnet, ingen visste när den skulle komma. Jag kunde inte ligga still, jag bad Anton hålla mina ben så jag skulle skaka mindre vilket gick sådär. Jag frös inte, jag bara skakade. Barnmorskan kände efter hur öppen jag var och det var ungefär 6 cm vid elva tolv tiden. Epiduralbedövningen hjälpte inte något, jag bad om att de skulle öka styrkan men det hände ändå ingenting så jag hade bara lustgasen kvar ändå… Lite innan 01.00 på natten så ville barnmorskan att jag skulle kissa för jag hade inte gjort det på länge. De rullade in en hög silvrig ”potta” om man kan kalla det så. Jag försökte flera gånger men jag kunde absolut inte slappna av, det tryckte nedåt vid rumpan och underlivet så mycket så det var omöjligt att slappna av. De fick sätta kateter på mig. De bedövade lite (jag kände inget alls) och tömde min blåsa. Efter det var jag fullt öppen och det var tillåtet att börja krysta.

DAGS ATT KRYSTA

Jag hade inte sovit på jättemånga timmar, jag var hur trött som helst, jag kände mig helt borta även när jag inte tog lustgas och nu skulle jag alltså börja krysta mitt i allt. Jag gjorde mest som barnmorskan sa hela tiden, jag sa inte emot för det var ingen mening tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag tänkte, jaha hur gör man nu då? Vid varje värk fick jag trycka allt jag orkade. Nu var det inte värkarna som gjorde ont på mig, det gjorde hemskt ont av trycket som uppstod där nere. Det kändes inte som jag skulle skita på mig (det gjorde jag inte heller), det kändes som att det satt ett bowlingklot i mitt anus och att det var på väg ut. Trycket var outhärdigt, men det gick an så länge jag krystade, det gjorde väldigt ont när jag slappnade av efteråt. Jag fick kallt och varmt papper de hade blötlagt som vi lade runtomkring hålet, det var riktigt skönt. Det var bara jag, Anton, barnmorskan och en barnsköterska inne i rummet hela tiden så det var lugnt och skönt.

Anton var aldrig i vägen eller jobbig på något sätt, han var precis där jag ville ha honom. Bredvid mig. Han sa hela tiden att jag var duktig, att han älskade mig och att barnet snart skulle vara ute. Han filmade emellanåt när jag krystade och tog lite kort då och då. När det började närma sig barnets ankomst på riktigt så stod han jämte mig hela tiden. Han kollade ner några gånger för att se hur långt det var kvar och meddelade till mig. Även fast barnmorskan sa att barnet snart var ute så ville jag höra det ifrån Anton för honom litar jag mest på i hela världen! Han var snäll och tog ett kort för att visa huvudet som syntes, då fick jag lite extra energi till att krysta hårdare. Jag erkänner i efterhand att jag inte krystade så hårt till att börja med. Jag kände mig osäker på hur jag skulle göra, om jag tryckte för hårt eller för löst så det blev något mitt emellan. Jag klagade inte så mycket på smärtan efter jag hade börjat krysta, det hade jag inte tid med. Som sagt var det inte värkarna som gjorde ont just då men jag kommer väldigt väl ihåg att jag förklarade dem sista värkarna (för Anton) som ormar som slingrade sig in i sidan av magen på mig och neråt där barnet skulle komma ut. Dem värkarna kom väldigt plötsligt så jag hann aldrig andas in lustgasen i förebyggande syfte som med de andra värkarna. Jag såg stjärnor snurra framför mig när jag tog lustgasen vid dessa värkar, sådana stjärnor man ser i tecknade barnprogram och en figur har slagit sig och blir snurrig och yr och det snurrar stjärnor kring huvudet, det var precis så!

HUVUDET UTE

Lite innan 02.00 var huvudet ute efter att jag hade krystat allt jag orkade 3 gånger i rad och i sista krystningen bad barnmorskan att jag skulle pusta ut luft när huvudet väl kom ut så jag pustade ut flertalet gånger tills huvudet var ute. Det kändes inte så mycket när det väl kom ut, det kändes mer när jag slappnade av att jag hade något stort mellan benen och det tryckte fortfarande väldigt mycket i rumpan. Jag andades mig igenom den smärtan, vad hade jag för val liksom? Det var ju snart över! Efter att huvudet hade kommit ut så krävdes det bara en krystning till och det tog flera minuter innan jag fick en värk till. Det var okej sa barnmorskan, så vi väntade ut min värk och när den kom så tryckte jag lite lätt och så kom resten av kroppen ut. Det gjorde inte heller ont.

UTE!!!

I samma sekund som vår älskade lilla tjej kom ut 02.09 på natten så var alla smärtor borta. Värkarna tog slut, trycket i underlivet och rumpan försvann och allt kändes så lätt. Jag var bara så jäkla trött. (Andra åkommor jag slapp efteråt som följt mig under graviditeten slutade också tvärt efter hon var ute. Halsbränna, den eviga känslan av att vara kissnödig, den klumpiga känslan av att gå med en stor mage, tröttheten förändrades, värken i fötterna, benen och vaderna försvann och min förstoppning försvann!) De lade henne på mitt bröst och där låg hon och skrek och jag minns att jag sa om och om igen hur fin hon var till Anton.

Anton fick klippa navelsträngen och det var någonting han tidigare hade sagt att han inte ville göra men han var nog mest nervös inför det men han gjorde det tillslut! Jag grät så hela magen hoppade och hon låg ju delvis där så hon ”skumpade” på mig tills jag hade lugnat mig. Samtidigt som vi njöt av att titta på henne så kom moderkakan ut med en lätt push av mig och det kändes inte heller någonting. Barnmorskan tryckte på min mage för att försäkra sig om att jag inte blödde kraftigt inuti. De kollade igenom mig i underlivet för att se till om de behövde sy. Jag hade inte spruckit någonstans, jag hade ett litet sår på ena insidan bara, det var allt och där sprutade de på något som skulle bedöva. Jag kände ingen smärta innan jag fick bedövningen men det gjorde mig ingenting att få lite ändå. Efter en stund tog de med henne för att undersöka henne och Anton fick följa med och se vart hon skulle ligga.

EFTER FÖRLOSSNINGEN:

Eftersom hon kom 6 veckor för tidigt (33+6) så fick hon läggas in på neonatalavdelningen. Hon behövde inte ligga i kuvös. De kopplade upp henne till en monitor som kollade hennes värden hela tiden och de satte en sond i näsan ner till magen på henne. Jag såg henne inte mer den natten. Det fanns inga sängplatser till Anton så han fick åka hem vid 05.00 på morgonen och sova och jag fick sova på BB för de hade ingen plats till mig på neonatalavdelningen. Jag fick dock inte somna försen jag hade varit och kissat och det var väldigt svårt att slappna av efteråt också. Jag kände mig bedövad kring urinröret och muskeln som man använder när man kissar. Jag drack massa vatten, fick en tablett av en barnmorska som skulle göra att jag slappande av, och gick fram och tillbaka. Efter 1 h gick det och då kunde jag äntligen sova. Det gjorde inte ont att kissa, det var någonting jag var rädd för innan förlossningen, att spricka så mycket att jag inte kunde kissa men det blev tvärtom för mig. Jag har kunnat sköta båda mina behov exemplariskt efter förlossningen, de första dagarna var det så enkelt att gå på toaletten så jag var förvånad. Jag som alltid har haft problem med min mage. När man har fött barn läcker man avslag från såret vid livmodern så på sjukhuset gick jag runt i nättrosor och inuti dem hade jag en jättebinda. Jag kände mig som en jätte bebis i början men efter ett tag så blev det en vana och det var faktiskt skönt att gå runt så med ett sjukhusnattlinne över mig.

Vid 09.00 morgonen efter fick jag amma henne. Hon hade svårt att suga tag. Efter varje försök jag gjorde så fick jag pumpa med bröstpumpen så min mjölkproduktion skulle komma igång och det tog en dag eller två. Varje gång jag försökte amma henne de närmsta dygnen efter förlossningen fick jag mensvärk och ryggvärk, så kallade eftervärkar. Ibland gjorde dem väldigt ont men för det mesta kunde jag hålla ut utan att ta någon medicin. Jag hade väldigt ont i min rygg ett par dagar efter förlossningen. Det förklarade dem med att mina muskler inte var vana vid hur jag satt, låg och gick. Jag hade ju burit på ett barn och gått med svank i flera månader och helt plötsligt så försvann en stor del av den tyngden så ryggen hängde inte med. Det var värst när jag skulle sova så jag fick ha en värmekudde vid ryggen och luta ryggen på en kudde. Det var lite besvärligt att resa mig upp också men det fick ta sin tid. Som mest vägde jag 80 kg. Den 1:a augusti vägde jag mig igen och då vägde jag 73,8 kg. Av dem vägde hon 2338 g resten var lite allt möjligt antar jag haha. Magen har dragit ihop sig väldigt fint men det är en bit kvar och det får också ta sin tid. Jag kan inte ha mina gamla jeans på mig ännu men snart så!

Anton ringde mig på förmiddagen och var helt förstörd. Han hade sovit jättedåligt stackaren och han var lika trött som jag var efter förlossningen. Ingen av oss hade sovit riktigt sedan vattnet hade gått på söndagsnatten och nu var det torsdag morgon. Han var ledsen och sa att han skakade och inte visste vad han skulle göra. Jag ville bara släppa allt och åka hem och krama om honom men det kunde jag inte. Jag satt med vår tjej i famnen och ammade henne och det var jobbigt att höra honom så sliten. Jag sa till honom att stiga upp och äta något och sedan somna om igen. Han lyssnade och mådde mycket bättre efter ett par timmar då han kom till sjukhuset igen.

Vi fick ett eget rum på neonatalavdelningen fredagen den 24:e juli. Det var skönt att få ha Anton där så han kunde vara med hela tiden och slippa åka hem på nätterna. Vi fick ha vår lilla tjej inne på vårt rum någon natt därefter men vi valde att låta personalen sköta henne på nätterna till en början (speciellt den tiden då Anton inte hade en sovplats på avdelningen, jag ville inte sköta allt själv) så vi fick sova igen lite. På lördagen den 25 juli sov hon inne i vårt rum första gången och då skötte vi allting själva. Personalen kom in när det var matdags och såg till att vi var uppe men allt annat gjorde vi. Sondmatningen hade vi lärt oss, att byta blöja också, allting flöt på jättebra. Hon blev bättre för varje dag. Hon låg på en värmebädd till en början men den togs bort efter ett par dagar. Ett av dygnen solade hon för att få bort lite gulsot och den försvann sakta men säkert därefter.

AVDELNING 10

Personalen på neonatalavdelningen var hur bra som helst! Alla vi hade var jätte snälla och jätte trevliga. De var väldigt hjälpsamma och inga frågor var dumma frågor, Anton och jag larmade flera gånger på raken ibland när vi hade frågor och dem kom med ett leende på läpparna och nästan bad om att vi skulle fortsätta larma som vi gjorde för att vi skulle få svar på alla våra funderingar. De lät min mamma, pappa och yngste lillebror Wille komma in på avdelningen två dagar efter hon var född. De hade kört från Stockholm för de ville träffa Anton och mig åtminstone och när vi sa att de hade kört därifrån så var det okej att komma in en sväng så de fick komma in och klappa lite lätt på henne, sedan var vi ute och åt kinamat ihop! Det var många regler på avdelningen, mest för hygienens skull eftersom det fanns många sjuka barn där. Vi spritade händerna hela tiden, besök var egentligen förbjudna och det var mobilförbud överallt förutom i matrummet.

BARNMORSKAN

Från det att jag kom in på BB och befann mig där och på förlossningen hade jag olika barnmorskor nästan varje dag. Jag tänkte inte så mycket på vem av dem som skulle närvara vid förlossningen för det kunde jag ändå inte styra över. Barnmorskan Anton och jag hade besökt de senaste månaderna på MVC var heller ingen vi hade någon speciell relation till. Vi hade haft flera olika där också nämligen. På eftermiddagen innan natten vår flicka kom och jag hade fått droppet påsatt kom en av barnmorskorna in och meddelade vilka av personalen som skulle jobba nattpasset. De beräknade väl på ett ungefär när jag skulle föda och var snälla och förberedde mig. Tjejen som var med vid förlossningen heter Vibe och är dansk. Hon var i 25 års åldern och min favorit på avdelningen. Jag blev jätteglad när hon berättade att Vibe skulle komma. Det var en lättnad för Vibe förstod både mig och Anton jättebra och hon var en så snäll och fin människa i övrigt. Hon var precis det jag behövde när jag hade ont, jag kände mig trygg med henne i rummet, hon visste vad hon gjorde. När jag hade panik mitt i en värk så lugnade hon mig och hjälpte mig med andningen. Jag kunde inte fått någon bättre känner jag. Tack Vibe!

HEMGÅNG

Vi fick åka hem med henne 27 juli, på min födelsedag efter att läkaren hade gjort en grundlig undersökning på henne. Jag var jättenervös för att åka hem så jag grät en skvätt. Jag var nervös över att hon inte skulle klara att hålla sin temperatur själv, att gulsoten skulle bli värre och att hon inte längre var uppkopplad till monitorn som varnade för om värdena blev för höga eller låga. Anton sa att allt skulle gå bra, att vi skulle klara det jättebra och att vår tjej mådde bra. Vi åkte hem vid lunchtid. Vi packade upp våra väskor och stack till affären en kort sväng (hon ska inte vistas i mataffären när hennes infektionsrisk är hög) men korta vändor är okej. Hon ska vistas utomhus så mycket som möjligt så hon får frisk luft och ingen annan ska hålla henne till en början förutom Anton och mig sa personalen på neonatal.

Vi är så glada att allting gick så bra efter omständigheterna. Från det att de körde iväg mig från BB när värdena på lillan var dåliga och de funderade på kejsarsnitt tills hon kom och har varit väldigt frisk för att vara tidigt född. När jag hade fött henne så trodde man att hon direkt skulle behöva hjälp med syrgas, andning och allt men hon var så fin så det behövdes aldrig, annars skulle de inte ha låtit henne ligga vid mitt bröst så länge som hon gjorde. Anton var väldigt orolig för vad de skulle behöva göra med henne när hon hade kommit ut så jag kan tänka mig att han blev väldigt lättad när hon var så pass frisk som hon var. Under hela tiden som hon var på neonatalavdelningen så sa all personal hela tiden att hon var så fin och frisk för att vara för tidigt född. Hon var välutvecklad. För tidigt födda barn brukar se väldigt sköra ut och behöva hjälp betydligt länge men hon såg väldigt bra och frisk ut utseendemässigt i huden och så. Hon bajsade under det första dygnet vilket dem inte heller hade väntat sig. Hon sköter sina behov väldigt bra än idag också såhär 2,5 vecka efter födseln. Hon växer precis som hon ska, hon ammar bättre och orkar mer hela tiden. Jag har en så kallad amningsnapp omkring min bröstvårta nu när hon är lite tröttare än en fullt gången bebis, den har varit till stor hjälp vid amningstillfällena. Den sätts fast på bröstvårtan som en napp så det blir mer tydligt var hon ska suga. Det är små hål längst ut så det kommer ut mjölk. Då och då provar jag att amma henne utan den så hon vänjer sig vid mitt bröst och ibland tar hon rejäla tag. Övning ger färdighet och nu när hon är så liten så är hon väldigt duktig om hon ens ammar en gång per dygn och det gör hon minst!

Åh så fin hon är, vår lilla tjej! Nu är vi äntligen en familj, nu kommer vi vara ihopkopplade i resten av våra liv vare sig vi vill eller inte och det är jag glad för. Jag vill leva resten av mitt liv med Anton och vår lilla tjej, min lilla minifamilj. Puss!

IMG_2815 IMG_2817 IMG_2821 IMG_2833 IMG_2842 IMG_2862