Förlossning Chloéy

Annons

Skillnader på förlossningarna – plus en video

Hej fina läsare! Det är ny vecka och nya möjligheter och jag tänker bjuda på ett inlägg där jag berättar om likheter och skillnader på mina förlossningar. Jag har även länkat till en video längre ner i inlägget så glöm inte titta på den.

Vilken förlossning var bäst och varför?

Ingen var bäst för det var båda men på olika sätt.

Förlossningsstart

Chloéy: tidig vattenavgång i v.33

James: värkar

Bedövning

Med Chloéy fick jag epidural och lustgas (ryggbedövningen gav tyvärr ingen effekt) och med James fick jag endast lustgas även fast jag ville ha epiduralen också. Det var barnmorskans fel att jag inte fick den, hon lyssnade inte på mig.

Tidsförlopp

Chloéy: 9-10 timmar
James: 4 timmar

Eventuella Komplikationer

Chloéy är prematur-född vilket är en komplikation eftersom inget vet hur barnet faktiskt kommer att må. Själv fick jag inga bristningar eller stora sår. Endast ett skavsår inuti.
Efter förlossningen med James blödde jag för att moderkakan inte kom ut tillräckligt fort men det hann inte gå så långt så att jag blev medvetslös eller behövde opereras.

Återhämtning

Efter Chloéy kom återhämtade sig min kropp väldigt fort. Jag hade lätt för att gå på toaletten och magen krympte fort. Det var svårare att hänga med psykiskt, det var mycket att ta in men vi hade bra personal på neonatalavdelningen som tog hand om oss.

När James hade kommit återhämtade jag mig ganska fort också. Jag var svullen i underlivet under flera dagar och jag gick inte ner lika fort i vikt, jag behövde röra på mig mer. Psykiskt sett så var det bra. Det kändes såklart konstigt att ha fått en ny bebis att ta omhand och jag saknade Chloéy jättemycket.

Rädslor

Med Chloéy hade jag tankar om hennes för tidiga födsel men för mig var det ingen rädsla. Jag var förstföderska och visste inte om något annat. Jag var nervös som vem som helst. Särskilt för hur ont det skulle göra och om jag skulle spricka men det gick ju bra.

Med James hann jag inte reflektera lika mycket varken under graviditeten eller i tidigt skede av förlossningen. Det gick så fort alltihopa. Jag kommer ihåg att jag oroade mig över att han också skulle födas för tidigt.

Övriga tankar

Helhetsmässigt är jag nöjd och stolt över båda mina förlossningar. Allting har för och nackdelar men för min del var det så fantastiskt att gå igenom det två gånger, även om det var med litet mellanrum. Att föda barn är en STOR grej och det är inget man kan förklara för någon som inte har fött barn. Det är verkligen någonting som ska upplevas och jag tycker det är jättetråkigt för er som inte kan få barn.

Jag har gjort en VIDEO på youtube-kontot där jag berättar om förlossningarna och lite skillnader. Den är inte lika utförligt som detta inlägget men det är inte samma inlevelse att skriva om det haha. Ni tittar på VIDEON genom att klicka på något av orden med orange färg.

KRAM

(Bilderna är tagna innan jag blev igångsatt med Chloéy juli 2015)

20150721_125807

IMG_2815

Annons

Onormala kroppsideal efter en förlossning

Jag tror att ALLA mammor som har fått barn med antingen snitt eller genom vaginal födsel får tvivel om sig själva och sina kroppar. Det är inte så konstigt för det flödar hormoner i kroppen efter en förlossning och det kan ta veckor innan det blir en normal nivå igen. För en del tar det mycket längre tid att få ett stabilt psyke än några veckor och då går det över till en förlossningsdepression.

Vi har ju gått och burit på våra barn i många månader och kroppen har tänjt ut sig till sitt allra yttersta för att efter förlossningen kämpa för att komma tillbaka. Saken är väl den att vi aldrig kommer se ut som vi gjorde innan första graviditeten. Det är inte samma kropp längre, den har förändrats både till något bättre men också till något som vi inte känner igen, något som vi inte gillar när vi tittar oss i spegeln utan kläder på. Det är bristningar, stora bröst som tänjer sig och blir slappare efter amningen är över, några kilon extra lite varstans där man aldrig haft det förut. Det är väldigt ovant att se sig själv på det viset, det är det för mig. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Ibland trivs jag inte alls med min kropp och går och deppar över hur bra jag såg ut förut. Ibland skiter jag fullständigt i hur jag ser ut, jag har ju trots allt fått två fantastiska barn efter all slit min kropp har stått ut med.

Samtidigt som man ska bli sig själv igen efter förlossningen så är det 100% fokus på den lilla bebisen. Det gör att man inte kan landa riktigt och det blir en stress att ta hand om både bebisen och sig själv. Efter båda mina förlossningar så har båda barnen fått all min fokus de första dygnen. Jag tog mig bara tid för att duscha ensam i princip. När det hade gått en vecka så kom jag på mig själv att jag inte hade hunnit tänka igenom vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit mamma. Mamma för första gången och mamma för andra gången. Hur gick det till? Jag hann inte tänka på någonting annat fastän jag behövde det. Jag behövde bearbeta förlossningarna och prata med barnmorskor, med Anton och med släkt och vänner. Hjärnan var en enda röra och jag fick prata av mig lite i taget. Än idag kan jag komma med frågor till Anton som handlar om förlossningarna för jag kommer inte ihåg allt som jag vill minnas.

Det är viktigt att inte glömma bort sig själv och sina behov även fast man har fått en bebis. Bara för att man är mamma (eller pappa för den delen) så betyder inte det att man inte ska tänka på sig själv längre. Det är viktigare skulle jag vilja säga för annars tror jag inte man orkar vara en förälder, sambo, gift eller sig själv.

Med tiden kommer både självförtroendet och självkänslan bli bättre för man lär känna sitt nya jag både psykiskt och fysiskt. Är man fortfarande inte nöjd och allt är i botten så finns det saker att göra åt det. Motionera är en av dem och det är behövligt och nyttigt för vem som helst. Jag mår mycket bättre av att röra på mig. Jag gillar att komma upp i puls och svettas ut alla negativa tankar jag har om mig själv. Det finns många olika former av träning så det är bara att välja och vraka och testa dem tills ni hittar en som passar er.

Det sorgliga för somliga som mig med allt det här är att det på sociala medier finns ”perfekta” mammor som har perfekta kroppar och mår så himla bra. Det gör så att man mår ännu sämre själv. Jag mår iallafall skitdåligt när jag kommer in på ett instagram konto med en slimfit mamma som nyss fått barn men ser ut som en supermodell. Jag väljer oftast för att aldrig gå in på det kontot igen eller så slutar jag följa de personerna som får mig att sjunka. Ni borde göra detsamma för det finns så många andra personer att följa som ger en positiv energi istället. Det finns ingen perfekt mamma på några plan hur perfekta bilder ni än få se på dem. Att ens styrketräna under graviditeten som de ofta gör är inte möjligt för ens hälften av alla som är gravida. Jag kunde inte träna under någon av mina graviditeter för jag mådde illa, hade halsbränna, ryggont m.m. Öppna ögonen och tänk realistiskt. Tävla med er själva, inte med en annan persons bild ni har sett för vi ser olika ut av en anledning. Ingen kan se exakt likadan ut hur mycket man än vill. Sätt egna mål och ha inte för höga förväntningar på er själva. Det är inte lätt att vara en mamma, sambo eller gift och sig själv samtidigt. Det är ett pussel fram tills man hittar alla bitar.

KRAM

Såhär klumpig och stor var jag några dagar efter förlossningen med James. Jag ser inte ut så idag men jag tycker ändå att jag har en lång väg kvar att gå. När fotot togs brydde jag mig inte om hur jag såg ut, jag hade ju fått mitt andra barn och det var det som betydde allt just då. Den stora gravidmagen var borta och bara det fick mig att känna mig smal igen…

2 veckor gammal (11) 

Jag ser mer ut som på bilden nedanför men det är inte ofta jag ”klär upp mig” sådär. Jag sminkar mig absolut inte varje dag och håret ska vi inte tala om. Ibland lyckas jag få tid för att göra i ordning HELA mig och då blir resultatet såhär: 

IMG_5614

Annons

Tankar kring Chloéys förlossning

Nu såhär nästan ett år efter min förlossning med Chloéy har jag en helt annan bild av hur det var. Den ändras hela tiden, det är väl mitt minne som sinar lite och gör så att jag minns de bra sakerna.

Jag har alltid känt att jag är nöjd med den förlossningen, det är jag fortfarande. Den blev så bra den kunde bli utefter förutsättningarna med att hon kom v.33+5, att jag och Anton inte var mentalt förberedda och att vi inte hade hunnit gå igenom bra saker såsom smärtlindring osv.

När jag fick veta om den andra graviditeten så började jag tänka mycket på förlossningen med Chloéy. Jag kom på många saker som jag önskar att dem gör annorlunda med nästa barn. T.ex. så undrade jag varför ingen barnmorska kom med rådet att ta en dusch eller värmelägga magen. Värme lindrar ju smärta och det var inget varken jag eller Anton tänkte på då. Vi fick inte så många alternativ. Det har vi med oss till nästa gång.

Jag tyckte lustgasen var obehaglig men det var ingen barnmorska eller sköterska som hjälpte mig med det. Jag har pratat med en barnmorska på Auroramottagningen om det och hennes lösning på det ”problemet” skulle vara att sänka styrkan. Det jag ogillade var att jag försvann bort och var okontaktbar men att andas djupt in i masken var skönt för att jag kunde fokusera på något annat men ju mer lustgas jag drog in, desto obehagligare blev det. Så till nästa gång ska jag främst använda den apparaten för att fokusera på min andning!

Det är lätt att vara efterklok men att läsa sig till en förlossning är omöjligt för det skiljer sig så mycket från kvinna till kvinna och även fast man fött barn tidigare så blir det annorlunda nästa gång. Varje förlossning är unik!/

Barnmorskorna är väldigt duktiga, det tycker jag verkligen för dem lyckas bra med att hålla stressnivån nere samt att få kvinnan lugn när det gör som ondast. Det är det jag är mest nöjd med, att min förlossning var så himla lugn.

IMG_2782

IMG_2821 IMG_2826 IMG_2842

Annons

Komplikationer efter förlossning, tankar kring den idag

Ni som har läst min förlossningsberättelse vet att jag hade ytterst få komplikationer efter min vaginala förlossning. Jag fick ett skrapsår på insidan i underlivet som jag inte kände av alls. Men efter jag kom hem så har det svidit lite då och då, ibland svider det till när jag har samlag, ibland inte. Vissa mornar när jag ligger i sängen och drar så värker hela underredet, det strålar ut i skelettet så det gör ont i blygdbenet. Det är en jobbig smärta som bara går över av sig själv. Ibland håller den i sig längre och då kan det vara svårt att sova.

Jag tog epiduralbedövning under förlossningen och det tar man i ryggen och än idag har jag smärtor omkring där dem stack mig. Det kommer oftast när jag spänner den delen av ryggen där sticket gjordes och det händer oftast när jag ska lägga mig ner, då gör det ont. Det känns väldigt ömt just då men när jag trycker med fingrarna och masserar omkring sticket så känner jag ingenting. Jag har ingen aning om det borde ha gått över nu. Det jag vet är att det finns risker med att ta epidural och det är förstås ett fåtal personer som får men för livet i form av smärtor. Jag ska prata med min mödravårdcentral när jag ska dit på efterkontroll, jag ska även ta upp att jag har värk i blygdbenet som strålar lite här och var. Efterkontrollen är i slutet av oktober, jag antar att dem vill veta hur jag upplevde förlossningen och min tid hos mödravårdcentralen. På en blankett jag har därifrån vill dem prata om preventivmedel också men det är inget jag ska ha, det har jag skrivit om i ett annat inlägg ”mens, körkort, preventivmedel, utskrivning från neonatal”.

Nu på fredag ska vi till BVC nästa gång och då ska jag ha ”mamma” samtal med barnsköterskan så vi ska väl också prata om förlossningen.

Ha en fin dag allesammans

Kram

20150811_185706 20150811_185725

 

Annons

Förlossningen

Allt började vid jul. ”Jag fick julklappen jag önskade av Anton”: ett barn (som vi båda hade längtat efter länge). Efter det flög tiden iväg, jag mådde kasst vissa dagar, andra dagar fungerade bättre. Efter ett par månader började magen växa och allt blev genast mer intressant. Det var en speciell känsla jag kände när jag tänkte tanken att jag bar på ett barn, ett barn som var Antons och mitt. Jag var så nyfiken på hur detta barnet skulle komma att se ut. Nu äntligen är barnet fött, 6 veckor för tidigt. En flicka med underbart stora, fina ögon. Jag kan kolla på henne i evigheter och inte få nog!

SÅHÄR GICK FÖRLOSSNINGEN TILL, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT:

VATTENAVGÅNG

Den 20 juli vid tre på natten gick en del av mitt vatten. Som ni vet lades jag in på BB samma natt (jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg). Jag sov där ännu en natt från 20-21 juli för jag fick inte åka hem mer än någon timme för att hämta hygienartiklar. På förmiddagen den 20 juli kom mommo och hälsade på mig, efter det kom Anton och Matilda (en kompis till oss båda). Anton hade varit hemma och sovit för han fick ingen sovplats. Jag låg i sjukhussängen och klagade på att ingenting hände för ingen hade kollade till mig på väldigt länge. Då kommer såklart två barnmorskor in för att kontrollera hjärtljuden på bebisen. Dem blev snabbt oroliga för det såg inte alls bra ut så jag kördes fort till förlossningen där det dök upp undersköterskor, barnmorskor, läkare och överläkare runtomkring mig. Alla stod och kollade på bebisens monitor samtidigt som dem diskuterade om det skulle behövas göra kejsarsnitt eller inte. Dem valde att vänta och se. Hjärtljuden blev bättre och tydligare tillslut så ett kejsarsnitt behövdes inte. Det sattes på en klämma på barnets huvud genom att gå in via slidan men det gjorde inte ont, det var bara obehagligt. Flera stycken kände på och i mig och när dem äntligen var färdiga var det bara att vänta igen.

Jag skulle helst komma igång av mig själv så jag fick gå upp och gå vilket jag inte hade fått tidigare. Jag hade heller inte fått äta eller dricka någonting utifall att jag skulle behövt göra kejsarsnitt. Jag var vrålhungrig så jag åt och sedan var Anton och jag uppe och gick på sjukhuset men det hjälpte inte, jag blev bara trött av att gå och fick inga värkar alls.

På eftermiddagen dagen efter kom Antons familj och min mommo igen. Hans familj skulle åka till Bulgarien dagen därpå så dem var där för att säga hejdå och lycka till. Efter dem hade gett sig av var det dags att sätta igång mig med dropp. Det beskedet hade vi väntat länge på. Äntligen skulle någonting hända!

IGÅNGSÄTTNING

Droppet sattes på 16.00 och jag fick mina första värkar 16.30. Det kändes som lite kraftigare mensvärk just då men det trappades fort upp och blev värre. 1,5 h senare började jag med lustgas. Vid den tiden hade jag någorlunda kontroll på mina smärtor och kunde andas mig igenom dem men jag kände att det blev värre fort och fick lite smått panik så jag tyckte det var lika bra att testa lustgasen. Det fanns olika styrkor på den och jag började med den lägsta. Jag blev lätt yr när jag andades för länge och det tyckte jag inte alls om men när jag hade väldigt ont fanns ingen annan bedövning så jag andades på genom masken. Anton satt en del i telefon och uppdaterade våra familjer och sa att det började närma sig, han ringde även upp mina föräldrar några gånger emellan mina värkar så jag fick höra deras röster. Pappa pratade med mig lugnt och stilla och jag hade tillslut så ont så jag ville ge upp men han sa att jag lätt skulle klara det. Ju mer tiden gick desto ondare fick jag. Det var inte mensvärkar längre, det drog och spände i hela magen på mig. Jag sa till Anton om igen att jag inte ville mer för att det gjorde så ont, jag stönade mig igenom sluten av värkarna och var lite högljudd. Anton säger nu i efterhand att jag skrek lite grann men det är verkligen inte vad jag minns haha.

Värkarna blev betydligt längre och jag kunde inte andas i masken hela vägen ut för jag trodde jag skulle svimma av. Jag slutade därför andas i den och då gjorde det såklart jätteont för värken var inte över. Jag bad om att få epiduralbedövning och den väntade jag på i mer än 1 h. Eftersom vårt barn kom tidigt så var mina enda alternativ lustgas och epidural, jag fick inget annat. Jag hade ont och struntade i vilket, jag ville bara ha någon bedövning.

EPIDURALBEDÖVNING

23.00 på kvällen den 21 juli fick jag äntligen epiduralbedövningen. Jag låg på sidan och kutade ryggen så mycket det gick och hade benen så nära intill mitt bröst och min mage som möjligt. Det stack till rejält i ryggen men inget var värre än mina värkar just då så jag brydde mig inte om det. Jag fick ligga still en stund men det gick väldigt fort för dem att bli färdiga tycker jag.

Jag hade väldigt ont nu och jag låg och skakade. Jag var lite rädd för vad som skulle hända härnäst och nervös för att föda fram barnet, ingen visste när den skulle komma. Jag kunde inte ligga still, jag bad Anton hålla mina ben så jag skulle skaka mindre vilket gick sådär. Jag frös inte, jag bara skakade. Barnmorskan kände efter hur öppen jag var och det var ungefär 6 cm vid elva tolv tiden. Epiduralbedövningen hjälpte inte något, jag bad om att de skulle öka styrkan men det hände ändå ingenting så jag hade bara lustgasen kvar ändå… Lite innan 01.00 på natten så ville barnmorskan att jag skulle kissa för jag hade inte gjort det på länge. De rullade in en hög silvrig ”potta” om man kan kalla det så. Jag försökte flera gånger men jag kunde absolut inte slappna av, det tryckte nedåt vid rumpan och underlivet så mycket så det var omöjligt att slappna av. De fick sätta kateter på mig. De bedövade lite (jag kände inget alls) och tömde min blåsa. Efter det var jag fullt öppen och det var tillåtet att börja krysta.

DAGS ATT KRYSTA

Jag hade inte sovit på jättemånga timmar, jag var hur trött som helst, jag kände mig helt borta även när jag inte tog lustgas och nu skulle jag alltså börja krysta mitt i allt. Jag gjorde mest som barnmorskan sa hela tiden, jag sa inte emot för det var ingen mening tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag tänkte, jaha hur gör man nu då? Vid varje värk fick jag trycka allt jag orkade. Nu var det inte värkarna som gjorde ont på mig, det gjorde hemskt ont av trycket som uppstod där nere. Det kändes inte som jag skulle skita på mig (det gjorde jag inte heller), det kändes som att det satt ett bowlingklot i mitt anus och att det var på väg ut. Trycket var outhärdigt, men det gick an så länge jag krystade, det gjorde väldigt ont när jag slappnade av efteråt. Jag fick kallt och varmt papper de hade blötlagt som vi lade runtomkring hålet, det var riktigt skönt. Det var bara jag, Anton, barnmorskan och en barnsköterska inne i rummet hela tiden så det var lugnt och skönt.

Anton var aldrig i vägen eller jobbig på något sätt, han var precis där jag ville ha honom. Bredvid mig. Han sa hela tiden att jag var duktig, att han älskade mig och att barnet snart skulle vara ute. Han filmade emellanåt när jag krystade och tog lite kort då och då. När det började närma sig barnets ankomst på riktigt så stod han jämte mig hela tiden. Han kollade ner några gånger för att se hur långt det var kvar och meddelade till mig. Även fast barnmorskan sa att barnet snart var ute så ville jag höra det ifrån Anton för honom litar jag mest på i hela världen! Han var snäll och tog ett kort för att visa huvudet som syntes, då fick jag lite extra energi till att krysta hårdare. Jag erkänner i efterhand att jag inte krystade så hårt till att börja med. Jag kände mig osäker på hur jag skulle göra, om jag tryckte för hårt eller för löst så det blev något mitt emellan. Jag klagade inte så mycket på smärtan efter jag hade börjat krysta, det hade jag inte tid med. Som sagt var det inte värkarna som gjorde ont just då men jag kommer väldigt väl ihåg att jag förklarade dem sista värkarna (för Anton) som ormar som slingrade sig in i sidan av magen på mig och neråt där barnet skulle komma ut. Dem värkarna kom väldigt plötsligt så jag hann aldrig andas in lustgasen i förebyggande syfte som med de andra värkarna. Jag såg stjärnor snurra framför mig när jag tog lustgasen vid dessa värkar, sådana stjärnor man ser i tecknade barnprogram och en figur har slagit sig och blir snurrig och yr och det snurrar stjärnor kring huvudet, det var precis så!

HUVUDET UTE

Lite innan 02.00 var huvudet ute efter att jag hade krystat allt jag orkade 3 gånger i rad och i sista krystningen bad barnmorskan att jag skulle pusta ut luft när huvudet väl kom ut så jag pustade ut flertalet gånger tills huvudet var ute. Det kändes inte så mycket när det väl kom ut, det kändes mer när jag slappnade av att jag hade något stort mellan benen och det tryckte fortfarande väldigt mycket i rumpan. Jag andades mig igenom den smärtan, vad hade jag för val liksom? Det var ju snart över! Efter att huvudet hade kommit ut så krävdes det bara en krystning till och det tog flera minuter innan jag fick en värk till. Det var okej sa barnmorskan, så vi väntade ut min värk och när den kom så tryckte jag lite lätt och så kom resten av kroppen ut. Det gjorde inte heller ont.

UTE!!!

I samma sekund som vår älskade lilla tjej kom ut 02.09 på natten så var alla smärtor borta. Värkarna tog slut, trycket i underlivet och rumpan försvann och allt kändes så lätt. Jag var bara så jäkla trött. (Andra åkommor jag slapp efteråt som följt mig under graviditeten slutade också tvärt efter hon var ute. Halsbränna, den eviga känslan av att vara kissnödig, den klumpiga känslan av att gå med en stor mage, tröttheten förändrades, värken i fötterna, benen och vaderna försvann och min förstoppning försvann!) De lade henne på mitt bröst och där låg hon och skrek och jag minns att jag sa om och om igen hur fin hon var till Anton.

Anton fick klippa navelsträngen och det var någonting han tidigare hade sagt att han inte ville göra men han var nog mest nervös inför det men han gjorde det tillslut! Jag grät så hela magen hoppade och hon låg ju delvis där så hon ”skumpade” på mig tills jag hade lugnat mig. Samtidigt som vi njöt av att titta på henne så kom moderkakan ut med en lätt push av mig och det kändes inte heller någonting. Barnmorskan tryckte på min mage för att försäkra sig om att jag inte blödde kraftigt inuti. De kollade igenom mig i underlivet för att se till om de behövde sy. Jag hade inte spruckit någonstans, jag hade ett litet sår på ena insidan bara, det var allt och där sprutade de på något som skulle bedöva. Jag kände ingen smärta innan jag fick bedövningen men det gjorde mig ingenting att få lite ändå. Efter en stund tog de med henne för att undersöka henne och Anton fick följa med och se vart hon skulle ligga.

EFTER FÖRLOSSNINGEN:

Eftersom hon kom 6 veckor för tidigt (33+6) så fick hon läggas in på neonatalavdelningen. Hon behövde inte ligga i kuvös. De kopplade upp henne till en monitor som kollade hennes värden hela tiden och de satte en sond i näsan ner till magen på henne. Jag såg henne inte mer den natten. Det fanns inga sängplatser till Anton så han fick åka hem vid 05.00 på morgonen och sova och jag fick sova på BB för de hade ingen plats till mig på neonatalavdelningen. Jag fick dock inte somna försen jag hade varit och kissat och det var väldigt svårt att slappna av efteråt också. Jag kände mig bedövad kring urinröret och muskeln som man använder när man kissar. Jag drack massa vatten, fick en tablett av en barnmorska som skulle göra att jag slappande av, och gick fram och tillbaka. Efter 1 h gick det och då kunde jag äntligen sova. Det gjorde inte ont att kissa, det var någonting jag var rädd för innan förlossningen, att spricka så mycket att jag inte kunde kissa men det blev tvärtom för mig. Jag har kunnat sköta båda mina behov exemplariskt efter förlossningen, de första dagarna var det så enkelt att gå på toaletten så jag var förvånad. Jag som alltid har haft problem med min mage. När man har fött barn läcker man avslag från såret vid livmodern så på sjukhuset gick jag runt i nättrosor och inuti dem hade jag en jättebinda. Jag kände mig som en jätte bebis i början men efter ett tag så blev det en vana och det var faktiskt skönt att gå runt så med ett sjukhusnattlinne över mig.

Vid 09.00 morgonen efter fick jag amma henne. Hon hade svårt att suga tag. Efter varje försök jag gjorde så fick jag pumpa med bröstpumpen så min mjölkproduktion skulle komma igång och det tog en dag eller två. Varje gång jag försökte amma henne de närmsta dygnen efter förlossningen fick jag mensvärk och ryggvärk, så kallade eftervärkar. Ibland gjorde dem väldigt ont men för det mesta kunde jag hålla ut utan att ta någon medicin. Jag hade väldigt ont i min rygg ett par dagar efter förlossningen. Det förklarade dem med att mina muskler inte var vana vid hur jag satt, låg och gick. Jag hade ju burit på ett barn och gått med svank i flera månader och helt plötsligt så försvann en stor del av den tyngden så ryggen hängde inte med. Det var värst när jag skulle sova så jag fick ha en värmekudde vid ryggen och luta ryggen på en kudde. Det var lite besvärligt att resa mig upp också men det fick ta sin tid. Som mest vägde jag 80 kg. Den 1:a augusti vägde jag mig igen och då vägde jag 73,8 kg. Av dem vägde hon 2338 g resten var lite allt möjligt antar jag haha. Magen har dragit ihop sig väldigt fint men det är en bit kvar och det får också ta sin tid. Jag kan inte ha mina gamla jeans på mig ännu men snart så!

Anton ringde mig på förmiddagen och var helt förstörd. Han hade sovit jättedåligt stackaren och han var lika trött som jag var efter förlossningen. Ingen av oss hade sovit riktigt sedan vattnet hade gått på söndagsnatten och nu var det torsdag morgon. Han var ledsen och sa att han skakade och inte visste vad han skulle göra. Jag ville bara släppa allt och åka hem och krama om honom men det kunde jag inte. Jag satt med vår tjej i famnen och ammade henne och det var jobbigt att höra honom så sliten. Jag sa till honom att stiga upp och äta något och sedan somna om igen. Han lyssnade och mådde mycket bättre efter ett par timmar då han kom till sjukhuset igen.

Vi fick ett eget rum på neonatalavdelningen fredagen den 24:e juli. Det var skönt att få ha Anton där så han kunde vara med hela tiden och slippa åka hem på nätterna. Vi fick ha vår lilla tjej inne på vårt rum någon natt därefter men vi valde att låta personalen sköta henne på nätterna till en början (speciellt den tiden då Anton inte hade en sovplats på avdelningen, jag ville inte sköta allt själv) så vi fick sova igen lite. På lördagen den 25 juli sov hon inne i vårt rum första gången och då skötte vi allting själva. Personalen kom in när det var matdags och såg till att vi var uppe men allt annat gjorde vi. Sondmatningen hade vi lärt oss, att byta blöja också, allting flöt på jättebra. Hon blev bättre för varje dag. Hon låg på en värmebädd till en början men den togs bort efter ett par dagar. Ett av dygnen solade hon för att få bort lite gulsot och den försvann sakta men säkert därefter.

AVDELNING 10

Personalen på neonatalavdelningen var hur bra som helst! Alla vi hade var jätte snälla och jätte trevliga. De var väldigt hjälpsamma och inga frågor var dumma frågor, Anton och jag larmade flera gånger på raken ibland när vi hade frågor och dem kom med ett leende på läpparna och nästan bad om att vi skulle fortsätta larma som vi gjorde för att vi skulle få svar på alla våra funderingar. De lät min mamma, pappa och yngste lillebror Wille komma in på avdelningen två dagar efter hon var född. De hade kört från Stockholm för de ville träffa Anton och mig åtminstone och när vi sa att de hade kört därifrån så var det okej att komma in en sväng så de fick komma in och klappa lite lätt på henne, sedan var vi ute och åt kinamat ihop! Det var många regler på avdelningen, mest för hygienens skull eftersom det fanns många sjuka barn där. Vi spritade händerna hela tiden, besök var egentligen förbjudna och det var mobilförbud överallt förutom i matrummet.

BARNMORSKAN

Från det att jag kom in på BB och befann mig där och på förlossningen hade jag olika barnmorskor nästan varje dag. Jag tänkte inte så mycket på vem av dem som skulle närvara vid förlossningen för det kunde jag ändå inte styra över. Barnmorskan Anton och jag hade besökt de senaste månaderna på MVC var heller ingen vi hade någon speciell relation till. Vi hade haft flera olika där också nämligen. På eftermiddagen innan natten vår flicka kom och jag hade fått droppet påsatt kom en av barnmorskorna in och meddelade vilka av personalen som skulle jobba nattpasset. De beräknade väl på ett ungefär när jag skulle föda och var snälla och förberedde mig. Tjejen som var med vid förlossningen heter Vibe och är dansk. Hon var i 25 års åldern och min favorit på avdelningen. Jag blev jätteglad när hon berättade att Vibe skulle komma. Det var en lättnad för Vibe förstod både mig och Anton jättebra och hon var en så snäll och fin människa i övrigt. Hon var precis det jag behövde när jag hade ont, jag kände mig trygg med henne i rummet, hon visste vad hon gjorde. När jag hade panik mitt i en värk så lugnade hon mig och hjälpte mig med andningen. Jag kunde inte fått någon bättre känner jag. Tack Vibe!

HEMGÅNG

Vi fick åka hem med henne 27 juli, på min födelsedag efter att läkaren hade gjort en grundlig undersökning på henne. Jag var jättenervös för att åka hem så jag grät en skvätt. Jag var nervös över att hon inte skulle klara att hålla sin temperatur själv, att gulsoten skulle bli värre och att hon inte längre var uppkopplad till monitorn som varnade för om värdena blev för höga eller låga. Anton sa att allt skulle gå bra, att vi skulle klara det jättebra och att vår tjej mådde bra. Vi åkte hem vid lunchtid. Vi packade upp våra väskor och stack till affären en kort sväng (hon ska inte vistas i mataffären när hennes infektionsrisk är hög) men korta vändor är okej. Hon ska vistas utomhus så mycket som möjligt så hon får frisk luft och ingen annan ska hålla henne till en början förutom Anton och mig sa personalen på neonatal.

Vi är så glada att allting gick så bra efter omständigheterna. Från det att de körde iväg mig från BB när värdena på lillan var dåliga och de funderade på kejsarsnitt tills hon kom och har varit väldigt frisk för att vara tidigt född. När jag hade fött henne så trodde man att hon direkt skulle behöva hjälp med syrgas, andning och allt men hon var så fin så det behövdes aldrig, annars skulle de inte ha låtit henne ligga vid mitt bröst så länge som hon gjorde. Anton var väldigt orolig för vad de skulle behöva göra med henne när hon hade kommit ut så jag kan tänka mig att han blev väldigt lättad när hon var så pass frisk som hon var. Under hela tiden som hon var på neonatalavdelningen så sa all personal hela tiden att hon var så fin och frisk för att vara för tidigt född. Hon var välutvecklad. För tidigt födda barn brukar se väldigt sköra ut och behöva hjälp betydligt länge men hon såg väldigt bra och frisk ut utseendemässigt i huden och så. Hon bajsade under det första dygnet vilket dem inte heller hade väntat sig. Hon sköter sina behov väldigt bra än idag också såhär 2,5 vecka efter födseln. Hon växer precis som hon ska, hon ammar bättre och orkar mer hela tiden. Jag har en så kallad amningsnapp omkring min bröstvårta nu när hon är lite tröttare än en fullt gången bebis, den har varit till stor hjälp vid amningstillfällena. Den sätts fast på bröstvårtan som en napp så det blir mer tydligt var hon ska suga. Det är små hål längst ut så det kommer ut mjölk. Då och då provar jag att amma henne utan den så hon vänjer sig vid mitt bröst och ibland tar hon rejäla tag. Övning ger färdighet och nu när hon är så liten så är hon väldigt duktig om hon ens ammar en gång per dygn och det gör hon minst!

Åh så fin hon är, vår lilla tjej! Nu är vi äntligen en familj, nu kommer vi vara ihopkopplade i resten av våra liv vare sig vi vill eller inte och det är jag glad för. Jag vill leva resten av mitt liv med Anton och vår lilla tjej, min lilla minifamilj. Puss!

IMG_2815 IMG_2817 IMG_2821 IMG_2833 IMG_2842 IMG_2862