VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Lämnade förskolan gråtandes.

Igår lämnade vi varsitt barn på förskolan, Anton tog Chloéy och jag James. Jag fick en kram av Chloéy som sa hejdå och vinkade sedan tog jag James i famnen och släppte in honom på hans del av förskolan. Han gick direkt in i det stora ”allrummet”, hämtade en kossa och sa ”TITTA” medans han såg väldigt nyfiket på mig. Sedan dränktes kossan i James dregel som började sutta på huvudet.. Jag hängde av alla hans saker på de olika krokarna och det är inte lätt för en nybörjare som mig för det finns en krok eller en hylla för precis allt! Någonstans ska skorna stå, på ett ställe ska regnkläderna hänga och på ett annat hans ytterjacka och det bara fortsätter och fortsätter…

Jag ville inte stanna kvar för länge för att James inte ska vänja sig vid att jag finns vid honom för långa stunder för den tiden spenderade Anton med honom första veckan men nu är det vecka nummer två vilket betyder att man ska släppa taget lite. Jag sa hejdå till James som tittade ut mot tomma intet med kossan i handen, sedan började han vinka men han tittade fortfarande inte på mig så jag började gå och då fattade han att jag verkligen skulle gå. Han blev lite ledsen men en av pedagogerna avledde riktigt fort så jag hörde inte ett ljud till så jag fortsatte gå ut från förskolan och bort till Anton. Så fort jag kom utanför James förskoledörr kände jag hur jobbigt det plötsligt kändes inuti. ”Jag har lämnat mitt barn och det känns inte bra” var det enda jag kunde tänka. Det var inte på grund av lärarna eller något som har med förskolan att göra men känslorna bara vällde över och ögonen fylldes med tårar som jag försökte hålla inne. ”Han är så liten, mammas lilla kille…” fortsatte jag att tänka. Det är inte alls samma sak att lämna Chloéy för hon är helt självständig, hon kan prata och säga vad hon vill och hon behöver inte samma närhet som lilla James fortfarande är väldigt mån om hemma som borta.

Väl utanför grinden till förskolan blev gråten i halsen tyngre och med Anton precis framför mig gick det inte att hålla tillbaka så jag sa direkt ”Jag tycker inte om att lämna honom…”, sedan grät jag och Anton tröstade och sa att han klarar sig jättebra. Jag vet, det gör han verkligen men om jag fick bestämma, då hade James fått stanna hemma tills efter jul. Nu har vi inte den möjligheten men jag kan inte sluta tänka OM. På bara några månader sker det jättemycket med ett barn och ju äldre de blir, desto bättre klarar de sig utan sina föräldrar/sin förälder.

20170822_082537


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna