Idag är min sista dag som mammaledig med mina två barn. Nu har jag varit ledig i lite mer än 1 år och 8 månader. Det är inte så många månader för att ha hunnit föda två barn och uppfostrat dem i 1,5 år respektive 7 månader. Nu lämnar jag över hårdarbetet till Anton. Många föräldrar är hemma med 1 barn under den tiden jag har varit hemma med två men jag tycker det känns som att jag har varit hemma i en evighet. Det har ibland känts som att jag har levt utanför samhället i en pytteliten by med några få hus utan invånare.
VAD HAR JAG FÅTT VARA MED OM?
Under en period njöt jag inte alls av att vara mamma. Efter James hade fått följa med hem från BB och Anton började arbeta efter 10 dagar hemma med oss var det ett helvete och förmodligen det enda helvetet för mig om inget annat väntar längre fram. Jag hade inte alls föreställt mig att det kunde bli så krävande och jobbigt som det var. Att ta hand om en nyfödd bebis samtidigt som jag hade en till bebis som var 11 månader gammal är inget jag rekommenderar. Jag kände mig ensam, hjälplös och ledsen för att jag inte kunde ta hand om båda två på det sättet jag ville. Jag njöt inte av mammalivet och jag kände mig otroligt misslyckad. Ångesten jag kände var svår att konfrontera för jag jämförde mig hela tiden med andra mammor som såg så glada och pigga ut och som inte verkade ha problem med någonting. Det var inte realistiskt för mig alls så därför har jag varit öppen och bloggat om mina jobbiga perioder här på bloggen.
VAD HAR JAG LÄRT MIG?
Allting har gått upp och ner under dessa 20 månaderna. Det har varit skit tufft, roligt, spännande och helt fantastiskt. Jag har lärt mig många saker som jag tror kommer visa sig med åren för det känns inte som att jag har fått mer kunskap ännu eftersom jag ”bara har varit hemma” men så är det ju inte. Jag har fått erfarenhet av familjelivet, av att vara en mamma och ta hand om två barn. Jag har fått testa mitt tålamod tusen gånger om, ställt mig upp när jag har legat ner och tyckt det varit det värsta någonsin. Jag har lärt mig att älska på en ny nivå och ge mig själv och allt vad det innebär till våra två mirakel. Jag har lärt mig vad meningen med livet är till stor del och det är en viktig sak för mig som har känt mig väldigt vilsen gällande det. Jag känner mig inte misslyckad nu längre för jag är mig själv igen och jag är så glad att jag är där jag är i mitt liv idag.
VAD HAR JAG FÅTT SE?
Under den här tiden jag har varit ledig på heltid har jag har fått se Chloéy lära sig le, skratta, sitta, krypa, äta, prata, gå och växa upp till en minitjej som är den envisaste i familjen men samtidigt den snälla och glada tjejen. Jag har fått se James lära sig le, skratta, sitta, krypa, äta lite grann, säga mamma och pappa samt se honom som den gladaste lilla killen i familjen som alltid har lätt för att skratta och le. Med dessa få bilder jag delar med mig av kan ni se hur barnen har förändrats och utvecklats, från att de legat i min mage tills nu.
Chloéy i magen
Första ögonblicket efter Chloéy kom ut och en bild på henne från Neonatalavdelningen vi var på!
Första gungbesöket…
Grötprovning och krypposition
När Chloéy hade lärt sig att gå sommaren 2016
Lilla James i magen och nyfikna Chloéy bredvid
Första ögonblicket när James kom ut
Första grötprovningen för James samt lite lek syskonen emellan
När James hade lärt sig sitta stabilt samt krypa ordentligt!
Förutom att jag har sett barnen växa och bli större så har jag fått se Anton bryta ihop och göra fel. Jag har fått känna på hur det känns att bryta ihop själv och göra fel för att sedan ha ångest och göra om och göra rätt. Jag har förstått att det är väldigt viktigt att prata med varandra ofta som föräldrar om ALLT för när vi inte pratar och har problem sinsemellan smittar det av sig på barnen. Jag har även lärt mig att vårda mitt förhållande och hålla kärleken levande på ett nytt sätt.
Viktigast av allt så har jag lärt mig mer ingående vad innebörden av ”family means everything”. Nu har jag nämligen min egen lilla familj som jag skulle göra vad som helst för! Jag är 23 år gammal i sommar och det känns som att jag är 33 år ibland. Tiden går fort när man har barn men jag har lärt mig att ta vara på de fina stunderna och stanna kvar i nuet och på så sätt känner jag att min mammaledighet inte har gått så fort ändå. Jag har hela tiden varit här, hemma med mina barn och ställt upp med allt och lite till och jag har stoppat tiden lite då och då för att titta på mina barn och det livet jag har skapat tillsammans med dem och min sambo Anton. Det är det största jag någonsin har gjort och kommer att göra. För mig kvittar det vad jag än lyckas med i livet framöver för ingenting slår mitt familjeliv. Jag är glad att vi tog beslutet för 2,5 år sedan att bilda familj för det beslutet hjälpte oss att leva på ett annat sätt och se livet i ett nytt perspektiv. Tänk vilken stor skillnad två barn kan göra för en man och en kvinna som oss…
Vilken bra sammanfattning,och dina barn är ju bara såå fina ?
Tack så mycket 😀
Måste bara älska detta inlägg! Har oxå nyligen börjat arbeta efter nr 2 kom. Har visserligen jobbat lite pö om pö efter äldsta va 2 år! Men nu är han 4 år och minsta 8 mån! Känner verkligen igen mig när det gäller typ det med när man precis kommer hem med nr 2. Det samvetet man har levt med över att inte kunna leka fullt ut med äldsta.. jag vet inte hur många gånger jag grät för jag fick säga ” vänta lite lillebror måste ammas” ” mamma ska bara byta blöja kommer snart” Den första tiden va värst med pga att äldsta sonen började ” hata mig” när väl sambon kom hem och jag kände yeees leka med Jonte då kunde han säga ” nä mamma ta du bebis pappa ska leka” då bröt jag ihop! Totalt! Han kunde säga ” nä vill inte leka med mamma längre, mamma har bara bebis nu!” Kände mig som världens sämsta mamma då!
Men nu när sambon pluggar och jag jobba deltid & Liam är äldre! Gud vilket team vi är hemma nu!! <3 Åh jag kan se lite glädje i att jobba nu. Åh sambon äntligen få vara hemma mer som han har längtar med efter att få vara! <3
Tack för din fina kommentar <3
Men åh vad jag blir berörd av din sons kommentarer.
Han kunde uttrycka vad han tyckte när du inte hade tid med honom och det måste varit svårt att få den smällen när du redan kände att du inte räckte till.
Min dotter Chloéy som var 11 månader när vi kom hem med nyfödda James kunde inte prata såklart så jag fick läsa av tecknen men det skulle varit värre
om hon skulle sagt de sakerna som din gjorde, det hade känts ännu mer i mammahjärtat 🙁
Skönt att det känns bättre nu, det är ett himla pussel 🙂 Lycka till med allt och KRAM!
Vad fint skrivit å sammansatt lycka nu till ?
TACK 😀