Efter vi hade varit på Maxi ICA stormarknad från lunch till EM med hanterbara värkar så blev det snabbt värre hemma. Jag fick mer ont och ville bara sova så jag la mig i sängen. Det gjorde ännu ondare så jag grät och fick lite smått panik. Var det dags nu? Vad ska jag göra? Ska vi ringa Chloéys barnvakt? Så många tankar samtidigt som jag försökte hantera de förbaskade värkarna som blev värre. Jag ropade på Anton. Han hörde mig inte. Jag ropade igen och igen och igen… Tillslut kom han in och såg mig i smärtor. Jag sa att han skulle ringa hans mamma som var Chloéys barnvakt.
Hon kom efter 10-15 minuter och jag ringde förlossningen under tiden även fast jag inte ville prata med någon egentligen, jag hade ju så ont! Jag sa inte ens hejdå till Chloéy eller hej till Antons mamma. Jag hade stängt in mig i vårt sovrum och allt jag ville var att komma iväg just då. Vi fick godkänt att komma in för värkarna var väldigt täta när jag ringde lite efter tre på eftermiddagen. Jag tjatade på Anton om att han skulle packa ner fler saker i BB väskan för sedan bar det av mot lasarettet. Påväg till bilen försökte jag andas mig igenom varje värk. Jag stannade och tog djupa andetag. Jag kände blickar på mig från grannar och okända människor men det var ingenting jag brydde mig om, jag skulle ju föda! Jag kommer ihåg att någon granne sa till Anton ”är det dags nu?”. Jag tänkte ”vad ser det ut som!!!”.
Bilfärden gick helt okej men det gick mindre bra att ta mig ut ur bilen i garaget på sjukhuset. Det var problematiskt att ens komma till huvudentrén men det var så skönt att åka rullstol resten av biten. Jag bad Anton köra fortare så han småsprang nästan lite. Vad gör man inte för sin gravida flickvän? Folk tittade i korridorerna. Jag har aldrig sett en kvinna i förlossningsarbete på gatan eller ens i sjukhuskorridorer förut så det är nog inte så vanligt men jag var ett ovanligt fall då ju som många stirrade på.
För att göra resten av historien kort så kom vi fram till förlossningen, vi fick ett rum, jag bad om bedövning som jag inte fick när jag behövde det, barnmorskan var seg, jag var arg, bedövningen kom för sent, jag började krysta mitt i allt, barnmorskan var störande, lillasyster kom från Stockholm som stöd, Anton var precis där han skulle och till sist kom han, vår James! Sedan blödde jag en hel del men efter ett par timmar med flera läkare och sköterskor till hjälp så var allt bra igen och sedan dess har allt gått toppen!
Jag ville bara dela med mig av historien lite kort igen. Jag fick en liten flashback häromdagen nämligen och det är så roligt att se tillbaka på hela förloppet. Att föda barn är så fantastiskt men om jag ska vara ärlig så är det skitjobbigt och satans smärtsamt också. Jag står över ett par år nu så får vi se vad som händer senare 🙂
Adíos, KRAM!
Nästa gång kan ni köra in på baksidan till förlossnings och akutintaget så slipper ni ta er igenom hela sjukhuset ☺️ Alltid kul att läsa förlossningshistorier!
Ja det ska jag försöka komma ihåg haha! Vi tänkte väl att det inte var så bråttom 😀
Det finns en längre förlossningsberättelse i ett annat inlägg om du vill läsa mer detaljer 🙂